ande var mägtig, ännu efter ett lit egnadt a släcka hvarje gnista af snillets gudagåfva. Också se vi nu inom få år Lucidors öde för andra gången göras till ämne för kons närlig behandling. Sedan Wilhelmina för så längesedan derom skrifvit en roman, finr vi dem nu åskådliggjorda på scenen af en fö fattare, som förmodas dermed göra sitt först uppträdande imför allmänheten, åtminstone F det dramatiska området. Af de materialier, som stått författarem ti buds vid framställandet af den ovanligaa k: rakter och de skiftande öden han företagitit s att teckna, har han med sann instinkt förrstå att ur den myckna slaggen utdraga det er guld, som den uppmärksamme betrakttare icke kan undgå att här och der se frfran skymta. Han har sålunda af Lucidor skkap; en rent tragisk bild; han har framställt t hc nom såsom en man hvars bana brytes aff vi driga öden, hvars hela välfärd och frid kkros sas af olyckans hårda slag, och som derfföre då vi finna honom vicke nog stark att kvunn bära sitt öde, vinner vårt djupaste, inneerli gaste deltagande. Om den oordentliga lef. nad, hvartill skalden fördes, ger författarer blott en lätt och grannlaga antydan. Vi se för öfrigt blott dess resultater uti en ytterlig fattigdom och brist, som omgifva Lucidors sista stunder. Det torde invändas att Lucidors bild, sålunda tecknad, icke blir historiskt trogen, och detta kan till en viss grad vara sannt; mer lika sannt är, att det fordras blott en ringa grad af öfverseende vid betraktandet af hans öden, för att komma till samma poetiska uippfattning deraf som vår författare. I likhet med Wilhelmina, uti hennes myss nämnda roman, har äfven skådespelets fför fattare låtit den Arvid Storm, som vi vvet: blef Lucidors baneman, redan i tidigaree å korsa hans väg och derefter blifva hans lif onda genius. Såsom sådan har författanrer gjort honom till en fullständig demon, kho: hvilken man icke spårar en enda mensk klig känsla, och hvars hat i allmänhet synes s si kallt, att man ej ens kan fatta huru det kkar så mäktigt drifva honom till hämnd. Bland de öfriga karaktererna har författanrer åt dem, för hvilkas bedömande historien leemnar ledning, temligen troget iakttagit den Ihistoriska sanningen. Så i afseende på den ädle, fromsinte och hängifne Samuel Colwmbus, så drottning Hedvig Eleonora, så rilksmarsken Carl Gustaf Wrangel, hvilken siistnämnde, i förbigående sagdt, blifvit af författaren satt i det slägtskapsförhållande ttill Lucidor, hvilket eljest en långt allmännare sägen tillskref den gamle amiralen Strusshjelm. Man vet emellertid, att bland gissningar som voro gängse under och straxt efter Lucidors tid, fanns äfven en, hvilken graf stöd åt den åsigt författaren härvid adopteraat. De karakterer åter, hvilka falla helt ooch hållet inom fiktionens område, d. v. s. die, för hvilka författaren af historien lånat blott deras namn, såsom Magdalena Sjöblads och hennes föräldrars, äro väl och konseqvent hållna. Mot Arvid Storms bild, som äfven tillhör denna kategori, hafva vi dock redan anmärkt en något onaturlig diabolisk amstrykning. Uti teckningen af åtskilliga bipersoner, sååsom en fångvaktare, tvenne hofmän, trennne borgare m. fl., iakttogo vi med nöje en ickke vanlig förmåga att individualisera äfven såådana lätt och i förbigående skizzerade bilderr. Afven uti plananläggningen har förf. neddlagt icke ringa förtjenst genom den omsomg hvarmed han vetat begränsa sig inom ämnet. Utvecklingen, så af händelser som karakterer, fortskrider jemnt och naturligt, och de flera historiska taflor, som derunder upprullas för, åskådaren, stå i ett så omedelbart och nödvändigt samband med handlingens gång,l. att de ej kunna anses såsom episoder utan utgöra oundgängliga länkar uti intrigens välarbetade kedja, der äfven den skakande effeksten, tyvärr så nödig för den materiella framagången, icke heller blifvit i saknad af sinn vederbörliga plats. Språket är vårdadt och i allmänhet ledigt;t. Visserligen framskymtar uti de starkare sce-enerna en och annan reminiscence af häfdvunanen bombast, liksom man torde kunna uppaleta en och annan mindre egentlig bild, ett ochh annat konstladt utrop; men deremot, och lång;t oftare, förekomma ställen genomfläktade af em. sann poetisk anda, som fört författaren hä! j nom ideala sferer, dit han ovilkorligen rycker iskådaren med sig. Sådana scener möta oss . ex. uti samtalet i fängelset, då Columbuts förkunnar skalden friheten, uti samtalet mel.an mor Carin och Lucidor om tillfällighets--, poemerna, samt uti den väl tänkta slutscenen, , om på ett lika värdigt som skönt sätt lyktar. skådespelet. Flera lyckligt anbragta inflätnin-.pr af den olyckliga skaldens egna ord bi-iga dessutom i icke ringa mån att föröka.a let angenäma intrycket. Utförandet af styckets hufvudroller, Luci-ilors och Magdalenas, är sådant, att författa-) en synes ha allt skäl att lyckönska sig der--l! ifver, och åskådaren allt skäl att vara belå-en dermed. Hr Dahlqvist och mlle Jacobs-son ha redan af allmänheten rönt så lifligtt vifall för det lyckliga sätt hvarpå de hvar ör sig i dessa roller lösa sina uppgifter, att vi, då vi instämma i detta bifall, ej behöfva vara mångordiga i det beröm vi egna åt den!d örre för den eld och det lif, hvarmed han n ramställde den inspirerade, den älskande :p kalden, och det smärtfulla vemod hvarmedls an uttryckte det krossade hjertats klagan, , ler åt den sednare för den sanning, dett jufva behag, hvarmed hon åskådliggjorde 2 s Magdalenas hängifna kärlek. Vi tillåta oss ; ndast fästa den talangfulla skådespelerskans 3 ippmärksamhet derpå, att då, efter afskedet tf rån Lucidor i första akten, Magdalena, stödd! not sin mors skuldra, utträder från scenen, vorde ställning och rörelser vara något minIM Ire konstlade än hittillg varit händelsen Hp fu