moniskt af de nästföregående scenerna, son voro bland denna skådespelerskas lyckligaste uti detta stycke. Arvid Storms roll är i sig sjelf ej synnerligen tacksam, men man kan ej heller säga, att hr Almlöf gjorde mycket för att lyfta den, ehuru vi tro att skådespelaren i denna roll uti ett och annat, t. ex. genom inläggandet af något mera lif deri, kunnat i någon mån fylla hvad författaren brustit. Utrymmet neKar oss att i detalj följa öfriga roller, och vi måste inskränka oss att säga, det de i allmänhet gåfvos oklanderligt, ehuru äfven här icke förnekade sig den erfarenhet man ofta haft tillfälle göra, nemligen att den kongl. teatern har stort behof af en annan skådespelare för att fylla sådana roller som man nödgas anförtro åt hr Wennbom, som visserligen deraf gör allt hvad han förmår, hvilket dock är något för litet för konstens fordringar och för fordringarne på en sådan scen som den kungliga.