mera öppenhet och förtroende från regeringens sida Nils Nilsson i Wermland och Daniel Danielsson tal: också för bifall samt instämma med förre talmanne: Nils Persson. . EOla Månsson menar att engelsk-ryska notvexlinge icke firamlades i parlamentet förr än efter ryska mi nisterms afresa och då en fullkomlig brytning inträffa samt wppmanar Nils Andersson att afstä från yrkande om äteerremiss. Bergström, Nyqvist, Jörs Andersson, Pehr Nilssor tala allla för bifall. Matts Pehrsson säger dem som gjort anmärkninga vid saken likna kärringen, som slog jästen i ugnen då kakan var gräddad, ty rätta tiden för dessa ar märkningar ansåg talaren ha varit, dä propositione remitterades till utskott. Upplysningar om hvad e diplomatisk fiende som ej för rent språk will; stå ej i mensklig förmåga att gissa. Vi böra tillsläpp medlen att vår konung må kunna hindra fienden a härja vära kuster. I Måns Månsson från Kalmar län tycker att svensk folkets representanter ej Kunna få nägra upplysninga! då de ej ibland sig hatva några ministrar, säsor den engelska representationen. Åtminstone vet jaj icke om vi ha nägon. minister ibland oss, tillad talaren och biföll. så Olaus Börjesson vill feke vägra denna den störst summa som nyligen blifvit ärted: men rädgifvarn ega icke landets förtroende, vch detta offer på foster landets :altare är bkrott ett bevis på tillgifvenheten fö konungemns-person. : der Mårtensson frän Jönköpings län yttrade: Jag ar visserligen ingen vän af nya anslag, säsom va rande representant från enaf de fattigaste provin serna inom riket, nemligen Småland, och derinon från der magraste trakten, der man på kännbart sät erfar förlusten af hvarje skilling, som från dess be folkning utpressas; men jag är dock stolt öfver at vara representant från denna trakt, hvarest man, vic tanken )å ett orättmätigt förhållande af främmande makter not fäderneslandet, dock ännu känner inon sig den gamla kraft, som historien från urminnes ti der vet ut tillägga svenska folket, och der man, oak tadt de ill mig af behofvet föranledda uppmaningai att så nycket som möjligt söka befria dem frår ökade skatter, dock nu särskildt på det enhälligaste skriftligen älagt mig, att i händelse nödvändigheter så fordrade, bidraga att sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att på ett värdigt sätt värna fosterlandet. Ja, jag bekänner: med stolthet, att det finnes få af denna or. tens invånare, som icke för ett sädant ändamål skulle vilja uppoffra allt hvad de ega, äfven sitt lif och blod, hellre än att komma under den förhatliga knutpiskan. Så gammal jag än är, en gubbe med grånade lockar, skulle jag ej tveka, om det gällde, att med vapen i hand och så länge en blodsdroppa fanns qvar inom mig, hjelpa till af alla krafter aut upprätthålla fäderneslandets ära och välfärd. Dessa tänkesätt tillhöra i allmänhet ynglingen och den mognade mannen, hvilka ej ostraffadt tilläta någon förnärmelse, men jag är öfvertygad derom, att äfven den grånade gubben, äfven den, som hemma i ro anordnade sin liksvepning, skulle anstränga sig att slita sig ur densamma för att, om ock på sistone, få nedlägga sitt offer på fäderneslandets altare. Vi hafva ett sorgligt exempel uti 1808—1809 årens fälttåg, hvarwnder trupperna dels omko umo, dels intogos af modlöslhet, i brist af bäde lifsmedel och ammunition. Häraf lär man sig att ett krig ej kan underhällas om ej tillräckliga medel dertill finnas. Detta påminner mig äfven om en stor konungs, Fredrik I:s af Preussen, ord: Till ett krig fordras tre ting, först penningar, sedan penningar och slutligen penningaro. Under förutsättning af att penningen vist och ändamålsenligt användes, lärer väl riktigheten häraf aldrig kunna bestridas, och jag går sä långt, att, om naturen danat mig till regent och ett sådant understöd vägrades mig, då omständigheterna ovilkorligen kräfde detsamma, jag då ej hade annat val än att nedlägga spiran och öfverlemna nationen åt det öde den då sjelf beredde sig. Jag för min del medgifver gerna det begärda anslaget. Härefter uppträdde Sahlström äånyo: Det är. blott en jemföre:lsevis mindre vigtig anmärkning jag har att framställa. En värd talare, långt öfrerlägsen mig uti erfarenhet och kännedom af allmänna ärender, har, så vida jag ätt uppfattadt hans yttrande, funnit det mindre pasande att i denna sak inblanda något omdöme öfve konungens rädgifvare. Emot en dylik åsigt mäste jag på det allvarligaste protestera, emedan ett såant vilkor skulle tillintetgöra den parlamentariska rätt och frihet en hvar bör äga att öppet utala sin nening i hvarje förekommande ämne, och hvilken rät jag på det högsta värderar och vill okränkt bidehälla. Då jag förut förklarat, att jag icke motsätter mig beviljande af anslåget, hoppas jag ock hafva ådagalagdt min innerliga önskan att lika med många andra se fåderneslandets ära och sjelfständighet förvarade på ett sätt som motsvarar Nationens allmänna önskningar. Sedan Nils Andersson slutligen på fråga af talmannen afstått från sin begäran om äterremiss, blef kreditivet på halftredjemillion enhälligt bifallet. (Insändt.) AA rer Er An