,det der ä hvad kansleren (Nesselrode) beständigt säger mig, men katastrofen skall komma förr eller sednare och öfwerraska oss oförberedda. Derefter talade kejsaren om Frankrike, och yttrade misstankar att det ville utså misshälligheter i Orienten, för att upppnå vissa syften i Afrika. Seymour: anmärkte att lingland ej skulle tilläta fransmännen att komma i besittning af Konstantinopel, men att kejsaren glömt. Österrike, som var nära intresseradt i saken. Derpäå svarade kejsaren, till min stora förvåning, säger sir Hamilton, ni måste begripa att när jag talar om Ryssland, så talar jag äfven om Österrike; hvad som konvenerar den ena, konvenerar äfven den andra, och hvad Turkiet angår, så äro bådas intressen alldeles desamma. Utrymmet tillåter oss ej vidare utdrag ur dessa intressanta papper. Vi erinra endast att det var vid detta samtal som czaren öppet erbjöd England Egypten och Candia. En högst rolig episod deri är czarens förvåning öfver att ryska nationen i den Russellska depeschen beskylldes för eröfringslystaad; czaren gjorde sig här mycket oskyldig, och fordrade förklaring. Då råkade engelsmannen att ordagrannt kunna citera ett bref till lord Castlereagh från kejsar Alexander, hvari denne yttrar, att han var den enda ryss som motsatte sig sina undersåters lysttnad efter Turkiet, och att han derpå förlorat en stor del af sin popularitet. Kejsaren tycktes dervid ha blifvit litet förlägen, men medgaf att saken hade sin riktighet, att kejsarinnan Katarina hade vurmat på eröfringen af Konstantinopel, men att han sjelf naturligtvis vore långt ifrån att hysa sådana tankar. Ni ser,, sade ban, huru jag uppför mig mot sultanen. Den der herrny (ce monsieur) bryter sitt ord till mig, och handlar på ett sätt som ytterst misshagar mig. Jag kunde sända en arme mot honom — det är intet som hindrar mig (czaren tycktes ha glömt att armeen redan var under march), men Jag har åtnöjt mig med att sända en ambassadör till Konstantinopel., Hnfvudintrycket, som läsningen af denna korrespondens efterlemnar, är häpnad öfver den svekfulla statskonst, hvilken under de fagraste förespeglingar alltjemt lurade på ett rof, som den under sekler haft stadigt för ögonen, och beundran för den manliga öppenhet hvarmed Englands regering trädt emot dessa planer. Men saken har äfven sin komiska sida. Folksagan omtalar huru den listige afgrundsfursten stundsm låter lura sig af den enfaldigaste bonde. Sir Hamilton Seymour är icke enfaldig — trärtom röjer hans skriftvexling alltigenom dem djupskådande och fulländade diplomaten, som aldrig låter föra sig bakom ljuset — men mot hans enkla och manliga. ehuru i de artigaste former klädda repliker slinta den ryska autokratens fintligaste och finast beräknade inpass åt sidan. Det måste vara bedröfligt för envåldsherskaren öfver ett bland verldens största riken att spela en sådan rol och se sina fiffigaste planer upptäckta och omintetgjorda af ombudet från den nation, som despotismens riddarelegion så gerna betecknar såsom ett lumpet krämarpack. Så länge czaren ännu hoppades vinna England för sina planer på Turkiet, gjorde hav allt för att smäda och nedsätta Frankrike och dess regering; men ej förr hade han blifvit tillbakavisad af de britiska statsmännen, än han var färdig att med sina anbud vända sig till samma franska styrelse, som han nyss så bittert smädat och föraktat. Det är kändt att han äfven här möttes af intet bättre öde. Fåfängt har Europas mäktigaste furste, det ,heliga rikets fromma öfverhufvud, försökt att genom erbjudande att dela rofvet, locka vesterns hedningar, till tlaktighet i de planer, som han under religiorens täckmantel så länge bedr fvit mot sn sydliga granne. Hvilken lärdom för de pprätthållande samhällslärornas milsmän, hvilka i sjelfherrskarens person stidse vördat och ännu vörda religionens och samhällsordningens anborne beskyddare!