. STOCK: OL, da 4 Mars. . Riddarhuset förr och nu. Vv) Icke mänga veckor efter slutet af 1848 ärs riksdag; (i November samma ar) och sedan ministerem, som under den danska fejden varit skingrawd åt olika håll och kan sägas hafva lefvat på de skandinaviska sympatierna, åter församllat sig i hufvudstaden, förekom inom konseljen cen fråga, hvilken tog i anspråk ministerens sammanhållning och sjelfständighet och som tillika för henne lemnade tillfälle öppet att intaga en fast position på den luberala sidan. Det var frågan om utfärdandet af den nya tulltazan. De förberedande öfverläggningarne härom i ministerrådet utmärktes också, som man den tiden erfor, af både endrägt och upplysta bemödanden att åstadkomma ett önskadt och nyttigt resultat. Den hufvudsakliga striden var då, såsom ännu, frågan om upphäfvande af inoch utförselsförbuden, och vi tro oss veta med fullkomlig visshet, att ministerkonseljen från och med dess ytttersta ledamot hr Gripenstedt till och med deess främste, h. exc. justitiestatsministern hir grefve Sparre, var ense om att tillstyrka IKongl. Maj:t att vidhålla samma åsigt som 2 dless nådiga propos:tion ett år förut blifvit inför Rikets Ständer framställd, om borttagande äf alla förbud, med undantag af det emot utförsel af tackjern och några likartade artiklar under rubriken jern. Denna endrägt bröts emellertid då ärendet bragtes till afgörande inför konungen, och det betecknande härvid var, att just den ledamot, som man borde anse stå längst till venster, nemligen hr Gripenstedt, som under sin föregående riksdagsmannabana städse hyllat det fria handelssystemet och som äfven vid innevarande riksdag sökt tillvinna sig ettslags popularitet genom sin reservation till det statsrädsprotokoll, hvilket åtföljt den nådiga propositionen i samma ämne, just, efter hvad som allmänt omtalades, var den som, böjande sig för den förment innersta tankan, gaf signalen till den brytning, som redan då inträdde inom ministeren och hvaraf följden blef att förbuden bibehöllos, utom för en enda artikel, eller socker, i afseende hvarå man beqvämde sig att bifalla Rikets Ständers hemställan. Denna schism, som delade ministeren i så till sägandes tvenne hälfter, blef betydelsefull, måhända mindre i anseende till den speciela frågan, än derföre att hofvet dädanefter fick sina alltid säkra representanter vid rådsbordet. Detta tillintetgjorde snart hela den konstitutionela grundsatsen och den sammanhållning, hvarförutan en rådgifvarepersonal aldrig förmår bereda sig någon inflytelse eller bilda ett system. Derom var ej heller vidare någon fråga. Också blef det allt mer och mer genomskinligt för den som med någon större uppmärksamhet följde, eller hade tillfälle att nagot närmare iakttaga företeelserna, att ministren gradvis förvandlades hufvudsakligen till allenastyrandets tjenare och mer eller mindre lydiga redskap. Redan under konungens vistelse i Skåne, och då underhandlingarne der förehades angående den s. k. konventionen i Malmö, voro dessa sannolikt lika mycket förhemligade för statsrådets ledamöter i allmänhet, som för hvar och en annan fullkomligt profan. Denna isolering, hvilken långt ifrån tillsvörde den gamla regimen, der deras excelleuser egde fullkomlig kännedom om allt hvad i rikets styrelse sig tilldrog, har under den nuvarande regimen utöfvat ett i både moraliskt och politiskt hänseende menlist inflytande, i afseende på ministerens förhållande till konungen, och den vexelverkan som derigenom uppstår i hennes förhållande till nationen. Man förutsätter nemligen i första rummet, , att förtroendet emellan regenten och hans rådlgifvare skall vara fullt och utan förbehåll; och om så icke är, hur vill man då fordra ettt fullkomligt förtroende för samma minister hos folket och dess representanter? Ett dylikt hemlighetssystem, som likvist aldrig tjenar till att bevara några hemligheter, emedan sådana nu för tiden äro alldeles omöjliga att bevara, förklarar till en stor del det skefva förhållande, i hvilket ministeren under den sednare tiden varit försatt, å ena sidan till den allena verkställande makten, och å den andra till den lagstiftande. Detharnemligen derigenom ej heller varit eller kunnat vara helt å någondera sidan. En sådan metod karakteriserar alltid ett basculsystem. Det utesluter ett uppriktigt meddelande, ett planmässigt och konseqvent handlingssätt. Det införer i stället tvetydighet, vacklande och beroende af konjunkturens eller opinionens skiftande lynnen. Det passar således minst af alla politiska beräkningar för ett konstitutionelt samhällsskick — för att ej tala om det parlimentariska styrelsesättet, hvilket på visst håll beskrifves, för att tala i bibliskt språk, såsom judomen en förargelse och grekomen en galenskapp. Vi bedja läsaren ursäkta denna digression, hvilken likväl står i ett icke oväsendtligt sammanhang; med lösningen af den gåta, som ännu symes dunkel, i afseende på förklaringen af dle många politiska inkonseqvenserna under Konung Oscars regering samt anslutningen än till den ena och än till den andra sidan af riddarhuset. ) Se Aftonbl. den 10, 15 och 27 Dec. 1853 samt