ande var mägtig, ännu efter ett lit egnadt a
släcka hvarje gnista af snillets gudagåfva.
Också se vi nu inom få år Lucidors öde
för andra gången göras till ämne för kons
närlig behandling. Sedan Wilhelmina för
så längesedan derom skrifvit en roman, finr
vi dem nu åskådliggjorda på scenen af en fö
fattare, som förmodas dermed göra sitt först
uppträdande imför allmänheten, åtminstone F
det dramatiska området.
Af de materialier, som stått författarem ti
buds vid framställandet af den ovanligaa k:
rakter och de skiftande öden han företagitit s
att teckna, har han med sann instinkt förrstå
att ur den myckna slaggen utdraga det er
guld, som den uppmärksamme betrakttare
icke kan undgå att här och der se frfran
skymta. Han har sålunda af Lucidor skkap;
en rent tragisk bild; han har framställt t hc
nom såsom en man hvars bana brytes aff vi
driga öden, hvars hela välfärd och frid kkros
sas af olyckans hårda slag, och som derfföre
då vi finna honom vicke nog stark att kvunn
bära sitt öde, vinner vårt djupaste, inneerli
gaste deltagande. Om den oordentliga lef.
nad, hvartill skalden fördes, ger författarer
blott en lätt och grannlaga antydan. Vi se
för öfrigt blott dess resultater uti en ytterlig
fattigdom och brist, som omgifva Lucidors
sista stunder.
Det torde invändas att Lucidors bild, så-
lunda tecknad, icke blir historiskt trogen, och
detta kan till en viss grad vara sannt; mer
lika sannt är, att det fordras blott en ringa
grad af öfverseende vid betraktandet af hans
öden, för att komma till samma poetiska uipp-
fattning deraf som vår författare.
I likhet med Wilhelmina, uti hennes myss
nämnda roman, har äfven skådespelets fför
fattare låtit den Arvid Storm, som vi vvet:
blef Lucidors baneman, redan i tidigaree å
korsa hans väg och derefter blifva hans lif
onda genius. Såsom sådan har författanrer
gjort honom till en fullständig demon, kho:
hvilken man icke spårar en enda mensk klig
känsla, och hvars hat i allmänhet synes s si
kallt, att man ej ens kan fatta huru det kkar
så mäktigt drifva honom till hämnd.
Bland de öfriga karaktererna har författanrer
åt dem, för hvilkas bedömande historien leem-
nar ledning, temligen troget iakttagit den Ihi-
storiska sanningen. Så i afseende på den
ädle, fromsinte och hängifne Samuel Colwm-
bus, så drottning Hedvig Eleonora, så rilks-
marsken Carl Gustaf Wrangel, hvilken siist-
nämnde, i förbigående sagdt, blifvit af för-
fattaren satt i det slägtskapsförhållande ttill
Lucidor, hvilket eljest en långt allmännare
sägen tillskref den gamle amiralen Struss-
hjelm. Man vet emellertid, att bland giss-
ningar som voro gängse under och straxt ef-
ter Lucidors tid, fanns äfven en, hvilken graf
stöd åt den åsigt författaren härvid adopteraat.
De karakterer åter, hvilka falla helt ooch
hållet inom fiktionens område, d. v. s. die,
för hvilka författaren af historien lånat blott
deras namn, såsom Magdalena Sjöblads och
hennes föräldrars, äro väl och konseqvent
hållna. Mot Arvid Storms bild, som äfven
tillhör denna kategori, hafva vi dock redan
anmärkt en något onaturlig diabolisk am-
strykning.
Uti teckningen af åtskilliga bipersoner, såå-
som en fångvaktare, tvenne hofmän, trennne
borgare m. fl., iakttogo vi med nöje en ickke
vanlig förmåga att individualisera äfven såå-
dana lätt och i förbigående skizzerade bilderr.
Afven uti plananläggningen har förf. nedd-
lagt icke ringa förtjenst genom den omsomg
hvarmed han vetat begränsa sig inom ämnet.
Utvecklingen, så af händelser som karakterer,
fortskrider jemnt och naturligt, och de flera
historiska taflor, som derunder upprullas för,
åskådaren, stå i ett så omedelbart och nöd-
vändigt samband med handlingens gång,l.
att de ej kunna anses såsom episoder utan
utgöra oundgängliga länkar uti intrigens väl-
arbetade kedja, der äfven den skakande effeks-
ten, tyvärr så nödig för den materiella frama-
gången, icke heller blifvit i saknad af sinn
vederbörliga plats.
Språket är vårdadt och i allmänhet ledigt;t.
Visserligen framskymtar uti de starkare sce-e-
nerna en och annan reminiscence af häfdvuna-
nen bombast, liksom man torde kunna uppa-
leta en och annan mindre egentlig bild, ett ochh
annat konstladt utrop; men deremot, och lång;t
oftare, förekomma ställen genomfläktade af em.
sann poetisk anda, som fört författaren hä! j
nom ideala sferer, dit han ovilkorligen rycker
iskådaren med sig. Sådana scener möta oss
. ex. uti samtalet i fängelset, då Columbuts
förkunnar skalden friheten, uti samtalet mel.-
an mor Carin och Lucidor om tillfällighets--,
poemerna, samt uti den väl tänkta slutscenen, ,
om på ett lika värdigt som skönt sätt lyktar.
skådespelet. Flera lyckligt anbragta inflätnin-.-
pr af den olyckliga skaldens egna ord bi-i-
ga dessutom i icke ringa mån att föröka.a
let angenäma intrycket.
Utförandet af styckets hufvudroller, Luci-i-
lors och Magdalenas, är sådant, att författa- -)
en synes ha allt skäl att lyckönska sig der--l!
ifver, och åskådaren allt skäl att vara belå--
en dermed. Hr Dahlqvist och mlle Jacobs--
son ha redan af allmänheten rönt så lifligtt
vifall för det lyckliga sätt hvarpå de hvar
ör sig i dessa roller lösa sina uppgifter, att
vi, då vi instämma i detta bifall, ej behöfva
vara mångordiga i det beröm vi egna åt den!d
örre för den eld och det lif, hvarmed han n
ramställde den inspirerade, den älskande :p
kalden, och det smärtfulla vemod hvarmedls
an uttryckte det krossade hjertats klagan, ,
ler åt den sednare för den sanning, dett
jufva behag, hvarmed hon åskådliggjorde 2 s
Magdalenas hängifna kärlek. Vi tillåta oss ;
ndast fästa den talangfulla skådespelerskans 3
ippmärksamhet derpå, att då, efter afskedet tf
rån Lucidor i första akten, Magdalena, stödd!
not sin mors skuldra, utträder från scenen,
vorde ställning och rörelser vara något min- IM
Ire konstlade än hittillg varit händelsen Hp fu