Sitt misslyckade toretag och betraktande sg redan som biskopens fånge, satt den stackars aposteln en dag tankfull och bedröfvad 1ti en kammare på sin prestgård. Ispravniken (ett slags länsman) inträdde och frågade: Nå eders vördighet, hur går det med kättarnes omvändelse,? Illa, ganska illa. Jag förlorar min tid och -min möda. Plåga er inte vidare! Jag skall nog omvända dem., a) Följande dagen uppträdde midt i församat) lingen vår Ispravnik, åtföljd af fem eller sex .h med knutpiskor utrustade bönder. . Huru, era: uslingar,, utropade han med dundrande röst, I viljen då icke omvända er till vår religion. Nej. Och hvarför,? Emedan hvarken våra fäder, eller våra fäders fäder ha lärt oss den. Tvåhundra knut åt hvar och en,! Slagen utdelades. Sekteristerna förblefvo orubbliga. ISpravniken skummade af vrede. al Vänta, jag skall nog kunna tvinga er, e ) mumlade han. Han lät fjettra rebellerna, och befallde seS dan, att de skulle flyttas till ett ställe, som r I var alldeles betäckt af is. Der lät han dem a I förblifva hela natten. .Följande dagen i god tid begaf han sig e I dit, åtföljd af popen. i s) Nå, ni söner af hundar,, sade han till de halfförfrusna olycklige, Hvad tycker ni om mina öfvertygelsemedel? Jag hoppas nu att ni skall omvända er,. r) Nej, svarade sekteristerna med en stadig 1) röst. Nej? Nejp! Tvåhundra knut!s Blodet rann. Emellanåt lät ispravniken exekutionen afstanna och förnyade sina frågor. Slutligen hörde man inte annat än ett doft mummel, i hvilket det var omöjligt att urskilja, om det var ja, eller nej som utandades från dessa blodsårade och blåstrimmiga bröst. Åh, jag visste nog, sade Ispravniken med ett triumferande löje, att jag skulle rå Jer att bekänna den sanna tron). Derpå lät han föra de nyomvända till kyrkan, der popen biktade och kommunicerade dem. Några veckor derefter erhöll denna pop ett gratulationsbref ifrån sin biskop och en utmärkelse från kejsaren. Historien förmäler icke, om den kraftige Ispravniken fick någon del i belöningen. Sådan är den ryska kyrkan, hvars pro.tektorat man skulle vilja påtvinga grekerna, sultanens undersåter. Förmätna anspråk, sonra ingenting rättfärdigar, hvarken historien, den politiska eller den religiösa rätten. Har då ryska kyrkan glömt att hon är en dotter af den konstantinopolitanska, att hon af denna sistnämda blifvit märkt med schismens insegel; att hon ända till slutet af 16:de seklet ifrån Konstantinopel mottog sina patriarker, hvilka ännu aldrig i den orientaliska hierarkien intagit mer än femte rangen? Har hon glömt, att hon i det ögonblick, då hennes upphöjelse till suprematiens högsta steg var nära, plötsligen störtades ned derigenom att Peter den store sönderslet det andliga band, som förenade dottren med modren, och i sin person sekulariserade patriarkalvärdigheten? Men sådant är just det anspråk, man söket att göra gällande till förmån för det protektorat, man eftersträfvar. Emedan avtokraten kallar sig för ortodoz suveränn, tror han sig äga rättighet att utsträcka sin spira öfver sultanens hufvud och öfver sina trosförvandter i Turkiet. Om denna grundsats antogs, hvarföre skulle icke då Fransmännens katolska kejsare emot Leopold och Fredric beskydd Belgien och Tysklands katoliker? Hvarför skulle han icke af sjelfva Rysslands kejsare fordra räkenskap för katolikernas öde i Polen? Om ryska kyrkan bure inom sig karakteren af hög vetenskaplighet eller vördnadsbjudande moralitet, om hon genom vidden i sina frioch rättigheter, genom sina privilegiers anseende, verkligen egde försteget framför denna andra kyrka, öfver hvilken hon så ifrigt eftersträfvar förmyndarskap, — då skulle man i viss mån kunna fatta dess anspråk. Men en kyrka, hvars lifskraft är död — en kyrka, som knappt förmår försvara sin inre enhet emot sekternas underminerande arbete — en kyrka, hvars alla prelater äro slafvar under tronen, och nästan hvarje prest en typ af okunnighet och oordning — en kyrka, der simonien är normalregeln, der gudstjensten är en samling af tomma formler, af löjliga vidskepelser, der sakramenternas utdelande endast är en parodi, der Kristi ord är utan all kraft och återljud — — — har icke en sådan kyrka, i stället för att uppträda som beskydderska, snarare behof att få någon som beskyddar henne sjelf. Sådan är då den snara, som Rysslands Zarer sedan många år söka utlägga för occidenten. Det är sant, att i det ögonblick de upptäckas, skynda de att sadla om och taga sin tillflykt till frågan om de heliga orterna. Men äfven der är marken lika osäker under dem. Hvilka äro deras anspråk på de privilegier, hvilka de åberopa öfver Jerusalem? Hafva de väl utgjutit sitt blod, för att rycka Kristi graf ur de otrognes händer? Tyvärr, under det vesterns nationer störtade sig i korstågen, begåfvo sig Ryssarne, krökta under Tartarernas ok, till Kanernas hord för att kyssa deras stigbygel, och uppslickade med sin tunga ur stoftet den droppa mjölk, som spilldes från den skål, hvilken deras herrars högmod tvingade dem att framräcka. bt AR MR kg ft AA — ——— MM Må FO ÖV ÅA VR MM KKP — KR KR NR fr KK —-— 0 OO mm OO mm vt or TH ENSKILDT PRESTMÖTE. Hr prosten Holm i Själevad har hos redaktionen begärt rum för följande framställning, som vi gör oss ett nöje att meddela. Det bör icke kunna klandras eller illa uttydas, om några prester komma öfverens att samlas på ett ställe, för att sysselsätta sig med sädant som rörer prestsa mn