Genom apö- och risstaffens borttagande är det gamla
straffsystemet, som på dessa straff var byggdt, helt
och hållet brutet. Det enda straff, som af de gamla
ännu äterstår, är vatten och brödstraffet, och detta,
som enligt 1734 ärs lag endast skulle användas un-
dantagsvis, när domaren pröfvade att den brottsliges
välfärd och heder genom annan kroppspligt kunde
spillas, har, enligt hvad erfarenheten visat, icke va-
rit säsom straff verksamt. Det träffar högst olika,
olika personer och innebär dessutom för gröfre brott
ej tillbörlig stränghet.
Dä dertill kommer att den allmänna kyrkoplikten,
som med det gamla staffsystemet sammanhänger, i
allmänna meningen är så utdömd att den icke längre
Järer kunna bibehållas: och det gamla straffsystemet
säledes icke allenast är brutet utan nära sin upplösning,
tyckas vi befinna oss i en ställning, som ej längre
kan bibehållas, utan samhällets ofärd.
Der den gamla strafflagen genom nyare förord-
ningar blifvit ändrad, har allt allvar i straffen för-
svunnit och der de gamla lagbuden qvarstå oförän-
drade, måste de vid tillämpningen förmildras genom
Kongl. Maj:ts näd, hvarigenom äter aktningen för
både lagen och domaren till den grad försvunnit, att
man vid en doms afkunnande ej sällan hörer förbry-
taren hånfullt tillkännagifva sin säkerhet om domens
förändring till mildare straff. Följderna se viide dag-
ligen växande brotten. På denna punkt kunna vi
icke förblifva. Att lyssna till de enstaka ropen om
ätergäng till det gamla, lärer ej finnas rådligt. Spö-
och ris- samtskamstraffen hafva fått sin dom. Jag behöf-
ver här icke upprepa den. Den är af Rikets Stän-
der uttalad riksdag efter riksdag. Jag ser säledes
ingen annan utväg än att, då man ej får stå stilla
och ej kan gå tillbaka, man måste gå framåt.
Valet af rigtning borde icke heller bli brydsamt,
då vägen är utstakad af Konung och föregående
Ständer. Den nya strafflagen, som i sina bestäm-
melser på en gäng innehäller tillräcklig stränghet och
allvar samt de egenskaper, som, om de icke förmå
till besinning och upprättelse återföra förbrytaren,
ätminstone icke tillintetgöra möjligheten af hans för-
bättring, ligger färdig till antagande.
Ehuru jag lifligt inser att den skada samhället ta-
git, endast kan botas genom antagande af detta lag-
förslag i sin helhet, vägar jag dock icke, för att icke
förlora allt, föreslå detta. .
Det vore icke historiskt, heter det, att så på en
gång bryta ned det gamla. Endast så småningom,
stycke för stycke, bör en förändrig ske. Nä väl,
jag vill gå deras mening till mötes för att se hvad
allvar deruti ligger. Den nya lagen är nemligen
uppställd sä att man kan, utan att alldeleles sönder-
rifva det hela, lösbryta vissa delar deraf för att sär-
skildt antagas.
Vid det val som vid denna i sanning påkostande
utbrytningsprocess måste företagas, torde man före
trädesvis böra afse de delar, hvilka innehälla straff-
bestämmelser mot de brott, som till följe af den nu
rådande strafflösheten mest tagit öfverhanden.
Jag utväljer då utan tvekan till en början kapitlen
om stöld och snatteri samt om bedrägeri, men vågar
dock sträcka min förhoppning ännu ett steg längre
eller till kapitlen om rån, som nära sammanhänger
med tjufnadsbalken och om mord och dräp samt an-
nan misshandel å person.
Jag finner nemligen, hvad sistnämnde kapitlet an-
gär, de bestämmelser som i nu gällande lag derom
förekomma, desto hellre böra upphäfvas och förän-
dras, som dels straffen för mord och dräp nästan al-
drig tillämpas enligt lagbuden, utan mildras genom
kongl. nåd, i hvilket afseende jag särskildt vägar fä-
sta uppmärksamheten på 16 kap. Missgerningsbalken
om barnamord, hvilket framför andra påkallar nö-
dig förändring, så att brott och straff komma i det
förhällande till hvarandra att lagbuden, utan mellan-
kommande nåd, må kunna tillämpas och dels bötes-
beloppen för annan misshandel å person äro alltför
obetydliga för att skydda personliga säkerheten.
Då jag säledes af nödtväng beträder denna väg
och föreslår att för särskilda brott stifta särskilda från
hvarannan fristående lagar, torde det tillåtas mig
säsom ett rättfärdigande få nämna, att andra natio-
ner handlat på enahanda sätt. Så har t. ex. Eng-
land särskilda lagar för tjufnad och särskilda för mord
och för dräp, och så vidt jag vet särskilda lagar för
nästan alla olika arter af brott.
Jag vågar säledes vördsamt föreslå rikets höglofl.
ständer:
1:o att såsom lag antaga följande kapitel i nya
strafflagen, sädana de lyda i det af lagutskottet vid
1347 och 1848 årens riksdag reviderade, i betänkan-
dat n:o 58 intagna förslag, nemligen: :
17:e kap. om mord och dråp och annan misshandel
å person;
23:e kap. om stöld och snatteri, uti hvilket jag dock
föreslår den förändring att straffbestämmelse bör in-
rymmas mot skogsåverkan, som enligt hvad jag förut
inom detta högtärade ständ yttrade, bör anses lika
med stöld ocb snatteri.
24:e kap. om rån och
25:e kap. om bedrägeri.
:o att vatten- och brödstraffet, som på de skäl
jagutskottet anfört ej torde böra borttagas, måtte
komma att undergås på det sätt utskottets förslag in-
nehåller, eller med vissa dagars afbrott under bestraff-
ningen;
3:0 att i särskild förerdning måtte ur 2 kap. af
nya strafflagen intagas de bestämmelser, som i an-
ledning af det i ofvanberörde lagkapitel antagne nya
straffsystem blifva erforderlige, och
4.0 att en särskild lag om verkställighet af straff-
arbete och fängelsestraff måtte utfärdas i öfverens-
stämmelse med lagberedningens i lagutskottets ofvan-
Lerörde betänkande intagna förslag.
Om hvad jag således föreslagit, vunne rikets stän-
ders bifall, och frihetsstraffen följaktligen komme att
uttränga kropps- och skamstraffen, blefve det af yt
tersta vigt att tillse, det rättegängssättet vid vära
brottmålsdomstolar komme att förkortas sä, att icke
brottslingen finge lika långt straff före, som efter
domen.
EjEnda och lämpligaste sättet att afhjelpa denna olä-
genhet är i min tanka inrättandet af brottmålsdom-
stolar. Den ökade kostnad, som häraf uppstår, kom-
mer rikligen att ersättas i minskade reseersättningar
till extra domare och förkortade fängelsetider för ran-
sakningsfångar. Den som äger sig bekant huru ran-
sakningarne, i anseende till de länga uppskofven dem
emellan samt det ständiga ombytet af domare, onö-
digt förlängas till den enskildes lidande och det all-
männas kostnad, kan ieke tveka i ofvanberörde hän-
seende.
- Med kännedom derom att den af rikets ständer i
detta hänseende förut gjorda underd. framställning
ännu hvilar oafgjord och, säsom jag tror mig veta,
beror på högsta domstolens yttrande, vägar jag vörd-
sammast föreslå rikets nu församlade ständer att ånyo
i underd. fästa Kgl. M:ts nådiga uppmärksamhet på
vigten deraf att brottmålsdomstelar så snart som möj-
ligt blifva inrättade på lämpliga ställen i riket.
Carl Hasselrot.
—
— D. M. Konungen och Drottningen äfven-
som D. K. H. hertigarne Oscar och August
samt prinsessan Eugenie bevistade i går afton
representationen på kongl. teatern, dervid
Jane Evre uppfördes för, om vi ej misstaga
ma
reilordad
—-— 8 Om OO
TR - f— - JM ad mn ee FA