Genom apöoch risstaffens borttagande är det gamla straffsystemet, som på dessa straff var byggdt, helt och hållet brutet. Det enda straff, som af de gamla ännu äterstår, är vatten och brödstraffet, och detta, som enligt 1734 ärs lag endast skulle användas undantagsvis, när domaren pröfvade att den brottsliges välfärd och heder genom annan kroppspligt kunde spillas, har, enligt hvad erfarenheten visat, icke varit säsom straff verksamt. Det träffar högst olika, olika personer och innebär dessutom för gröfre brott ej tillbörlig stränghet. Dä dertill kommer att den allmänna kyrkoplikten, som med det gamla staffsystemet sammanhänger, i allmänna meningen är så utdömd att den icke längre Järer kunna bibehållas: och det gamla straffsystemet säledes icke allenast är brutet utan nära sin upplösning, tyckas vi befinna oss i en ställning, som ej längre kan bibehållas, utan samhällets ofärd. Der den gamla strafflagen genom nyare förordningar blifvit ändrad, har allt allvar i straffen försvunnit och der de gamla lagbuden qvarstå oförändrade, måste de vid tillämpningen förmildras genom Kongl. Maj:ts näd, hvarigenom äter aktningen för både lagen och domaren till den grad försvunnit, att man vid en doms afkunnande ej sällan hörer förbrytaren hånfullt tillkännagifva sin säkerhet om domens förändring till mildare straff. Följderna se viide dagligen växande brotten. På denna punkt kunna vi icke förblifva. Att lyssna till de enstaka ropen om ätergäng till det gamla, lärer ej finnas rådligt. Spöoch rissamtskamstraffen hafva fått sin dom. Jag behöfver här icke upprepa den. Den är af Rikets Ständer uttalad riksdag efter riksdag. Jag ser säledes ingen annan utväg än att, då man ej får stå stilla och ej kan gå tillbaka, man måste gå framåt. Valet af rigtning borde icke heller bli brydsamt, då vägen är utstakad af Konung och föregående Ständer. Den nya strafflagen, som i sina bestämmelser på en gäng innehäller tillräcklig stränghet och allvar samt de egenskaper, som, om de icke förmå till besinning och upprättelse återföra förbrytaren, ätminstone icke tillintetgöra möjligheten af hans förbättring, ligger färdig till antagande. Ehuru jag lifligt inser att den skada samhället tagit, endast kan botas genom antagande af detta lagförslag i sin helhet, vägar jag dock icke, för att icke förlora allt, föreslå detta. . Det vore icke historiskt, heter det, att så på en gång bryta ned det gamla. Endast så småningom, stycke för stycke, bör en förändrig ske. Nä väl, jag vill gå deras mening till mötes för att se hvad allvar deruti ligger. Den nya lagen är nemligen uppställd sä att man kan, utan att alldeleles sönderrifva det hela, lösbryta vissa delar deraf för att särskildt antagas. Vid det val som vid denna i sanning påkostande utbrytningsprocess måste företagas, torde man före trädesvis böra afse de delar, hvilka innehälla straffbestämmelser mot de brott, som till följe af den nu rådande strafflösheten mest tagit öfverhanden. Jag utväljer då utan tvekan till en början kapitlen om stöld och snatteri samt om bedrägeri, men vågar dock sträcka min förhoppning ännu ett steg längre eller till kapitlen om rån, som nära sammanhänger med tjufnadsbalken och om mord och dräp samt annan misshandel å person. Jag finner nemligen, hvad sistnämnde kapitlet angär, de bestämmelser som i nu gällande lag derom förekomma, desto hellre böra upphäfvas och förändras, som dels straffen för mord och dräp nästan aldrig tillämpas enligt lagbuden, utan mildras genom kongl. nåd, i hvilket afseende jag särskildt vägar fästa uppmärksamheten på 16 kap. Missgerningsbalken om barnamord, hvilket framför andra påkallar nödig förändring, så att brott och straff komma i det förhällande till hvarandra att lagbuden, utan mellankommande nåd, må kunna tillämpas och dels bötesbeloppen för annan misshandel å person äro alltför obetydliga för att skydda personliga säkerheten. Då jag säledes af nödtväng beträder denna väg och föreslår att för särskilda brott stifta särskilda från hvarannan fristående lagar, torde det tillåtas mig säsom ett rättfärdigande få nämna, att andra nationer handlat på enahanda sätt. Så har t. ex. England särskilda lagar för tjufnad och särskilda för mord och för dräp, och så vidt jag vet särskilda lagar för nästan alla olika arter af brott. Jag vågar säledes vördsamt föreslå rikets höglofl. ständer: 1:o att såsom lag antaga följande kapitel i nya strafflagen, sädana de lyda i det af lagutskottet vid 1347 och 1848 årens riksdag reviderade, i betänkandat n:o 58 intagna förslag, nemligen: : 17:e kap. om mord och dråp och annan misshandel å person; 23:e kap. om stöld och snatteri, uti hvilket jag dock föreslår den förändring att straffbestämmelse bör inrymmas mot skogsåverkan, som enligt hvad jag förut inom detta högtärade ständ yttrade, bör anses lika med stöld ocb snatteri. 24:e kap. om rån och 25:e kap. om bedrägeri. :o att vattenoch brödstraffet, som på de skäl jagutskottet anfört ej torde böra borttagas, måtte komma att undergås på det sätt utskottets förslag innehåller, eller med vissa dagars afbrott under bestraffningen; 3:0 att i särskild förerdning måtte ur 2 kap. af nya strafflagen intagas de bestämmelser, som i anledning af det i ofvanberörde lagkapitel antagne nya straffsystem blifva erforderlige, och 4.0 att en särskild lag om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff måtte utfärdas i öfverensstämmelse med lagberedningens i lagutskottets ofvanLerörde betänkande intagna förslag. Om hvad jag således föreslagit, vunne rikets ständers bifall, och frihetsstraffen följaktligen komme att uttränga kroppsoch skamstraffen, blefve det af yt tersta vigt att tillse, det rättegängssättet vid vära brottmålsdomstolar komme att förkortas sä, att icke brottslingen finge lika långt straff före, som efter domen. EjEnda och lämpligaste sättet att afhjelpa denna olägenhet är i min tanka inrättandet af brottmålsdomstolar. Den ökade kostnad, som häraf uppstår, kommer rikligen att ersättas i minskade reseersättningar till extra domare och förkortade fängelsetider för ransakningsfångar. Den som äger sig bekant huru ransakningarne, i anseende till de länga uppskofven dem emellan samt det ständiga ombytet af domare, onödigt förlängas till den enskildes lidande och det allmännas kostnad, kan ieke tveka i ofvanberörde hänseende. Med kännedom derom att den af rikets ständer i detta hänseende förut gjorda underd. framställning ännu hvilar oafgjord och, säsom jag tror mig veta, beror på högsta domstolens yttrande, vägar jag vördsammast föreslå rikets nu församlade ständer att ånyo i underd. fästa Kgl. M:ts nådiga uppmärksamhet på vigten deraf att brottmålsdomstelar så snart som möjligt blifva inrättade på lämpliga ställen i riket. Carl Hasselrot. — — D. M. Konungen och Drottningen äfvensom D. K. H. hertigarne Oscar och August samt prinsessan Eugenie bevistade i går afton representationen på kongl. teatern, dervid Jane Evre uppfördes för, om vi ej misstaga ma reilordad —-— 8 Om OO TR f— JM ad mn ee FA