— Ridderskipet och adeln har i dag egnat en stor del af sin dyrbara lagstiftaretid åt den vigtiga frågan, som icke en gång kunde slitas utan votering, 1 hvilken förm friherre Bennett skulle få ersättning för det besvär han haft med renoveringen af riddarhusets vapensköldar. Ståndettvrekade mellan riddarhusets stora medalj å 60 duukater och en belöning i penningar; Hr v. Hartmansdorff bekände sig till den sednare åssigten, på grund deraf att me-. däljen börde veara belöning för ett mera ideelt slag af handröäckning, såsom t. ex. då profössor Fryxell tog Sveriges adel i försvar mot illäsinnade perssoners angrepp (Geijers?). Vi skulle döck trio att tidens tand, med sin mal och rost, för att icke tala om den ständigt sig utvecklandle folkopinionen, deri kraftigt underhjelpt af vissa bland ståndets egna medlemmar, riktas mot adelns bestånd säsom ett riksstånd långt farligare slag, eller för att tala med hr v. Hårtmansdorff, långt mera illa sinnade anfall, än att de kunna på längd motstås, om än de gamla vapenplåtarne aldrig så ifrigt renskuras och uppfejas. Den högvigtiga voteringen utföll med 44 röster för medaljen mot 40 för remiss till riddarhusutskottet. I sammanhang med denna utgång väckte hr v. Hartmansdorft en ny motion att riddarhusutskottet skulle utreda beloppet af de kostnader friherre Benneett haft i och för detta arbete, alldenstund den beviljade medaljens värde icke: kunde amses motsvara dessa kostnader, hvilka borde, oberoende af medaljen, friherrn kontant ersättaas. Denna motion remitterades till utskottet.