a oa oo TOT ARV UD e ve SVALA Hartllll: IC nd. en hårsmån, Vi stå i detta hänseende på alldel til samma punkt som vid den tid då privatbankerna fö inrättades. Den enda konst de lärt oss, men som pr ej behöfde lära, är den att låna och ideligen lån T Detta blir och skall blifva en nödvändig följd, : mn länge bankrörelsen icke är fri, hvarigenom dess b drifvande hufvudsakligen faller i händerna på kap talist-intresset. I dettas intresse ligger nemligen, a uppehälla ett banksystem med den största möjlig: men så litet som möjligt rörliga, sedelstock , emeda det endast är härigenom detta intresse kan skörd stora fördelar på bekostnad af den i behof af rörelse medel alltid varande producenten och rörelseidkarer Bankväsendet har nemligen 2:ne väsentligen olik uppgifter att lösa. Den ena, som man skulle kunn kalla bankväsendets skapande uppgift, den andra des bevarande eller samlande. Till den förra hörer låne rörelsen samt försträckningar af alla slag. Till de sednare hörer den egentligen säkallade bankrörelse eller kassakreditiv-rörelsen, depositionsrörelsen me ränta m. fl. Genom den förra rörelsegrenen sätte industrien i tillfälle att skapa kapitaler, genom dei sednare får den en väckelse och sporre at: samla ocIl bevara dem. Det är fränvaron af detta sednare ele ment i vårt bankväsende, som till en stor del vålla att, i jemnbredd med landets, genom en vidt utgre nad lånerörelse, ökade krafter, gätt en benägenhe för öfverflöd, ett njutningsbegär, som genast förtär större delen af degenom dessa krafter alstrade ka pitaler. Som ett slags bevis härpå vill jag nämna, att en af Skånes mest upplyste och om provinsen: materiella tillgängar mest insigtsfulle egendomsegare tvekade att besvara den uppkastade frågan, huruvida provinsens jordegare med sitt, efter hypoteksföreningens stiftelse och de nya lånetillgångar härigenom bereddes, mer än fördubblade, på många ställen mer än tredubblade egendomsvärde, vore i förhållande till detta förökade egendomsvärd2 mera skuldsatta än förut, eller med andra ord, huruvida förhällandet mellan debet och credit nu vore annorlunda och till det sednares fördel. Det är först derigenom att bankrörelsen, såsom all annan rörelse, blir fullkomligen fri, i den mening att den icke mera blir fastläst vid en bestämd ort, som detta andra element, som jag skulle vilja kalla producent-intresset, i motsatts mot det första, eller kapitalintresset,kan utbilda sig. Det är nemligen genom detta elements behöriga utveckling, som producenten först kan få sitt behof af rörelsemedel mot billigaste ränta, på samma gång som han kan inskränka detta behof genom den mera flytande form rörelsemedlet genem sjelfva banksystemet erhäller. Det var från en sä dan äsigt om konkurensens makt, jag förra riksdagen utgick, då jag i min ringa män, så godt jag förmådde, inom utskott och ständ stridde för de säkallade filialbankerna. Sedan likväl erfarenheten ädagalagt, att regeringen, hyllande monopolistiska åsigter, utsträckt sin rätt att granska och sanktionera reglementena för bankernas rörelse ända derhän, att rent af 1ä vissa ställen förbjuda bildandet af desamma, och på grund häraf för dessa banker utfärdat reglementen, som gjort bankerna till monopolier för aktieegarne, och derigenom mindre behagliga för allmän heten, så anser jag för närvarande på denna väg ingen skörd för utvecklingen af vårt bankväsende vara att hemta. När härtill kommer att bankostyrelsen redan i ett fall sökt sak med en af dessa banker, och gifvit utskottet utsigt på flera anledningar till tvister, hvaraf den troliga följden blir att utskott och ständer efter gammal vana snart börja ett förföljelsekrig mot inrättningar, hvilkas uppkomst de sjelfve uppmuntrat, så finner jag för min del häri endast en bekräftelse på hvad den förnämsta aftärsmannen inom utskottet vid förra riksdagen yttrade, med anledning af det väckta förslaget, att bankrörelsen skulle drifvas af banken och enskilta gemensamt; att nemligen ingen klok affärsman inlät sig, om han kunde undvika det, i något bolag med en inrättning, så styrd och så förvaltad som rikets ständers bank. Man skall väl invända, att en sådan oinskränkt frihet i bildande af bankbolag, med rättighet till egna kreditsedlars utgifvande, skall förorsaka en längt öfver behofvet utsträckt sedelutgifning, hvaraf realisationen slutligen skall hotas. Jag svarar dock härtill, att kommer blott banklagen att föreskrifva skyldigheten för bankbolagen, att med riksmynt vid påfordran infria sine sedlar, och blifver ansvarigheten solidarisk samt uppsigten öfver de bildade bankerna icke slappare, än den regeringen utöfvat öfver de hittills varande privatbankerna, så tror jag ingen fara i detta afseende vara att befara. Man hyser i allmänhet hos oss en högt uppdrifven föreställning om sedelutgifvande bankers förmäga att föröka sedelmassan i nägon betydligare mån, än landets rörelse verkigen kräfver. En sädan förmåga kan endast finnas, när bankväsendet, säsom hos oss, är outveckladt, och en vidsträckt länerörelse icke är ätföljd af den egent iga bankrörelsen. Är detta äter fallet, så ätergår snart hvarje genom lånerörelsen utsläppt öfverflödig edel in i bankerna på ett annat ställe, genom bankörelsen. Ett bevis härpå kan man hemta frän Skott and, der bankrörelsen är fullkomligen fri, och der letta oaktadt, och oaktadt Skottlands oerhörda framteg i åkerbruk, handel och näringar landets rörelseapital är 1845 var mindre än är 1825 (Jfr Ward, Principles of Money). Säsom en belysning både af lenna punkt och af hvad motionen i öfrigt innehåler, vill jag meddela hvad John Stuart MU yttrar i itt ofvanåberopade arbete i kapitlet om Penningväendets reglerarde,: Systemet af ett större antal sedelutgifvande banker, hvilket i England egde rum före banklagen af är 1844, och som under vissa inskränkningar ännu fortfar, utdömmes vanligen på den grund, att konkurrensen mellan så många serskildta sedelutgifvande banker kan förleda dem, att föröka beloppet af sina sedlar till en skadlig utsträckning. Vid hafva sett att bankirhusens förmäga, att föröka sin sedelemission, och den grad af skada, som härigenom kan ästadkommas, är mycket obetydlig, i förhällande till den mening, som häröfver är gängse. Säsom af hr Fullartom är anmärkt, har den ofantliga tillökningen i konkurrens, som blifvit framkallad genoir inrättandet af aktiebanker — en konkurrens, som ofta satte alla betänkligheter ä sido — visat sig som fullkomligt vanmägtig att föröka sammanlagda massan af banknot-cirkulationen ; denna cirkuation har tvärtom erfarit en verklig förminskning. I hvarje fall synes det likväl önskvärdt, att upprätthålla ett enda stort etablissement, sådant som Englandsbanken, som skiljer sig frän andra sedelutgifvande banker deruti, att den ensamt har förpligtelsen, att betala med guld, under det de öfriga hafva rättigheten att inlösa sina sedlar med e ST ta PP ÅM 0 Ag centralbankens. Ändamälet härmed är, att det måKS ste gifvas en institution, som är ansvarig för beva lå randet af ett förråd af ädla metaller, tillräckligt de att kunna möta hvarje guldets utströmmande, som il förnuftigtvis kan väntas inträffa. Utströr man denna ! ansvarighet på flera banker, så förhindrar man derdr genom, att denna kan framträda med behörig verkSI samhet hos nägon enda; eller om en sädan ansvaighet likväl företrädesvis skall päläggas en enda, I bu pank, så äro de i de andra bankerna nedlagda me) RB? alliska valutorna ett alldeles onyttigt och ofruktbart . kapital, som man kan undvara, så snart det tillätes list le andra bankerna, att efter deras godtfinnande inKn ösa sina sedlar med centralbankens., ho J. M. Agardh. ÅG bet : (Insändt.) och Våghuset på Skeppsbron. bot RR: or oa oo ok Ja