idoghet som andra näringar. Man har talat derom, att opinionen bland allmogen är emot de mosaiska trosbekännarne, men detta kommer sig af arten i hela vär religiösa uppfostran; man har genom det sätt, hvarpäi denna hittills bibringats, från barndomen vants att ansse judarne säsom ett förkastadt och fiendtligt slägte,, hvilket man: tillvitar hvad några individer i längeseedan förgångna tider förbrutit, och bildningen har ettt svärt arbete, innan den lyckas alldeles tillintetgöraa detta föreställningssätt. — Den gräns utskottet uppgjort i afseende på de städers folkmängd, der judarnse skulle tillätas bosätta sig, är alldeles godtycklig. uppsttäderna sko!a judarne icke få bosättasig emedan de ha förmaga att samla kapitaler: äro kapitalerna då så olycksbringande just för uppstäderma? Utskottet har antydt, att det ligger i försynens. plan, att judendomen en gång skall uppgå i kristendomen. Äfven jag hoppas häruppå; kristendomen önskar att göra proselyter, vi skicka missionärer till fremmande länder för att omvända ickekristne, icke med lock och trug, utan genom den kristna menniskokärlekens ord och föredönfen; må vi då äfven bete oss på samma sätt mot de ickekristne, som finnas inom värt land; må vi låta dem blanda sig med oss; kristendomens lära skall dä på dem utöfva en starkare makt, då de kunna fattaförtroende till densamma och finna att det verkligen är kärlekens och icke förtryckets och förföljelsens religion. (Talaren redogjorde derefter för uppkomsten af betänkandet, hvaraf man kunde förklara dess besynnerlighet och inkonseqvenser, men ref. kunde ej i anseende till ett tillfälligt buller höra och upppfatta hans framställning derom). Jag slutar med attt anhälla, att proposition mätte göras om antagandert af förslaget i min reservation, åt hvilket jag sjelf sk:ulle önskat att gifva en längt större utsträckning, men hvilket jag efter fleras derom till mig framställda önskan nu ytterligare modifierar derhän, att Riksens Ständer böra genom underd. skrifvelse hos Kongl. M:t anhålla, att åt de i landet bosatte infödde judar måtte beredas rättighet att, utan Kongl. Maj:ts särskilda tillstånd, få bosätta sig i alla rikets städer. (Forts.) — Med anledning af Aftonbladets referat för bondeståndets plenum den 25 dennes, hvaruti yttras, att i diskussionen öfver särskilda utskottets betänkande n:o 6, då Nyqvist begärt ordet för att förklara motiverna till sin reservation vid samma. utskotts betänkande N:o 3, Ola Mänsson upptog Nyqvists yttrande med mycken hetta o. s. v.y anhäller undertecknad få af denna dliskussion lemna följande öfversigt: Då iffrägavarande betänkande föredrogs och talmannen hade inhemtat att hela ståndet yrkade bifall, samt klubban var färdig att fällas, begärde Nyqvist ordet och upptog till vederläggning de skäl, som en del af sttåndets ledamöter hade anfört vid behandlingen af dr Sandbergs motion; dervid han, bland ännat yttrade, att de som talat för bifall till samma motiori hade med dåliga avgurenter försökt att försvara en! dalig sak. Detta yttrande öfver ett ämne, som ickei nu var under öfverläggning, framkallade en allmän ovilja imm ståndet mot Nyqvist, och flera begärde ordet, haribland äfven jag, för att om möjligt afböja en onödig debatt. Ordet lemnades först ät mig, och uti örsonliga ordalag erinrade jag Nyqvist at han icke borde uppväcka en sak som icke hörde til föredragaingsämnet, och då jag i sammanhang dermed bad de af ståndets ledamöter, som genom Nyqvists yttrande ansett sig förolämpade, att sätta sig öfver de af honom i förhastande fällda uttrycken och afsiå från allt vidare ordande derom, instämde nästan hela ståndet med mig och flera afstodo från ordet; men då nägra yttrade sig mot Nyqvist samt denne, på talmannens fräga, förklarade sig icke yrka någon ändring i nu föredragna betänkande, så föreslog jag, att diskussionen skulle ur protokollet utgä, af det enkla skäl att den icke egde den ringaste gemenskap med det föredragna ärendet. Häruti instämde hela ständet med undantag af en ledamot, som begärde att den skulle qvarstå. Stockholm den 27 Febr. 1854. Ola Månsson.