mera öppenhet och förtroende från regeringens sida
Nils Nilsson i Wermland och Daniel Danielsson tal:
också för bifall samt instämma med förre talmanne:
Nils Persson. .
EOla Månsson menar att engelsk-ryska notvexlinge
icke firamlades i parlamentet förr än efter ryska mi
nisterms afresa och då en fullkomlig brytning inträffa
samt wppmanar Nils Andersson att afstä från yrkande
om äteerremiss.
Bergström, Nyqvist, Jörs Andersson, Pehr Nilssor
tala allla för bifall.
Matts Pehrsson säger dem som gjort anmärkninga
vid saken likna kärringen, som slog jästen i ugnen
då kakan var gräddad, ty rätta tiden för dessa ar
märkningar ansåg talaren ha varit, dä propositione
remitterades till utskott. Upplysningar om hvad e
diplomatisk fiende som ej för rent språk will; stå
ej i mensklig förmåga att gissa. Vi böra tillsläpp
medlen att vår konung må kunna hindra fienden a
härja vära kuster. I
Måns Månsson från Kalmar län tycker att svensk
folkets representanter ej Kunna få nägra upplysninga!
då de ej ibland sig hatva några ministrar, säsor
den engelska representationen. Åtminstone vet jaj
icke om vi ha nägon. minister ibland oss, tillad
talaren och biföll. så -
Olaus Börjesson vill feke vägra denna den störst
summa som nyligen blifvit ärted: men rädgifvarn
ega icke landets förtroende, vch detta offer på foster
landets :altare är bkrott ett bevis på tillgifvenheten fö
konungemns-person. :
der Mårtensson frän Jönköpings län yttrade: Jag
ar visserligen ingen vän af nya anslag, säsom va
rande representant från en- af de fattigaste provin
serna inom riket, nemligen Småland, och derinon
från der magraste trakten, der man på kännbart sät
erfar förlusten af hvarje skilling, som från dess be
folkning utpressas; men jag är dock stolt öfver at
vara representant från denna trakt, hvarest man, vic
tanken )å ett orättmätigt förhållande af främmande
makter not fäderneslandet, dock ännu känner inon
sig den gamla kraft, som historien från urminnes ti
der vet ut tillägga svenska folket, och der man, oak
tadt de ill mig af behofvet föranledda uppmaningai
att så nycket som möjligt söka befria dem frår
ökade skatter, dock nu särskildt på det enhälligaste
skriftligen älagt mig, att i händelse nödvändigheter
så fordrade, bidraga att sätta Kongl. Maj:t i tillfälle
att på ett värdigt sätt värna fosterlandet. Ja, jag
bekänner: med stolthet, att det finnes få af denna or.
tens invånare, som icke för ett sädant ändamål skulle
vilja uppoffra allt hvad de ega, äfven sitt lif och
blod, hellre än att komma under den förhatliga knut-
piskan. Så gammal jag än är, en gubbe med grå-
nade lockar, skulle jag ej tveka, om det gällde, att
med vapen i hand och så länge en blodsdroppa fanns
qvar inom mig, hjelpa till af alla krafter aut upp-
rätthålla fäderneslandets ära och välfärd. Dessa tän-
kesätt tillhöra i allmänhet ynglingen och den mog-
nade mannen, hvilka ej ostraffadt tilläta någon för-
närmelse, men jag är öfvertygad derom, att äfven
den grånade gubben, äfven den, som hemma i ro
anordnade sin liksvepning, skulle anstränga sig att
slita sig ur densamma för att, om ock på sistone, få
nedlägga sitt offer på fäderneslandets altare. Vi
hafva ett sorgligt exempel uti 1808—1809 årens fält-
tåg, hvarwnder trupperna dels omko umo, dels intogos
af modlöslhet, i brist af bäde lifsmedel och ammuni-
tion. Häraf lär man sig att ett krig ej kan under-
hällas om ej tillräckliga medel dertill finnas. Detta
påminner mig äfven om en stor konungs, Fredrik I:s
af Preussen, ord: Till ett krig fordras tre ting, först
penningar, sedan penningar och slutligen penningaro.
Under förutsättning af att penningen vist och ända-
målsenligt användes, lärer väl riktigheten häraf al-
drig kunna bestridas, och jag går sä långt, att, om
naturen danat mig till regent och ett sådant under-
stöd vägrades mig, då omständigheterna ovilkorligen
kräfde detsamma, jag då ej hade annat val än att
nedlägga spiran och öfverlemna nationen åt det öde
den då sjelf beredde sig. Jag för min del medgifver
gerna det begärda anslaget.
Härefter uppträdde Sahlström äånyo: Det är. blott
en jemföre:lsevis mindre vigtig anmärkning jag har att
framställa. En värd talare, långt öfrerlägsen mig uti
erfarenhet och kännedom af allmänna ärender, har, så
vida jag ätt uppfattadt hans yttrande, funnit det
mindre pasande att i denna sak inblanda något om-
döme öfve konungens rädgifvare. Emot en dylik
åsigt mäste jag på det allvarligaste protestera, eme-
dan ett såant vilkor skulle tillintetgöra den parla-
mentariska rätt och frihet en hvar bör äga att öppet
utala sin nening i hvarje förekommande ämne, och
hvilken rät jag på det högsta värderar och vill
okränkt bidehälla. Då jag förut förklarat, att jag
icke motsätter mig beviljande af anslåget, hoppas jag
ock hafva ådagalagdt min innerliga önskan att lika
med många andra se fåderneslandets ära och sjelf-
ständighet förvarade på ett sätt som motsvarar Natio-
nens allmänna önskningar. Sedan Nils Andersson
slutligen på fråga af talmannen afstått från sin be-
gäran om äterremiss, blef kreditivet på halftredjemil-
lion enhälligt bifallet.
(Insändt.)
AA rer Er An