— Ridderskipet och adeln har i dag egnat
en stor del af sin dyrbara lagstiftaretid åt den
vigtiga frågan, som icke en gång kunde slitas
utan votering, 1 hvilken förm friherre Bennett
skulle få ersättning för det besvär han haft
med renoveringen af riddarhusets vapensköl-
dar. Ståndettvrekade mellan riddarhusets stora
medalj å 60 duukater och en belöning i pen-
ningar; Hr v. Hartmansdorff bekände sig till
den sednare åssigten, på grund deraf att me-.
däljen börde veara belöning för ett mera ideelt
slag af handröäckning, såsom t. ex. då pro-
fössor Fryxell tog Sveriges adel i försvar mot
illäsinnade perssoners angrepp (Geijers?). Vi
skulle döck trio att tidens tand, med sin mal
och rost, för att icke tala om den ständigt
sig utvecklandle folkopinionen, deri kraftigt
underhjelpt af vissa bland ståndets egna med-
lemmar, riktas mot adelns bestånd säsom ett
riksstånd långt farligare slag, eller för att tala
med hr v. Hårtmansdorff, långt mera illa sin-
nade anfall, än att de kunna på längd mot-
stås, om än de gamla vapenplåtarne aldrig så
ifrigt renskuras och uppfejas. Den högvigtiga
voteringen utföll med 44 röster för medaljen
mot 40 för remiss till riddarhusutskottet. I
sammanhang med denna utgång väckte hr v.
Hartmansdorft en ny motion att riddarhus-
utskottet skulle utreda beloppet af de kostnader
friherre Benneett haft i och för detta arbete,
alldenstund den beviljade medaljens värde
icke: kunde amses motsvara dessa kostnader,
hvilka borde, oberoende af medaljen, friherrn
kontant ersättaas. Denna motion remitterades
till utskottet.