värde än deras, som måste för desamma gifra vika. Så är förhållandet inom den myndighet, som kallas Konungens Befallningshafvande, och inom hvilken de egentliga kunskaperna och den egentliga dugligheten finnas i allmänhet och företrädesvis hos departementscheferna. Det är derföre märkeligt, att på samma gång regeringen genom utnämningar visar, att landshöfdinge platserne endast utgöra sinekurer och bekläder dessa platser med personer, som på dugligbet och till och med på takt lida alltför märkbar brist, på samma gång söker den genom meddelade beslut sörja derföre, att ensamt landshöfdingarnes ås:gter skola blifva kända, men departementschefernas sakrika yttranden deremot undanhållne från högre pröfvande myndigheters kännedom. För så vidt dermed afses, att befria landshöfdingarnes yttranden från risken af en jemförelse med dem underlydande departementsche fers, kan väl regeringens stadgande, att reservationer icke få åtfölja konungens befallningshafvandes beslut och utlåtanden, vara tillkomne af en välvillig afsigt och omtanka för herrar landshöfdingar; men oklokt blir i alla händelser detta beslut, då detsamma just genom beviljandet af ett sådant skydd ät herrar landshöfdingars åsigter erkänner skyddets nödvändighet och dymedelst tydeligen visar huru ringa herrar landshöfdingars egenskaper och förmåga af regeringen uppskattas. Huru genom slika beslut all aktning i den all männa opinionen för landshöfdingarnes embeten småningom skall undergräfvas är lätt att inse, likasom jemväl huru smäningom berörde förhållande skall hos folket alstra missaktning för all administration — ett bedröfligt faktum, onekligen häntydande på samhälls bandens börjande upplösning. Under sådana förhållanden blir det och måste det alltid blifva en nationalolycka, om — derpä sednare tider visa framstående exempel — landshöfdingeplatserna beklädas med personer, som sakna erfarenhet och duglighet, urskiljning och takt, anseende och värdighet. Att från fremmande banor kasta ledningen af ett läns angelägenheter i händerna på personer, som äro totalt okunniga i allmänhet och särdeles i de särskilda och djupt liggande ekonomiska frågor, hvaraf ofta länets hela välmåga beror, visar tillika en likgiltighet på samma gång för ortens väl som derjemte för den allmänna opinionen; och än tadelvärdare blir denna likgiltighet, när man betänker att ofta individens, ja hela menighetens väl och ve beror på en sådan beslutande ckunn ghets som i sin fåvitsko icke anser sig behöfva råd af den mognare erfarenhet som finnes ställd vid hans sida endast för att — undertryckas. En sådan likgiltighet och ett sådant trots frän de maktegandes sida skola dock slutligen, om än sent, straffa sig sjelfva, i det de inom nationen framkalla öppen och oförställd ovilja och missaktning; och i ett land, der, såsom här nyligen skett, representanten kan ansvarsfritt kalla styrelsens sammansättning för en national olycka, har en oblidkelig nemesis redan börjat att verka och straffa. Dermed är det dock icke nog — man måste äfven så vidt man det kan söka motverka följderna af de olyckor man ej kan förhindra. Bland medlen dertill stär, för det fall dessa reflexioner redan visat sig beröra, i främsta rummet att söka åt de embetsmän, som fått det otacksamma uppdraget att vara ledare och stöd åt länsstyrelsens chefer, bereda en moraliskt sjelfständig ställning, och för en sådan ställning erfordras oeftergifligen att bereda gehör åt deras åsigter — ett gehör, som alldeles felas, då dessa åsigter — resultaterne af äratals forskningar och äratals erfarenhet — äro dömda att kastas ad acta, såsom ett nödfallsvärn mot ätal i anledning af chefens misstag. Sjelfständigheten kan i thy fall förvandlas till likgiltigbet — eller hvad värre är, till vämjeliga men ej exempellösa försök att bakom ryggen på cheferne undandraga sig påföljd för åtgärder, dem man endast för syn skull med några svaga motskäl sökt motverka. Då staten lönar de embetsmän, som inom länsstyrelsen äro föredragande, sä mäste staten också kunna påräkna att af dessa embetsmän hafva all möjlig nytta, eller med andra ord kunna päräkna att de arbeta för att verka, men icke arbeta utan att verka, hvilket blir en beklaglig följd, om de bibehållas säsom de viljeoch betydelselösa verktyg, hvartill de genom det idkeliza tunderftryckändet af deras äsigter slutligen måste göras. Och det är ur sådana skäl som insändaren af dessa rader ansett sig böra fästa l vederbörande representanters uppmärksamhet på nöd-l. vändigheten att, såsom vilkor för alla löneförbättrininom länsstyrelserna — hvarom fräga nu snart lärer, i föld af den nädiga propositionen öm ståtsverkets . tillstånd och behof, förekomma — uttrycka den upderdåniga önskan, att Kongl. Maj:t ville i näderläta utfärda förordning derom, att, vid förek. mmande skiljaktigheter mellan chef och föredragande inom länsstyrelserna, föredragandernas möjligen egande särskilda menipgar eller reservationer skola medfölja så väl utlätanden som utslåg i underställda mål till pröfvande myndigheter — deremot något skäl desto mindre lärer förefinnas, som afgörandet vinner på frägans mängsidiga behandling, i samma män som den förlorar på den ensidighet, hvilken otvifvelaktigt blefve en följd, derest endast chefernes äsigter finge bli kända. Insändaren kom här ofvan att hos embetsmannen beröra ett lifaktigt element: Ett sådant bör jemväl finnas inom hvarje styrelse och heter då folkets för-. troende och kärlek. Der dessa felas blir nemligen bela administrationen ett konstverk — ett dödt ting. Såsom liket gnages af maskar, gnages en sådan styrelse af folkets rnhisstroende och ovilja. När dessa öfvergäå till förakt och hat, är förruttnelsen fullständig och då gifves ej mera någon ätervändo. Det är derföre representationens pligt att söka omintetgöra l all möjlighet till styrelseprincipernas utveckling i en sädan dödande anda, och säsom ett medel härtill bör räknas hvarje ätgärd, som afser att undanrödja möjligheten till ärendenas ensidiga behandling och afgö-l rande och hindra maktens allt för stora centralisaton . hos cheferna. Inom ett samhälle, der offentligen en tidning, utan att i och med detsamma förlora allt förtroende, kunnat påvrka, att till ett ytterligare stöd mot insigtsfulla föredragandens sjelfständighet lemna cheferne rättighet, att sätta mötsträfviga och oböjliga kontrollanter i arrest, torde kanske de sagda orden verk-) oingslöst förklinga. Men en tid skall komma — och komma snart, då det skall visa sig, att administra-. tionen har mera gagn af sjelfständiga om ock sträfva I embetsmån, än af dessa mjuka och smidiga redskap, hvartill nutidens styrelse i enlighet med derinom rådande anda, synes vilja omskapa embetsmännen, — dessa vigtiga beståndsdelar i samhällets organisation. Polycarpus. ——— — Vi intaga i sitt genuina skick nedanstående till oss ingångna skrifvelse: 2Ny som vanligt under Riksdagarna, då Tyl-frågan har legat under behandleng, äro äfven ny nägra stöken. Fabrikanter från Mark utrostade att besöka Stockholm. Regerningen ä Troligen. efveh den dell af Riksdaägsmanher som Ifvrar i likhet med. Herr. af Dahlström Petter. Claesson. m. fl. troligt xsatt de efven denna gäng komma att Segla under den vanliga Flagen ä med sinna Sextjo Tysen arbetare till Täkemantel för sit enskilta men denna gäng bör man hoppas vederbörande fäster en afsickt hervid som kan motsvara des förtjenst. Kindbo, nos R ÄTTER ÄNGS. arv PATTSSA TTR