Det inses lätt att frågan om grundskattc
förenklingen skall olika betraktas, allt ifrö
den olika ståndpunkt hvarpå betraktaren be
finner sig. Regeringen skall naturligtvis ör
ska en förenkling uti, men ingalunda den rir
gaste förminskning af grundskatterna; ty inge
styrelse, lika litet som någon individ, finne:
som icke vill hafva god tillgång på pennir
gar. Egarne till den skattskyldiga jorde
åter önska visserligen äfven det förra — fastä
det invecklade uti grundskatternas uppbör
och redovisning föga besvärar dem; — men vilj
naturligtvis icke köpa denna fördel genoi
skatternas successiva stegring, hvilket de doc
äro fullt öfvertygade måste inträffa, om ska
terna hädanefter skola utgå i sådana effekte:
hvilka äro af natur att alltjemt stiga i värde
Det är således lätt förklarligt hvarföre det rän
teansökningsförslag, som regeringen till stän
derna nu öfverlemnat, och öfver hvilket rän
tegifvare länsvis, genom utsedda deputerade
redan blifvit hörde, icke med synnerlig be
låtenhet mottagits, då uti detsamma inga ga
rantier finnas för en med temlig säkerhet an
taglig fortgående skatteförhöjning.
Deri ligger ock förklaringen, hvarföre mång:
som vilja saken — d. v. s. en skatteförenk.
ling — äro emot sättet hvarpå den enligt re
geringens förslag skall genomföras. — Och der
ligger och slutligen förklaringen hvarföre d
som närmare tänkt sig in i den vigtiga frå.
gan, och hvilka äro öfvertygade om, att et
väl ordnadt och rättvist beskattningssystem ut:
gör ett bland hufvudvilkoren för hvarje nations
välstånd, ifra för alla grundräntornas omsätt-
ning i en fix penningeskatt, och detta äfven der-
före, att innan så skett, blir det icke något
slut på det idkeliga motionerandet i frågan.
Emfedlertid har detta i grunden både enkla
och rättvisa sätt för grundräntornas utgörande
mägtiga motståndare. Vi vilja icke taga dem
i räkningen som vid hvarje reform frukta att
staten derigenom skall föras till branten af
sin undergångp, utan blott erinra om det mot-
stånd som framkallas af alla dem hvilka på
lön hafva sig anslagna indelta räntor, eller
hoppas få sådana, och hvilka nogsamt inse,
att om reformen en gång på allvar. börjar,
så måste den äfven fortgå, och de indelta rän-
torna således efter hand förvandlas i kontant
penningebelopp, hvarigenom det nu med så
stor oförsynthet bedrifna prejeriet vid räntor-
nag lösande måste upphöra.
Sannolikt skall det af kammarkollegium
sednast afgifna underd. utlåtande rörande
skatteförenklingen framhållas, såsom den till-
förlitligaste vederläggningen af förslaget om
alla grundräntornas förvandling i en fix pen-
ningeskatt. Misstaga vi oss icke häri, så
inses det lätt, af huru stor vigt det är, att
noga undersöka, om detta utlåtande i be-
rörde hänseende hvilar på riktiga grun-
der, på sunda beskattningsprinciper och på
en verklig erfarenhet. En sådan undersök-
ning är af desto mera vigt, som ingen
kan bestrida att kammarkollegium just är
det embetsverk, som i denna fråga bör hafva
största erfarenheten. Vi tilltro oss dock kunna
ådagalägga att kollegium råkat på villospår —
åtminstone uti en ganska vigtig del af frå-
gan, att en reaktion inträffat i kollegii åsig-
ter, och att, hvad en för sin praktiska dug-
lighet erkänd hög embetsman — neml. ex-
cellensen Toll — för 40 år sedan yttrade om
krigskollegium, ännu eger sin fulla tillämp-
lighet på kammarkollegium.
Vi anse oss böra erkänna, att kammarkol-
legium i sitt utlåtande förordat ett mindre
antal räntetitlar, än som i det kongl. försla-
get upptagas; men kollegium har serskildt
nedlagt hela sin förmåga för att få dagsverks-
räntan bibehållen, och icke dragit i betänkande,
att framställa räntegifvarnes deputerades inom
flera län mot denna räntetitels bibehållande
uttryckta obenägenhet såsom ett foster blott
af okunnighet,.
Det är allmänt bekant att dagsverksräntan
utgör ett högst betydligt belopp, och att den
numera aldrig in natura utgöres. Den tillkom,
då i äldre tider allmogen fick sig ålagdt att
vid kronans slott, fästen, kungs- och djur-
gårdar biträda med körslor och dagsverken.
Då af kronans jord boställenanslogos till en del
tjenstemän, så medföljde förmånen af dagsver-
ken, och i detta förhållande ligger till en dell?
förklaringen, hvarföre en reform i denna ränte- X
titels utgörande alltid mött hinder.
Det kan svärligen bestridas, att en stor
orimlighet ligger uti bibehållandet af en rän-
tetitel, hvars utgörande in natura icke af sta-
ten påfordras, och som icke heller af ränte-l,
gifvarne gerna kan uppsägastill utgörande, enär q
jordbruket under de tider då mnaturaprestatio- 5)
ner skulle ifrågakomma, är i stort behof af li,
både arbetare och dragare. Endast den peku-y.
niära fördelen för staten af dagsverksräntansy
bibehållande har således föranledt att den il,
regeringens förslag fått qvarstå. Men dettalq
har dock icke ens blifvit antydt. Kammar-
kollegium har tvertom framställt dagsverks-
äntans bibehållande såsom en fördel för ränte-
fifvarne.
AR mm mm c-
Detta låter nästan otroligt, och vi anse oss fö
lerföre böra citera kollegit egna ord.
sErfarenheten har visat — yttrar kollegium å
— att dagsverksräntan är den af hufvudpersed- fö)
larne som minst varit underkastad omvexling i ha
pris, och för den skull är att betrakta såsom
en säker och tillförlitlig värdemätaren. — och
med denna kersedel fäster sig derjemte det
serskildta förhållandet, att den vanligen icke
varit underkastad prisstegriag vid de tillfällen,
lå tillfölje af missväxt eller sveg skörd, !33
spanmäålspriset stigit, utan har den fastmera lär
lå nedgätt i värde och såmedelst varit en få
egulator för vinnande af mera jemnlikhet i be-
kattningen under olika tiders.
si!
sa
oc
kli
5
1 ;
Kollegium anför vidare, atträntegifvarnes i no
era län yttrade obenägenhet mot dagsverks-j
ntens bibehållande, bar tillkommit under
rutsättningerr att den skulle in natura utgö-
s, och att de — (räntegilvarne) alltså äro ilsyi
ighet om de begge statsmakternas redan iom
1 I
vi
ti
siut I afs.
nde rå teperse