a oa oo TOT ARV UD e ve SVALA Hartllll: IC
nd. en hårsmån, Vi stå i detta hänseende på alldel
til samma punkt som vid den tid då privatbankerna fö
inrättades. Den enda konst de lärt oss, men som
pr ej behöfde lära, är den att låna och ideligen lån
T Detta blir och skall blifva en nödvändig följd, :
mn länge bankrörelsen icke är fri, hvarigenom dess b
drifvande hufvudsakligen faller i händerna på kap
talist-intresset. I dettas intresse ligger nemligen, a
uppehälla ett banksystem med den största möjlig:
men så litet som möjligt rörliga, sedelstock , emeda
det endast är härigenom detta intresse kan skörd
stora fördelar på bekostnad af den i behof af rörelse
medel alltid varande producenten och rörelseidkarer
Bankväsendet har nemligen 2:ne väsentligen olik
uppgifter att lösa. Den ena, som man skulle kunn
kalla bankväsendets skapande uppgift, den andra des
bevarande eller samlande. Till den förra hörer låne
rörelsen samt försträckningar af alla slag. Till de
sednare hörer den egentligen säkallade bankrörelse
eller kassakreditiv-rörelsen, depositionsrörelsen me
ränta m. fl. Genom den förra rörelsegrenen sätte
industrien i tillfälle att skapa kapitaler, genom dei
sednare får den en väckelse och sporre at: samla ocIl
bevara dem. Det är fränvaron af detta sednare ele
ment i vårt bankväsende, som till en stor del vålla
att, i jemnbredd med landets, genom en vidt utgre
nad lånerörelse, ökade krafter, gätt en benägenhe
för öfverflöd, ett njutningsbegär, som genast förtär
större delen af degenom dessa krafter alstrade ka
pitaler. Som ett slags bevis härpå vill jag nämna,
att en af Skånes mest upplyste och om provinsen:
materiella tillgängar mest insigtsfulle egendomsegare
tvekade att besvara den uppkastade frågan, huruvida
provinsens jordegare med sitt, efter hypoteksförenin-
gens stiftelse och de nya lånetillgångar härigenom
bereddes, mer än fördubblade, på många ställen mer
än tredubblade egendomsvärde, vore i förhållande till
detta förökade egendomsvärd2 mera skuldsatta än
förut, eller med andra ord, huruvida förhällandet
mellan debet och credit nu vore annorlunda och till
det sednares fördel. Det är först derigenom att
bankrörelsen, såsom all annan rörelse, blir fullkom-
ligen fri, i den mening att den icke mera blir fast-
läst vid en bestämd ort, som detta andra ele-
ment, som jag skulle vilja kalla producent-in-
tresset, i motsatts mot det första, eller kapitalin-
tresset,kan utbilda sig. Det är nemligen genom detta
elements behöriga utveckling, som producenten först
kan få sitt behof af rörelsemedel mot billigaste ränta,
på samma gång som han kan inskränka detta behof
genom den mera flytande form rörelsemedlet genem
sjelfva banksystemet erhäller. Det var från en sä
dan äsigt om konkurensens makt, jag förra riksdagen
utgick, då jag i min ringa män, så godt jag för-
mådde, inom utskott och ständ stridde för de säkal-
lade filialbankerna. Sedan likväl erfarenheten ädaga-
lagt, att regeringen, hyllande monopolistiska åsigter,
utsträckt sin rätt att granska och sanktionera regle-
mentena för bankernas rörelse ända derhän, att rent
af 1ä vissa ställen förbjuda bildandet af desamma,
och på grund häraf för dessa banker utfärdat regle-
menten, som gjort bankerna till monopolier för aktie-
egarne, och derigenom mindre behagliga för allmän
heten, så anser jag för närvarande på denna väg
ingen skörd för utvecklingen af vårt bankväsende
vara att hemta. När härtill kommer att bankosty-
relsen redan i ett fall sökt sak med en af dessa ban-
ker, och gifvit utskottet utsigt på flera anledningar
till tvister, hvaraf den troliga följden blir att utskott
och ständer efter gammal vana snart börja ett för-
följelsekrig mot inrättningar, hvilkas uppkomst de
sjelfve uppmuntrat, så finner jag för min del häri
endast en bekräftelse på hvad den förnämsta aftärs-
mannen inom utskottet vid förra riksdagen yttrade,
med anledning af det väckta förslaget, att bankrö-
relsen skulle drifvas af banken och enskilta gemen-
samt; att nemligen ingen klok affärsman inlät sig,
om han kunde undvika det, i något bolag med en
inrättning, så styrd och så förvaltad som rikets stän-
ders bank.
Man skall väl invända, att en sådan oinskränkt
frihet i bildande af bankbolag, med rättighet till egna
kreditsedlars utgifvande, skall förorsaka en längt öf-
ver behofvet utsträckt sedelutgifning, hvaraf realisa-
tionen slutligen skall hotas. Jag svarar dock härtill,
att kommer blott banklagen att föreskrifva skyldig-
heten för bankbolagen, att med riksmynt vid påfor-
dran infria sine sedlar, och blifver ansvarigheten so-
lidarisk samt uppsigten öfver de bildade bankerna
icke slappare, än den regeringen utöfvat öfver de
hittills varande privatbankerna, så tror jag ingen fara
i detta afseende vara att befara. Man hyser i all-
mänhet hos oss en högt uppdrifven föreställning om
sedelutgifvande bankers förmäga att föröka sedelmas-
san i nägon betydligare mån, än landets rörelse verk-
igen kräfver. En sädan förmåga kan endast finnas,
när bankväsendet, säsom hos oss, är outveckladt, och
en vidsträckt länerörelse icke är ätföljd af den egent
iga bankrörelsen. Är detta äter fallet, så ätergår
snart hvarje genom lånerörelsen utsläppt öfverflödig
edel in i bankerna på ett annat ställe, genom bank-
örelsen. Ett bevis härpå kan man hemta frän Skott
and, der bankrörelsen är fullkomligen fri, och der
letta oaktadt, och oaktadt Skottlands oerhörda fram-
teg i åkerbruk, handel och näringar landets rörelse-
apital är 1845 var mindre än är 1825 (Jfr Ward,
Principles of Money). Säsom en belysning både af
lenna punkt och af hvad motionen i öfrigt innehål-
er, vill jag meddela hvad John Stuart MU yttrar i
itt ofvanåberopade arbete i kapitlet om Penningvä-
endets reglerarde,: Systemet af ett större antal
sedelutgifvande banker, hvilket i England egde rum
före banklagen af är 1844, och som under vissa
inskränkningar ännu fortfar, utdömmes vanligen på
den grund, att konkurrensen mellan så många ser-
skildta sedelutgifvande banker kan förleda dem, att
föröka beloppet af sina sedlar till en skadlig ut-
sträckning. Vid hafva sett att bankirhusens förmäga,
att föröka sin sedelemission, och den grad af skada,
som härigenom kan ästadkommas, är mycket obe-
tydlig, i förhällande till den mening, som häröfver
är gängse. Säsom af hr Fullartom är anmärkt, har
den ofantliga tillökningen i konkurrens, som blifvit
framkallad genoir inrättandet af aktiebanker —
en konkurrens, som ofta satte alla betänkligheter ä
sido — visat sig som fullkomligt vanmägtig att för-
öka sammanlagda massan af banknot-cirkulationen ;
denna cirkuation har tvärtom erfarit en verklig för-
minskning. I hvarje fall synes det likväl önskvärdt,
att upprätthålla ett enda stort etablissement, sådant
som Englandsbanken, som skiljer sig frän andra
sedelutgifvande banker deruti, att den ensamt har
förpligtelsen, att betala med guld, under det de
öfriga hafva rättigheten att inlösa sina sedlar med
e ST ta PP ÅM
0 Ag
centralbankens. Ändamälet härmed är, att det må- KS
ste gifvas en institution, som är ansvarig för beva lå
randet af ett förråd af ädla metaller, tillräckligt de
att kunna möta hvarje guldets utströmmande, som il
förnuftigtvis kan väntas inträffa. Utströr man denna !
ansvarighet på flera banker, så förhindrar man der- dr
genom, att denna kan framträda med behörig verk- SI
samhet hos nägon enda; eller om en sädan ansva-
ighet likväl företrädesvis skall päläggas en enda, I bu
pank, så äro de i de andra bankerna nedlagda me- ) RB?
alliska valutorna ett alldeles onyttigt och ofruktbart .
kapital, som man kan undvara, så snart det tillätes list
le andra bankerna, att efter deras godtfinnande in- Kn
ösa sina sedlar med centralbankens., ho
J. M. Agardh. ÅG
bet
: (Insändt.) och
Våghuset på Skeppsbron. bot
RR: or oa oo ok Ja