ÖFTRRSTE STOBEE
HOLSTEINSKA PARTIET.)
Reginas förskräckelse hade verkligem varit så stor,
att hon af fruktan att förråda sig icke vågade möta Gyl-
lenstens blickar förr, än hon hunnit något sansa sig.
Men innan hon hann svara, inföll madam Hofverberg,
under det hon nedsläppte rullgardinerna och påtände
ljusen:
— Det var förfärligt, hvad herr öfverstelö;tnanten
körde. Inte är jag just rädd af mig; men det tillstår
jag...
g — Ja, det var en tusan di. till häst! — och nu om-
talade han sitt äfventyr, i det han skarpt fiserade kor-
Eetten för att se hvad intryck det skulle? göra.
Den färgskiftning som spelade på deen arme kornet-
tens ansigte, dess hastigare andedrägt — allt bestyrkte
nästan till visshet Gyllenstens misstankaar om dess kön.
Stum och blek af förskräckelse hade: madam Hofver-
berg afhört berättelsen. Gyllensten utbrzast:
— Hvad nu, hvad står på? Förbanmaa mig är icke
madam lika blek som karlen, hvilken diinglade i galgen!
— Herre Jesus, så herr öfverstelöjtnranten talar! Kan
inte en fattig syndig menniska bli...
Ett hånskratt afbröt och tystnade henne.
— Har madam Hofverberg blifvit pietist! Hur går
det då med rörelsen?
Regina afbröt samtalet, som för heme blifvit särde-
les pinsamt. Hon var ej ännu så förd:rfvad, att hon
icke kände en iskall rysning skaka sina leder vid tan-
ken på den arma f—n, som blifvit hängd, för det han
gått hennes furstlige älskares ärenden .. Regina var
ett svagt och syndigt barn. Mot menniskans trenne fre-
stare — djefvulen, verlden och vårt eget kött — hade
hon ingen kraft att strida... men dettu hindrade icke,
att ju hon, om det varit möjligt, skulle velat stå väl —
äfven hos Gud.
Under den lilla måltiden hade Gyllensten, som säl-
Jan gjorde något utan beräkning, bra nog anlitat butel-
jen, dels för att nedskölja minnet af den obehagliga sy-
nen vid galgen, dels i hopp att vinet skkulle öppna kor-
) Se A. B. N:o 53, 55—57, 59, 61—065, 688.