vLUl ULDRULLTLe — Fru Jennny Lind-Goldschmidt har nyligen låtit höra sig ii Berlin på tvenne konserter till förmån för Gwstaf-Adolfsföreningen. Om den första af desssa konserter, som gafs den 21 Febr. läses i Nationalzeitung: Under det alla andra papper för närvarande sjunka ohjelpligt, stego biljetterna till denna konsert dag för dag tills de uppnådde det dubbla af sitt nominalvärde. Alla platser i den stora lokalen voro fyllda, till och med balkongens nischer, hvilkas olyckliga åbor i sjelfva verket förlorade bäde syn och hörsel och icke hade någonting annat än den moraliska trö-. sten att de dock varit med. Redan första anblicken af församlingen öfvertygade den inträdande, att det var fråga om någonting ovanligt; den som kom något sent fann sin plats redan intagen; man ställde sig på stolar eller klättrade på balustraderna och i stället för den eljest hos oss så otadliga konsertandakten gick en böljande oro genom salen, hvilken dock ögonblickligen gaf vika för en alldeles ljudlös stillhet, så ofta den firade sångerskan visade sig. Åt: alla öfriga n:r il konserten, ouverturerna till Prometheus och Hemakomsten, hrr Gareis och Stahlknechts soli för klarinett o och violoncello, och hr Krauses föredrag af den Mendelsolohnska buffa-arian, egnades ingen uppmärksambhet. Vi ha i dettata blad sednast för fyra är sedan utförligt talat om : fru Jenny Lind-Goldschmidt, just då hon beredde sig3z till sin stora tour, för att låta den amerikanska uniwionens fria borgare, abolitionister så väl som deras nmotståndare buga sig såsom slafvar inför konstens mmajestät. Det intryck vi i går erforo, var väsentligen ( detsamma som dä. Framför allt är det föredragets zadel och innerlighet som tager till fänga all vär tanke och känsla och genom hvilken allt, till och med de minsta obetydligheter, säsom Tauberts Jag vill, jag mäste sjunga, i denna mun erhäller det djupaste känsloinnehåll. Detta inflytande, från hvilket intet hjerta kan lösgöra sig, sträcker sig långt utöfver det rent musikaliska omrädet, detär af mycket högre och allmännare natur. Den mest väl taliga poetiska skildring förmår icke att så bestämdt, så uttömmande och äskådligt framställa hela rikedomen af ett äkta qvinnligt sinne, som det meddelar sig i denna sång. Vi tro oss få kännedom om de innersta rörelsema i själen och blicka in i tankarnes och känslornas hemligaste verkstad. Så mäktigt griper oss denna förtrollning att vi först efteråt komma att tänka på hvälka under af technisk konstfärdighet tillika uppenbareat sig för oss. Koloratur, drillar, kromatiska löpningzar, arpeggier förete ett jemnmått, en renhet och fulltändning, sådana vi eljest endast se i den organiskt skkapande naturens bilder. Sjelfva rösten har knappast märkbart förlorat nägot på de sednaste åren. Liksom förr vecklar den sig först småningom ur den täta slöja, som höljer dess ädla proportioner; i de högre registren äro de flesta tonerna fulla af den renaste, ädlaste metall. Vi hörde af konstnärinnan Auf starkem Fittig ur Skapelsen, en aria ur Bellinis Beatrice di Tenda, Die Ster nen schaun in stiller Nacht af Mendelsohn och den nämnda sångem af Taubert. I föredraget af dessa stycken skulle wi kunna i detaljerna framvisa en hel repertoir för sånngkonsten : högsta tydlighet i uttalet, den visaste ekopnomi med andedrägten, en art afton: bildning, hvariggenom rösten, till och med vid pianissimo, såsom ena vek och dock genomträngande flöjtton höjer sig öffver orkestern; men efter allt detta qvarstår dock Mmufvudsaken, den sköna, äkta qvinnliga individualiteten, som här funnit sitt ädlaste musikaliska uttryck. För det ihärdiga dacaporopet vid slutet blef sängerskam obeveklig och lemnade, oaktadt publiken en fjerdiedels timma väntade på hennes äterkomst, icke dem ringaste lilla sångalmosa utöfver hvad som var utlofvadt. Som vi höra, begifver sig fru Jenny Lind-Goldschmidt härifrån till Wien, der en serie af konserter anordnas för henne. Konserten hedrades genom närvaron af konungen, drottningen och flera medlemmar af kongliga familjen., Om den andra konserten, som gafs den 23 Febr., läser man i samma blad för den 25 följande: Till den kmsert, som före fru Jenny Lind-Goldsehmidts afres: i all hast anordnades i torsdags i te atersalongen hade åter ett högst talrikt och glänsande auditorium infunnit sig. Hoflogen var alldeles fylld, och man märktte der konungen och drottningen, omgifna af de fleesta härvarande medlemmar af-.konungauset. Det ririka innehället af konstnärinnans programm gaf haenne tillfälle att genomlöpa hela den menskliga känssloskalan, från den glada naiviteten hos barnet, som rodar sig med toner som sina käraste lckverk, ända tilll bönens heliga andakt, brudens förtjusning och det bbrustna hjertats tröstlösa klagan. Men alla dessa skiilda toner sammanklingade genom den ädelhet, oskuldl, vi skulle nästan vilja säga — helighet i känslan, som voro för dem gemensamma, till den renaste harmoni. Liksom sängerskan framställer sig i det yttre, anspräklös och blygsamt försjunken i sig sjelff, så är äfven hennessäng en den mest rörande monollog af ett drömmande andaktsfullt sinne. Vär tids konttrastsjuka konst, den! skapande så väl som den utföörande, har tagit till valspräk: skönt är fult, fult är skönt; den upprepar de gamla gladiatorstriderna, ethuru på ett nytt omräde, hetsar på ett stackars mensikohjerta ett par af de vildaste passioner och vi klappa bifall, om offret med behag förblöder. Jenny Lind-Goldsehmidts säng är motsatsen till allt detta. Lugn skönhet och harmoniskt jemnmätt, de högsta uppgifterna inom hvarje andlig sfer, den konstnärliga så väl som den sedliga, är det ideal, som deri förverkligas. Säsom hafvets djup ständigt blir lugnt, tan mä storma huru som helst, så visar sig härvid alla lidelser uttrycket af en stor för sig sjelf klar själ!, Vi hörde först Casta Diva ur Norma, fullkomligt hällen i detta milda mänskenslika ljus, som här sä fullkomligt motsvarar karakteren och situationen. Susannas aria ur fjerde akten af Figaro var den mest melodiska utgjutelse af den kys aste poesi och uttryckte så mycket kärlek, och oskuld, hängifven-. het, längtan och ljuf försagdhet, som en flickas hjerta förmär inrymma. Bland visorna grep oss mest folksång af Weber, sä. enkel, full af den smärtsammåste resignation. Föredragaget af den högst intagande Taubertska barnsängen Sonnne hat sich möd gelaufen, som då den begärdes da capo, beredvilligt omsjöngs, andades moder kärlekensas hela outtömliga rikedom. Det ständigt vexlande uttrrycket i textens och melodiens mångfaldiga återkommande vändningar fängslade ständigt ånyo genom välljudets och känslans milda behag. Tillslut kom den högst originella norska echosängen med sitt berömda pianissimo. Den utomordentligt mä sterliga technik, som här uppenbarades, gjorde en så mycket mera förtrollande verkan, som denna lek med de sväraste uppgifter i sängkonsten icke hade något gemensamt med virtuositetens besvärliga utmaningar, utan ständigtt bevarade den renaste karakter af skalkaktig naiveteet och barnslig grazie., — —