Det inses lätt att frågan om grundskattc förenklingen skall olika betraktas, allt ifrö den olika ståndpunkt hvarpå betraktaren be finner sig. Regeringen skall naturligtvis ör ska en förenkling uti, men ingalunda den rir gaste förminskning af grundskatterna; ty inge styrelse, lika litet som någon individ, finne: som icke vill hafva god tillgång på pennir gar. Egarne till den skattskyldiga jorde åter önska visserligen äfven det förra — fastä det invecklade uti grundskatternas uppbör och redovisning föga besvärar dem; — men vilj naturligtvis icke köpa denna fördel genoi skatternas successiva stegring, hvilket de doc äro fullt öfvertygade måste inträffa, om ska terna hädanefter skola utgå i sådana effekte: hvilka äro af natur att alltjemt stiga i värde Det är således lätt förklarligt hvarföre det rän teansökningsförslag, som regeringen till stän derna nu öfverlemnat, och öfver hvilket rän tegifvare länsvis, genom utsedda deputerade redan blifvit hörde, icke med synnerlig be låtenhet mottagits, då uti detsamma inga ga rantier finnas för en med temlig säkerhet an taglig fortgående skatteförhöjning. Deri ligger ock förklaringen, hvarföre mång: som vilja saken — d. v. s. en skatteförenk. ling — äro emot sättet hvarpå den enligt re geringens förslag skall genomföras. — Och der ligger och slutligen förklaringen hvarföre d som närmare tänkt sig in i den vigtiga frå. gan, och hvilka äro öfvertygade om, att et väl ordnadt och rättvist beskattningssystem ut: gör ett bland hufvudvilkoren för hvarje nations välstånd, ifra för alla grundräntornas omsättning i en fix penningeskatt, och detta äfven derföre, att innan så skett, blir det icke något slut på det idkeliga motionerandet i frågan. Emfedlertid har detta i grunden både enkla och rättvisa sätt för grundräntornas utgörande mägtiga motståndare. Vi vilja icke taga dem i räkningen som vid hvarje reform frukta att staten derigenom skall föras till branten af sin undergångp, utan blott erinra om det motstånd som framkallas af alla dem hvilka på lön hafva sig anslagna indelta räntor, eller hoppas få sådana, och hvilka nogsamt inse, att om reformen en gång på allvar. börjar, så måste den äfven fortgå, och de indelta räntorna således efter hand förvandlas i kontant penningebelopp, hvarigenom det nu med så stor oförsynthet bedrifna prejeriet vid räntornag lösande måste upphöra. Sannolikt skall det af kammarkollegium sednast afgifna underd. utlåtande rörande skatteförenklingen framhållas, såsom den tillförlitligaste vederläggningen af förslaget om alla grundräntornas förvandling i en fix penningeskatt. Misstaga vi oss icke häri, så inses det lätt, af huru stor vigt det är, att noga undersöka, om detta utlåtande i berörde hänseende hvilar på riktiga grunder, på sunda beskattningsprinciper och på en verklig erfarenhet. En sådan undersökning är af desto mera vigt, som ingen kan bestrida att kammarkollegium just är det embetsverk, som i denna fråga bör hafva största erfarenheten. Vi tilltro oss dock kunna ådagalägga att kollegium råkat på villospår — åtminstone uti en ganska vigtig del af frågan, att en reaktion inträffat i kollegii åsigter, och att, hvad en för sin praktiska duglighet erkänd hög embetsman — neml. excellensen Toll — för 40 år sedan yttrade om krigskollegium, ännu eger sin fulla tillämplighet på kammarkollegium. Vi anse oss böra erkänna, att kammarkollegium i sitt utlåtande förordat ett mindre antal räntetitlar, än som i det kongl. förslaget upptagas; men kollegium har serskildt nedlagt hela sin förmåga för att få dagsverksräntan bibehållen, och icke dragit i betänkande, att framställa räntegifvarnes deputerades inom flera län mot denna räntetitels bibehållande uttryckta obenägenhet såsom ett foster blott af okunnighet,. Det är allmänt bekant att dagsverksräntan utgör ett högst betydligt belopp, och att den numera aldrig in natura utgöres. Den tillkom, då i äldre tider allmogen fick sig ålagdt att vid kronans slott, fästen, kungsoch djurgårdar biträda med körslor och dagsverken. Då af kronans jord boställenanslogos till en del tjenstemän, så medföljde förmånen af dagsverken, och i detta förhållande ligger till en dell? förklaringen, hvarföre en reform i denna ränteX titels utgörande alltid mött hinder. Det kan svärligen bestridas, att en stor orimlighet ligger uti bibehållandet af en räntetitel, hvars utgörande in natura icke af staten påfordras, och som icke heller af ränte-l, gifvarne gerna kan uppsägastill utgörande, enär q jordbruket under de tider då mnaturaprestatio5) ner skulle ifrågakomma, är i stort behof af li, både arbetare och dragare. Endast den peku-y. niära fördelen för staten af dagsverksräntansy bibehållande har således föranledt att den il, regeringens förslag fått qvarstå. Men dettalq har dock icke ens blifvit antydt. Kammarkollegium har tvertom framställt dagsverksäntans bibehållande såsom en fördel för räntefifvarne. AR mm mm cDetta låter nästan otroligt, och vi anse oss fö lerföre böra citera kollegit egna ord. sErfarenheten har visat — yttrar kollegium å — att dagsverksräntan är den af hufvudpersedfö) larne som minst varit underkastad omvexling i ha pris, och för den skull är att betrakta såsom en säker och tillförlitlig värdemätaren. — och med denna kersedel fäster sig derjemte det serskildta förhållandet, att den vanligen icke varit underkastad prisstegriag vid de tillfällen, lå tillfölje af missväxt eller sveg skörd, !33 spanmäålspriset stigit, utan har den fastmera lär lå nedgätt i värde och såmedelst varit en få egulator för vinnande af mera jemnlikhet i bekattningen under olika tiders. si! sa oc kli 5 1 ; Kollegium anför vidare, atträntegifvarnes i no era län yttrade obenägenhet mot dagsverks-j ntens bibehållande, bar tillkommit under rutsättningerr att den skulle in natura utgös, och att de — (räntegilvarne) alltså äro ilsyi ighet om de begge statsmakternas redan iom 1 I vi ti siut I afs. nde rå teperse