moniskt af de nästföregående scenerna, son
voro bland denna skådespelerskas lyckligaste
uti detta stycke.
Arvid Storms roll är i sig sjelf ej synner-
ligen tacksam, men man kan ej heller säga,
att hr Almlöf gjorde mycket för att lyfta den,
ehuru vi tro att skådespelaren i denna roll
uti ett och annat, t. ex. genom inläggandet
af något mera lif deri, kunnat i någon mån
fylla hvad författaren brustit. Utrymmet ne-
Kar oss att i detalj följa öfriga roller, och vi
måste inskränka oss att säga, det de i all-
mänhet gåfvos oklanderligt, ehuru äfven här
icke förnekade sig den erfarenhet man ofta
haft tillfälle göra, nemligen att den kongl.
teatern har stort behof af en annan skåde-
spelare för att fylla sådana roller som man
nödgas anförtro åt hr Wennbom, som visser-
ligen deraf gör allt hvad han förmår, hvilket
dock är något för litet för konstens fordrin-
gar och för fordringarne på en sådan scen
som den kungliga.