,det der ä hvad kansleren (Nesselrode) beständigt
säger mig, men katastrofen skall komma förr eller
sednare och öfwerraska oss oförberedda.
Derefter talade kejsaren om Frankrike, och yttrade
misstankar att det ville utså misshälligheter i Orien-
ten, för att upppnå vissa syften i Afrika. Seymour:
anmärkte att lingland ej skulle tilläta fransmännen
att komma i besittning af Konstantinopel, men att
kejsaren glömt. Österrike, som var nära intresseradt i
saken. Derpäå svarade kejsaren, till min stora för-
våning, säger sir Hamilton, ni måste begripa att när
jag talar om Ryssland, så talar jag äfven om Österrike;
hvad som konvenerar den ena, konvenerar äfven den an-
dra, och hvad Turkiet angår, så äro bådas intressen
alldeles desamma.
Utrymmet tillåter oss ej vidare utdrag ur
dessa intressanta papper. Vi erinra endast
att det var vid detta samtal som czaren öppet
erbjöd England Egypten och Candia. En högst
rolig episod deri är czarens förvåning öfver
att ryska nationen i den Russellska depeschen
beskylldes för eröfringslystaad; czaren gjorde
sig här mycket oskyldig, och fordrade förkla-
ring. Då råkade engelsmannen att ordagrannt
kunna citera ett bref till lord Castlereagh från
kejsar Alexander, hvari denne yttrar, att han
var den enda ryss som motsatte sig sina un-
dersåters lysttnad efter Turkiet, och att han
derpå förlorat en stor del af sin popularitet.
Kejsaren tycktes dervid ha blifvit litet förlä-
gen, men medgaf att saken hade sin riktig-
het, att kejsarinnan Katarina hade vurmat på
eröfringen af Konstantinopel, men att han
sjelf naturligtvis vore långt ifrån att hysa så-
dana tankar. Ni ser,, sade ban, huru jag
uppför mig mot sultanen. Den der herrny
(ce monsieur) bryter sitt ord till mig, och
handlar på ett sätt som ytterst misshagar mig.
Jag kunde sända en arme mot honom — det
är intet som hindrar mig (czaren tycktes ha
glömt att armeen redan var under march), men
Jag har åtnöjt mig med att sända en ambas-
sadör till Konstantinopel.,
Hnfvudintrycket, som läsningen af denna
korrespondens efterlemnar, är häpnad öfver den
svekfulla statskonst, hvilken under de fagra-
ste förespeglingar alltjemt lurade på ett rof,
som den under sekler haft stadigt för ögonen,
och beundran för den manliga öppenhet hvar-
med Englands regering trädt emot dessa pla-
ner. Men saken har äfven sin komiska sida.
Folksagan omtalar huru den listige afgrunds-
fursten stundsm låter lura sig af den enfaldi-
gaste bonde. Sir Hamilton Seymour är icke
enfaldig — trärtom röjer hans skriftvexling
alltigenom dem djupskådande och fulländade
diplomaten, som aldrig låter föra sig bakom
ljuset — men mot hans enkla och manliga.
ehuru i de artigaste former klädda repliker slinta
den ryska autokratens fintligaste och finast be-
räknade inpass åt sidan. Det måste vara bedröf-
ligt för envåldsherskaren öfver ett bland verl-
dens största riken att spela en sådan rol och se
sina fiffigaste planer upptäckta och omintetgjor-
da af ombudet från den nation, som despotis-
mens riddarelegion så gerna betecknar såsom
ett lumpet krämarpack. Så länge czaren ännu
hoppades vinna England för sina planer på
Turkiet, gjorde hav allt för att smäda och
nedsätta Frankrike och dess regering; men ej
förr hade han blifvit tillbakavisad af de bri-
tiska statsmännen, än han var färdig att med
sina anbud vända sig till samma franska sty-
relse, som han nyss så bittert smädat och
föraktat. Det är kändt att han äfven här
möttes af intet bättre öde. Fåfängt har Eu-
ropas mäktigaste furste, det ,heliga rikets
fromma öfverhufvud, försökt att genom er-
bjudande att dela rofvet, locka vesterns hed-
ningar, till tlaktighet i de planer, som han
under religiorens täckmantel så länge be-
dr fvit mot sn sydliga granne. Hvilken lär-
dom för de pprätthållande samhällslärornas
milsmän, hvilka i sjelfherrskarens person
stidse vördat och ännu vörda religionens och
samhällsordningens anborne beskyddare!