———r—R I—-?-— -—N————?2 — e—A—Yhie—h—h bmh— OR——— ee
ter ärliga flickor, så mycket mer som han är gifta
karHen.
t!Soldaten, som ej skulle hafva fruktat om han sett
muskötten rigtas mot sitt bröst, bleknade nu och lät i
förskräckelsen ett dalersstycke falla i gummans förkläde,
på det hennes ord ej måtte innebära någon olycklig för-
utsägelse, och tillade, liksom bevekande:
— Nå, nå, kära mor, tag icke så illa vid er. Det
var icke så farligt ment heller.
Kamraterna utbrusto i skratt. Några skreko:
— Det var dj. till gumma! hon har talande tunga
hon! Ta mig sjuhundra ska hon icke spå oss.49— Andra
sade:
— Det är rätt åt dig, din björn; du är alltid så på-
flugen; bär dig åt hemma, som vore du i fiende-land,
och det kan aldrig föra något godt med sig. — Andra
åter menade: man skall se blon på häxan, så har hon
ingen makt.
— Det skulle ha skett straxt det, nu är det för sent
— svarade en annan.
Utom dess hade hennes uttal förrådt henne; några
finska dragoner framkommo, för att försvara gemålen
tilll deras ryktbara doktor.
Under detta samtal, som på intet sätt tycktes be-
kymra gumman, förde hon Cecilia i stugan och hviskade
några ord vid värdinnan, som nickade bifall och genast
gick emot den unga flickan.
— Kom Anna — sade hon — klif upp här bak på
ugnen! jag är karl för att ingen skall nosa dit.
De soldater, som befunno sig här, tillhörde dels Ros-
lags kompagni, dels Nylands dragoner. Man såg ge-
nast att Carls stränga anda ej längre besjälade trupperna.
Det fanns ingen ofticer på stället, icke en gång en subal-
tern, utan endast underofficerare. Detta var likväl —
i förbigående sagdt — en stor lycka för Cecilia, ty el-
jest hade kanhända värdinnan varit mindre karl för sig.
Nu hördes en munter polska spelas upp på gården.
Några soldater rusade in och frågade efter den nylomna
flickan. a .
— Det skulle litet angå er! Det är ärlig mans barn
— Det små hon vara tio gånger; hon är intet mer är