TOM OYT MERMAR MAA MLA MNMULUV SUVIULUVULAD LU UL VIlU-
nings- eller ekonomiutskottet uppstod, men man an-
såg det sednare vara behörigt att med detta önsknings-
mål taga befattning.
Ridderskapet och Adelu.
Aftonplenum den 23 Februari.
Debatten i Judefrågan.
(Forts. från N:o 48.)
Grefve Wachtmeister H. Äfven jag har reserverat
mig emot utskottets betänkande, emedan jag fann
detsamma alltför ensidigt och intolerant. Jag är vis-
serligen icke anhängare af någon vidsträktare reli
gionsfrihet, än som läter förena sig med begreppet
af en statskyrka. Men statskyrkan har allsintet att
frukta af judarne: deras kult har ingenting för sinn-
ligheten lockande; de befatta sig alls icke med prose-
lytmakeri.. Förr kunde man dä ha skäl atttaga för-
sigtighetsmätt i afseende på katolikerna. Lika litet
srundade äro de statsekonomiska skäl, på hvilka ut-
skottet stödjer sig. - Att judarne här ännu till en del
xunna betraktas säsom fremlingar och att de före-
trädesvis sysselsätta sig med handel är endast en
verkan af den lagstiftning, som utstött dem från en
värmare gemenskap med andra medborgare och ute-
stängt:dem från andra yrken än de egentliga stads-
mannanäringarne. Utskottet synes vilja lägga dem
ill last deras idoghet, flit och sparsamhet, men i
dessa egenskaper kunde goda exe pel öfver hela
landet väl vara af nöden. Utskottet talar derom att
man icke bör motsätta sig Guds plan med judarne,
nen denna plan motverkas mest derigenom att man
på allt sätt söker upprätthälla den åsigten att de böra be-
craktas nästan såsom skadedjur. Då den ännu gängse
fördomen hos allmogen icke tilläter mig att påyrka
så vidsträckt bosättningsrätt för judarne, som jag
skulle önska, förenar jag mig -med hr Silfverstolpe
om det af honom framställda förslaget.
Grefve Lewenhaupt P. Jag skulle ha önskat; att
utskottet tagit steget något längre ut äfven ur ekono-
misk synpunkt... Föredömen af industriös företagsam-
het äro högligen af nöden. I landsortsstäderna är
idogheten i: allmänhet ganska ringa; de handlande
och andra industriidkare nöja sig i allmänhet icke
med mindre än 25 procent; men sakna det oaktadt
ickuratess och iakttaga icke med synnerlig ifver skyl-
ligheterna mot sina kunder. Judarne deremot äro
ett i hög grad företagsamt folk; de vilja vinna hvad
de kunna, det är sannt, men de sätta dock högsta
vinsten i att kunna med måttliga pretentioner
omsätta mänga gänger. Hvad landsbyggden angär,
så erkänner jag, att en stark fördom der är rädande
mot judarne; visserligen befarar jag inga vädor af
:n judarnes bosättning på landet, men det skulle
lock tills vidare -:medföra obehag ä ömse sidor. Jag
inskränker mig derföre till att instämma i herr Silf-
verstolpes förslag.
Friherre Raab, A. Betänkandets underliga till-
komst, hvarom hr Silfverstolpe gifvit upplysning, för-
xlarar de besynnerligheter, som det företer i ännu
högre mätt än föregående besynnerliga utlåtanden
frän samma utskott. Det är ett i högsta grad vid-
underligt yttrande af utskottet när det säger, att ju-
larne måste förkasta äfven den första artikeln af vår
troslära, då motsatsen klart inses af hvar och en som
cagit nägon kännedom om judarnes bekännelse, och
som erinrar sig att kristendomen uppvuxit ur juden-
lomen, att den är liksom en ny krona på den gamla
stammen. Säsom statsekonomiskt skäl mot utvidgade
cättigheter har utskottet användt det gamla påståen-
let, att de ej skulle kunna betrakta det land der de
iro födda och fostrade och hvars språk är deras mo-
lersmål såsom sitt fädernesland. Jag vill här endast
nämna, att en berömd judisk skriftställare, d:r Ries-
ser yttrat, att om han hörde nägon jude säga att han
icke betraktar sig hemma i sitt fosterland, utan har
sin blick och sina förhoppninger fästade vid det för-
lofvade landet, så skulle han betrakta honom såsom
salen. Historien vittnar äfven attjudarne långt ifrån
utt betrakta sig säsom främlingar i det land, der de
iro födde och fostrade, omfatta detta land med en
serklig fosterlandskärlek. 1 det sednaste danska kri
set kämpade många danska judar med tapperhet och
atmärkelse, liksom ä andra sidan mänga tyska judar
våde säsom officerare, soldater och frivilliga kämpade
i de tyska lederna. Under den franska armeens
nänga fälttåg på den sednaste tiden, ha judarne stridt
med lika tapperhet som andra fransmän. Och om
tt krig nu skulle utbryta i hvilket vi blefve inveck-
iade, månne vi då icke skulle begagna juden såsom
soldat och läta honom offra lif och blod för fädernes-
landet? Att fördomen mot judarne är ganska stark
på landsbygden är visst sannt, men denna fördom
aäres och underhålles just genom den intoleranta lag-
tiftningen. Man plägar äfven anföra såsom bevis
vå opinionen hos folket nägra excesser af den lägsta
olkkiassen i Stockholm; men dylika opinionsyttringar
ha ingen betydelse; allra minst borde de kunna in-
verka på vota uppå riddarhuset. — Det är visserli-
sen något förmätet att, säsom utskottet gjort, vilja
sätta sig in i den eviges plan med det judiska folket.
ven om det får antagas att judendomens fullständiga
ippgående i kristendomen ligger i denna plan, då
mäste vi ju, om vi vilja befrämja densamma, med
vänlighet och välvilja komma judarne till mötes och icke
stöta dem bort från oss. Grefve Liljencrantz bar sökt
utt motivera intolerans och ett okristligt beteende mot
;udarne medelst bibelspråk; han har bland annat åbe
ropat ett ställe hos Jeremias, hvarmed han vill bevisa,
att Gud vill, att judarne i alla länder skola vara hä
ade och bespottade främlingar. Jag ber att få er-
nra hr grefven om en annan vers i alldeles samma
sapitel af Jeremix bok (29: 7.): Söker stadens bä-
sta, dit jag hafver Iåtit bortföra eder och beder för
honom till Herran; ty då honom väl gär, så går eder
ock väl. Detta visar bäst, att judarnes religion icke
ligger nägra hinder i vägen för uppfyllande af deras
pligter . säsom goda medborgare. Man har åbe-
ropat Englands, Frankrikes och Tysklands exem-
pel. Men vi behöfva icke gå så långt; redan
i våra grann- och brödrariken kunna vi finna
upplysande föredömen. I Danmark ha judarne länge
haft fulla medborgerliga rättigheter och numera ha
de äfven fullständiga politiska rättigheter, så att de
ega rätt att deltaga irepresentåtionen; man har häraf
icke försport de ringaste olägenheter eller att judar-
nes antal härigenom tillvext. I Norge tog man på
en gäng ett stort steg; ty på samma gång man 1851
upphäfde den grundlagsparagraf, som stängde judarne
frän riket, gaf man dem äfven fulla medborgerliga
rättigheter i likhet med kristna dissenters. Här väl
Norge sedan dess blifvit öfversvämmadt af judar? nej
ytterst få, endast två eller tre mosaiska trosbekän-
nare ha inflyttat. Grefve TLiljencrantz har yttrat,
att judarne äro utrustade med stora egodelar och
säledes ha allt hvad de Kunna önska sig. Kan det
vara hr grefvens allvar att ingenting mera erfordras
för lifvets lyeka? Jag föruwsätter, att hr grefven
vore en Crosus i rikedomar, men, att grefven med
allt detta vore genom lagstadganden i viss män be-
röfvad den personliga friheten och förvisad till en
viss boningsort eller att hr grefven hade en son med
de rikaste anlag, dem han aldrig kunde hoppas att
få använda i det allmännas tjenst — månne icke hr
grefven då skulle- finna lyckan något malörtsblan-
dad? Friherre Cederström har anfört ett yttrande af
dävarande ländshöfdingen i Götheborg, general Lö-
venhjelm ; men han förgat att nämna att landssek-
reteraren hade reserverat sig emot detta yttrande,
liksom han terde erinra sig, att en af konungens nu-
varande rådgifvare, friu. Palmstjerna, säsom lands-
höfding i Linköpings län vid samma tillfälle afgaf ett
yttrande hvari han på det mest ampla sätt tillstyrkte
judarnes emancipation. Att hemta bevis emot jude-
emancipationen frän Polen förefaller något besyn
nerligt, ty der ha judarne varit och äro i hög grad
förtryckta, och den läga ständpunkt, på hvilken en
stor del af dem liksom den lägre befolkningen i all-
mänhet i detta land befinner sig, är en bitter frukt
af slafveriet. — Jag skulle visserligen önska en större
utsträckning ijudarnes rättigheter, men då så mänga
redan förenat sig med hr Silfverstolpe, anser jag för
vinnande af ett resultat, mig äfven böra omfatta hans
förslag. Först anhåller jag likväl att borgarständets
beslut måtte höglofliga ständet meddelas. (Proto-
lallantdran Afrar hara andatc anhälligt fattada he-