vLUl ULDRULLTLe
— Fru Jennny Lind-Goldschmidt har nyligen
låtit höra sig ii Berlin på tvenne konserter till
förmån för Gwstaf-Adolfsföreningen. Om den
första af desssa konserter, som gafs den 21
Febr. läses i Nationalzeitung:
Under det alla andra papper för närvarande sjunka
ohjelpligt, stego biljetterna till denna konsert dag för
dag tills de uppnådde det dubbla af sitt nominal-
värde. Alla platser i den stora lokalen voro fyllda,
till och med balkongens nischer, hvilkas olyckliga
åbor i sjelfva verket förlorade bäde syn och hörsel
och icke hade någonting annat än den moraliska trö-.
sten att de dock varit med. Redan första anblicken
af församlingen öfvertygade den inträdande, att det
var fråga om någonting ovanligt; den som kom
något sent fann sin plats redan intagen; man ställde
sig på stolar eller klättrade på balustraderna och i
stället för den eljest hos oss så otadliga konsert-
andakten gick en böljande oro genom salen, hvilken
dock ögonblickligen gaf vika för en alldeles ljudlös
stillhet, så ofta den firade sångerskan visade sig. Åt:
alla öfriga n:r il konserten, ouverturerna till Prome-
theus och Hemakomsten, hrr Gareis och Stahlknechts
soli för klarinett o och violoncello, och hr Krauses föredrag
af den Mendelsolohnska buffa-arian, egnades ingen upp-
märksambhet.
Vi ha i dettata blad sednast för fyra är sedan ut-
förligt talat om : fru Jenny Lind-Goldschmidt, just då
hon beredde sig3z till sin stora tour, för att låta den
amerikanska uniwionens fria borgare, abolitionister så
väl som deras nmotståndare buga sig såsom slafvar
inför konstens mmajestät. Det intryck vi i går erforo,
var väsentligen ( detsamma som dä. Framför allt är
det föredragets zadel och innerlighet som tager till
fänga all vär tanke och känsla och genom hvilken allt,
till och med de minsta obetydligheter, säsom Tau-
berts Jag vill, jag mäste sjunga, i denna mun er-
häller det djupaste känsloinnehåll. Detta inflytande,
från hvilket intet hjerta kan lösgöra sig, sträcker sig
långt utöfver det rent musikaliska omrädet, detär af
mycket högre och allmännare natur. Den mest väl
taliga poetiska skildring förmår icke att så bestämdt,
så uttömmande och äskådligt framställa hela rikedo-
men af ett äkta qvinnligt sinne, som det meddelar
sig i denna sång. Vi tro oss få kännedom om de
innersta rörelsema i själen och blicka in i tankarnes
och känslornas hemligaste verkstad. Så mäktigt gri-
per oss denna förtrollning att vi först efteråt komma
att tänka på hvälka under af technisk konstfärdighet
tillika uppenbareat sig för oss. Koloratur, drillar, kro-
matiska löpningzar, arpeggier förete ett jemnmått, en
renhet och fulltändning, sådana vi eljest endast se i
den organiskt skkapande naturens bilder. Sjelfva rö-
sten har knappast märkbart förlorat nägot på de sed-
naste åren. Liksom förr vecklar den sig först små-
ningom ur den täta slöja, som höljer dess ädla pro-
portioner; i de högre registren äro de flesta tonerna
fulla af den renaste, ädlaste metall. Vi hörde af
konstnärinnan Auf starkem Fittig ur Skapelsen,
en aria ur Bellinis Beatrice di Tenda, Die Ster
nen schaun in stiller Nacht af Mendelsohn och den
nämnda sångem af Taubert. I föredraget af dessa
stycken skulle wi kunna i detaljerna framvisa en hel
repertoir för sånngkonsten : högsta tydlighet i uttalet,
den visaste ekopnomi med andedrägten, en art afton:
bildning, hvariggenom rösten, till och med vid pianis-
simo, såsom ena vek och dock genomträngande flöjt-
ton höjer sig öffver orkestern; men efter allt detta
qvarstår dock Mmufvudsaken, den sköna, äkta qvinnliga
individualiteten, som här funnit sitt ädlaste musikali-
ska uttryck. För det ihärdiga dacaporopet vid slutet
blef sängerskam obeveklig och lemnade, oaktadt pu-
bliken en fjerdiedels timma väntade på hennes äter-
komst, icke dem ringaste lilla sångalmosa utöfver hvad
som var utlofvadt. Som vi höra, begifver sig fru
Jenny Lind-Goldschmidt härifrån till Wien, der en
serie af konserter anordnas för henne. Konserten he-
drades genom närvaron af konungen, drottningen och
flera medlemmar af kongliga familjen.,
Om den andra konserten, som gafs den 23
Febr., läser man i samma blad för den 25
följande:
Till den kmsert, som före fru Jenny Lind-Gold-
sehmidts afres: i all hast anordnades i torsdags i te
atersalongen hade åter ett högst talrikt och glänsande
auditorium infunnit sig. Hoflogen var alldeles fylld,
och man märktte der konungen och drottningen, om-
gifna af de fleesta härvarande medlemmar af-.konunga-
uset. Det ririka innehället af konstnärinnans pro-
gramm gaf haenne tillfälle att genomlöpa hela den
menskliga känssloskalan, från den glada naiviteten hos
barnet, som rodar sig med toner som sina käraste lck-
verk, ända tilll bönens heliga andakt, brudens förtjus-
ning och det bbrustna hjertats tröstlösa klagan. Men
alla dessa skiilda toner sammanklingade genom den
ädelhet, oskuldl, vi skulle nästan vilja säga — helig-
het i känslan, som voro för dem gemensamma, till
den renaste harmoni. Liksom sängerskan framstäl-
ler sig i det yttre, anspräklös och blygsamt försjun-
ken i sig sjelff, så är äfven hennessäng en den mest
rörande monollog af ett drömmande andaktsfullt sinne.
Vär tids konttrastsjuka konst, den! skapande så väl
som den utföörande, har tagit till valspräk: skönt är
fult, fult är skönt; den upprepar de gamla gladia-
torstriderna, ethuru på ett nytt omräde, hetsar på ett
stackars mensikohjerta ett par af de vildaste passioner
och vi klappa bifall, om offret med behag förblöder.
Jenny Lind-Goldsehmidts säng är motsatsen till allt
detta. Lugn skönhet och harmoniskt jemnmätt, de
högsta uppgifterna inom hvarje andlig sfer, den konst-
närliga så väl som den sedliga, är det ideal, som deri
förverkligas. Säsom hafvets djup ständigt blir lugnt,
tan mä storma huru som helst, så visar sig härvid
alla lidelser uttrycket af en stor för sig sjelf klar
själ!,
Vi hörde först Casta Diva ur Norma, fullkom-
ligt hällen i detta milda mänskenslika ljus, som här
sä fullkomligt motsvarar karakteren och situationen.
Susannas aria ur fjerde akten af Figaro var den
mest melodiska utgjutelse af den kys aste poesi
och uttryckte så mycket kärlek, och oskuld, hängifven-.
het, längtan och ljuf försagdhet, som en flickas hjerta
förmär inrymma. Bland visorna grep oss mest folksång
af Weber, sä. enkel, full af den smärtsammåste resigna-
tion. Föredragaget af den högst intagande Taubertska bar-
nsängen Sonnne hat sich möd gelaufen, som då den
begärdes da capo, beredvilligt omsjöngs, andades mo-
der kärlekensas hela outtömliga rikedom. Det ständigt
vexlande uttrrycket i textens och melodiens mångfal-
diga återkommande vändningar fängslade ständigt ånyo
genom välljudets och känslans milda behag. Tillslut
kom den högst originella norska echosängen med
sitt berömda pianissimo. Den utomordentligt mä
sterliga technik, som här uppenbarades, gjorde en så
mycket mera förtrollande verkan, som denna lek med
de sväraste uppgifter i sängkonsten icke hade något
gemensamt med virtuositetens besvärliga utmaningar,
utan ständigtt bevarade den renaste karakter af skalk-
aktig naiveteet och barnslig grazie., — —