Sitt misslyckade toretag och betraktande sg
redan som biskopens fånge, satt den stackars
aposteln en dag tankfull och bedröfvad 1ti
en kammare på sin prestgård. Ispravniken
(ett slags länsman) inträdde och frågade:
Nå eders vördighet, hur går det med kät-
tarnes omvändelse,?
Illa, ganska illa. Jag förlorar min tid
och -min möda.
Plåga er inte vidare! Jag skall nog om-
vända dem.,
a) Följande dagen uppträdde midt i försam-
at) lingen vår Ispravnik, åtföljd af fem eller sex
.h med knutpiskor utrustade bönder.
. Huru, era: uslingar,, utropade han med
dundrande röst, I viljen då icke omvända
er till vår religion.
Nej.
Och hvarför,?
Emedan hvarken våra fäder, eller våra
fäders fäder ha lärt oss den.
Tvåhundra knut åt hvar och en,!
Slagen utdelades. Sekteristerna förblefvo
orubbliga.
ISpravniken skummade af vrede.
al Vänta, jag skall nog kunna tvinga er,
e ) mumlade han.
Han lät fjettra rebellerna, och befallde se-
S dan, att de skulle flyttas till ett ställe, som
r I var alldeles betäckt af is. Der lät han dem
a I förblifva hela natten.
.- Följande dagen i god tid begaf han sig
e I dit, åtföljd af popen. i
s) Nå, ni söner af hundar,, sade han till de
halfförfrusna olycklige, Hvad tycker ni om
mina öfvertygelsemedel? Jag hoppas nu att
ni skall omvända er,.
r) Nej, svarade sekteristerna med en stadig
1) röst.
Nej?
Nejp!
Tvåhundra knut!s
Blodet rann.
Emellanåt lät ispravniken exekutionen af-
stanna och förnyade sina frågor.
Slutligen hörde man inte annat än ett doft
mummel, i hvilket det var omöjligt att ur-
skilja, om det var ja, eller nej som ut-
andades från dessa blodsårade och blåstrim-
miga bröst.
Åh, jag visste nog, sade Ispravniken
med ett triumferande löje, att jag skulle rå
Jer att bekänna den sanna tron). Derpå lät
han föra de nyomvända till kyrkan, der po-
pen biktade och kommunicerade dem.
Några veckor derefter erhöll denna pop
ett gratulationsbref ifrån sin biskop och en
utmärkelse från kejsaren. Historien förmä-
ler icke, om den kraftige Ispravniken fick
någon del i belöningen.
Sådan är den ryska kyrkan, hvars pro-
.tektorat man skulle vilja påtvinga grekerna,
- sultanens undersåter. Förmätna anspråk, sonra
ingenting rättfärdigar, hvarken historien, den
politiska eller den religiösa rätten. Har då
ryska kyrkan glömt att hon är en dotter af
den konstantinopolitanska, att hon af denna
sistnämda blifvit märkt med schismens in-
segel; att hon ända till slutet af 16:de seklet
ifrån Konstantinopel mottog sina patriarker,
hvilka ännu aldrig i den orientaliska hie-
rarkien intagit mer än femte rangen? Har hon
glömt, att hon i det ögonblick, då hennes
upphöjelse till suprematiens högsta steg var
nära, plötsligen störtades ned derigenom att
Peter den store sönderslet det andliga band,
som förenade dottren med modren, och i sin
person sekulariserade patriarkalvärdigheten?
Men sådant är just det anspråk, man söket
att göra gällande till förmån för det protek-
torat, man eftersträfvar. Emedan avtokraten
kallar sig för ortodoz suveränn, tror han sig
äga rättighet att utsträcka sin spira öfver sul-
tanens hufvud och öfver sina trosförvandter i
Turkiet. Om denna grundsats antogs, hvar-
före skulle icke då Fransmännens katolska
kejsare emot Leopold och Fredric beskydd
Belgien och Tysklands katoliker? Hvarför
skulle han icke af sjelfva Rysslands kejsare
fordra räkenskap för katolikernas öde i Polen?
Om ryska kyrkan bure inom sig karakteren af
hög vetenskaplighet eller vördnadsbjudande
moralitet, om hon genom vidden i sina
fri- och rättigheter, genom sina privilegiers
anseende, verkligen egde försteget framför
denna andra kyrka, öfver hvilken hon så if-
rigt eftersträfvar förmyndarskap, — då skulle
man i viss mån kunna fatta dess anspråk.
Men en kyrka, hvars lifskraft är död — en
kyrka, som knappt förmår försvara sin inre
enhet emot sekternas underminerande arbete
— en kyrka, hvars alla prelater äro slafvar
under tronen, och nästan hvarje prest en typ
af okunnighet och oordning — en kyrka, der
simonien är normalregeln, der gudstjensten är
en samling af tomma formler, af löjliga vid-
skepelser, der sakramenternas utdelande en-
dast är en parodi, der Kristi ord är utan all
kraft och återljud — — — har icke en så-
dan kyrka, i stället för att uppträda som be-
skydderska, snarare behof att få någon som
beskyddar henne sjelf. Sådan är då den
snara, som Rysslands Zarer sedan många år
söka utlägga för occidenten. Det är sant, att
i det ögonblick de upptäckas, skynda de att
sadla om och taga sin tillflykt till frågan om
de heliga orterna. Men äfven der är marken
lika osäker under dem. Hvilka äro deras an-
språk på de privilegier, hvilka de åberopa
öfver Jerusalem? Hafva de väl utgjutit sitt
blod, för att rycka Kristi graf ur de otrognes
händer? Tyvärr, under det vesterns nationer
störtade sig i korstågen, begåfvo sig Ryssarne,
krökta under Tartarernas ok, till Kanernas
hord för att kyssa deras stigbygel, och upp-
slickade med sin tunga ur stoftet den droppa
mjölk, som spilldes från den skål, hvilken
deras herrars högmod tvingade dem att fram-
räcka.
bt - AR MR kg ft AA — ——— MM Må FO ÖV ÅA VR MM KKP - - — KR KR - NR fr KK
- —-—
0 OO mm OO mm vt
or TH
ENSKILDT PRESTMÖTE.
Hr prosten Holm i Själevad har hos redak-
tionen begärt rum för följande framställning,
som vi gör oss ett nöje att meddela.
Det bör icke kunna klandras eller illa uttydas, om
några prester komma öfverens att samlas på ett ställe,
för att sysselsätta sig med sädant som rörer prest-
sa
mn