— Efter tre och en half månads betänkeid har Svenska Tidningen i dessa dagar tagit till orda emot en artikel i Aftonbladet d. :3 December sistlidet år, uti hvilken ådagaades att tillvexten i budgeterna vid de tre sednaste riksdagarne, ären 1847-—1853 voro mycket. större än förökningen af rikets folkmängd och sannolikt äfven af välståndet. Förökningen af folkmängden var blott en procent om äret, eller för nämnde tid 6 procent, nvaremot tillökningen i budgeten för samma tid uppgick till fulla 25 procent, af hvilket förhållande drogs den helt naturliga konklusionen att statsutgifterna och i oskiljaktigt sammanhang dermed skattebördorna denna tid blifvit ökade i större proportion än som motsvaradess af folkmängdens och välståndets tillökning, i hvilket sednare hänseende jemväl erinrades om den tillkomna stora utländska hypoteksskulden. För att gendrifva denna osvikliga sanning kommer det halfofficiella bladet nu ändtligen fram med sina kalkyler och jemförelser, men de äro icke anställda mellan den af oss behandlade tidsperioden 1847—1853 utan mellan 1809 och den närvarande tiden samt beröra således i sjelfva verket icke våra uppgifter. Resultatet blir naturligtvis att budg terna och skatterna minskats och icke ökats, hvilket resultat erhålles genom de mest kosteliga beräkningar. Så har t. ex. nämnde blad, för att få en hög summa på allmänna bevillningen för 1813, då den i anledning af kriget 1 sjelfva verket war extraordinär och mycket dryg samt skall hafva uppgått till 3 millioner rdr, anställt ett aritmetiskt experiment med dessa millioner, och under uppgift att medelkursen på Hamburg samma år var 91 sk. samt antagande af att dessa tre millioner voro verkliga silfverspecier, beräknat dem att efter samma kurs utgöra, såsom det säges: nu gällande mynt, 5,657,500 rdr. Detta hocus pocus med siffror är dock nog groft; ty om kursen 1813 antages till 91 sk. och den nu är 128 sk., så bör naturligtvis beräkningen af de trre millionerna, hvilka erlades icke i siltver wtan i gångbart mynt, hvilket var så mycket sämre än silfver, att kursen å det förra just i följd af myntförsämringen var 91 sk., göras med tillägg för den sedermera ytterligare tislkomna myntförsämringen, men under intet vilkor på sätt det halfofficiella bladets räknemästare gjort, som varit nog djerf att begagna det 1813 redan inträdda dåliga kursförbällandet, för att på grund deraf beräkna. det gångbara myntet såsom egande fullt sillfvervärde. Med så falska kalkylatörer lönar det ej mödan att tvista, och vi låta derföre, åtminstone tiills vidare, anstå med det halfofficiella bladets beräkningar i denna fråga, utbedjande oss att det måtte, så vida meningen är att söka vederlägga oss, hålla sig till de af oss omhandlade åren 1847—1853, för hvilka några kursvariationer ej finnas att slingra med, samt icke förirra sig ända tillbaka till 1809 och 1813. Hvad åter jemförelsen med sistnämnda mera aflägsna perioder vidkommer, så borde mar väl nu snart kunna påräkna att få se färdig