EL UMUV VOVISRGPV SGTUVIVE MYS UA. VP UBBE
är likväll att så den i Mars bland vintersäden eller i
April occh Maj bland värsäden, ungefär 1 lispund per
tunnlandl, då man efter sädesskörden på hösten er-
håller em riklig foderskörd. (P. T.)
— HKristallpalatset i Siberien, Bland alla
de omvexlingar, en resa i Siberien erbjuder, äro äf-
ven de olika sätten att färdas ganska anmärknings-
värda. Under en färd från ena ändan af landet till
den andra, är den resande i tillfälle att se sin per-
son, än färdas i en forvagn, än ridande på en häst
eller en ren, än åter sittande i en liten släda, som
framsläpas af hundar, eller ock slutligen gungande i
en bät, företrädesvis af det slaget som kallas dudsche-
guska. På floden Lena finnes en båtkommunikation
med stationer för dem, hvilka föredraga en båtfärd
framför en ridt längs flodens tvärbranta stränder, på
en sträcka af utöfver 3000 verst. En resande rysk
litteratör skildrar en båtfärd utmed denna flod på
följande :sätt. Då jag en klar majdag begaf mig
med båt frän en af dessa stationer, njöt jag af det
skådespell Lena-flodens romantiskt sköna stränder fö-
reter; ockth vaggad af böljorna inslumrade jag omsider,
söfl af årslagens enformiga ljud. Men plötsligt tyst-
nade den söfvande musiken, båten framgled lång-
sammare, roddarne upphörde att sjunga, jag upp-
slogs ögonon — och häpnade vid den syn som mötte
mig.
Det skarpa, bländande dagsljuset hade ombytts till
en dunkel halfdager, emedan floden vid detta ställe
var betäckt, på en läng och vid sträcka, af ett is-
hvalf, som på nära tre sascheners höjd hängde öfver
vaitenytan. Detta hvalf hade ett fullkomligt hori-
sontalt läge, eller sänkte sig snarare vid midten nå
got nedåt; på några ställen trängde solsträlarne, lika-
-som genom det klaraste glas. På vissa punkter äter-
strålade den genombrytande dagern uti hvalfvets tu-
sende kristaller; men till största delen antog sollju-
set, som trängde genom isens tjocka lager, en blå-
aktig färgskiftning, Bvilken i min inbillning fram
kallade nninnet af den ryktbara azurgrottan på Capri,
med hvares skönhet i öfrigt denna tafla fullkomligt
kunde täffla.
Under cdet min blick med begärlighet uppfångade
heia behaiget af denna min fullkomligt nya och ovan
liga omgiifning, kunde jag dock snart nog äfven inse
hela vådan af vår belägenhet, i den händels: att det
underbara hvalfvet plötsligt skulle nedstörta. Jag
uppmanade derföre roddarne att påskynda sin rodd,
på det vi icke måtte blifva krossade under isen, men
de svarade mig helt lugnt: Tyst tyst, min herre!
nu får man hvarken ro eller ropa, utan bör man för-
söka att så stilla som möjligt komma igenom, ty af
buller och rop rasar isen i en hast ned. — Också
besrep jag ganska väl sanningen af denna sats, eme-
dan den minsta dallring i luften varit tillräcklig att
fullkomligst nedstörta isen, som redan var till hälften
i nedrasamde tillstånd. Vänta litet, tillade en af
roddarne, när vi kommit ut i öppna luften, kan ni
försöka att skjuta ett skott, så skall ni få se huru
hvalfvet faller ned; men blif bara icke skrämd af
det dån mi då får höra På min fråga, om vi ännu
hade långtt att färdas, svarade roddarne mig: ettsä-
dant hvalff brukar ibland räcka ända till 15 verst;
men vi hafra i är ännu icke farit denna väg. Och
då jag fråigade huru ett dylikt hvalf uppkommer, er-
höll jag tilll svar: Det vet Gud; vissa år fryser flo-
den vid högt vattenstånd, och när vattnet om vintern
faller, fäster isen sig vid bergväggarne och håller sig
uppe, tills solstrålarne smälta den.
i sjelfva verket är också orsaken ganska enkel.
Uti dessa trakter äro Lena-flodens stränder höga och
lodräta, och sedan marken under den korta somma-
ren nägot upptinat, stiger vattnet under hösten ända
till flodbrääddarne, hvarefter floden fryser vid högt
vattenstånad. Kommer så en tio mänader lång vin-
ter, då vatttnet faller ända till flodens bädd och qvar-
le:mnar sittt af den stränga kölden bildade fasta is-
täcke i sitt ursprungliga läge, der detstöder sig emot
tvenne motstående klippor och förblifver hängande i
luften; på de ställen, der tvenne dylika stödjepunkter
Icke finnas, sänker sig isen med vattenytan och bort-
föres af floden, krossad i stycken.
Im detta underbara lekverk af slumpen skall kunna
jenföras med nägot, så är det väl med kristallpalat-
, inom hvars väggar verldsexpositionen i London
ggick. Jag hänfördes åtminstone af en dylik
likaelse och fann här alla kristallpalatsets sköna for-
m:r, allt lhvad som fordras för en dylik byggnad: —
uu ierbara klippor till grundval och det genomskinliga
taket likascom uppfördt på dessa kolonner; och jag
uppställde ihär i min fantasi vackra kärl, fyllda med
alster främ alla verldens ändar... Jag försökte att
med tillbjelp af inbillningens hela kraft komma mig
att glömma den ögonskenliga och öfverhängande fara
hvaruti jag sväfvade, då plötsligt en bländande dag-
sirile visade oss att faran snart var öfverstånden; och
så snart vår bät hunnit komma utom ishvalfvet, 1os-
sade jag et skott från min dubbelbössa inåt kristall-
palatset. usendefallt upprepades knallen af eko, och
straxt derp. hördes dånet från isbyggnaden, som af
den genom skottet framkallade dallring i luften ögon-
biickligt nedstörtade och under sitt fall i vattnet, i
förening med den derifrån utströmmande samman-
pressade luften, ästadkom ett så förfärligt dån, som
om en häftig åska bullrat eller ett starkt batteri blif-
vit aflossadit.
Roddarne hastade att drifva bäten undan från det
ofantliga vägsvall, som förorsakades nf ismassans fall
i vattnet, och med möda räddade vi oss från vågor-
nas väldsamma påträngning. (Nord. Biet.)
— Fandango. Alexander Dumas, den yngre,
som sett fandango utföras af Petra Camara, skildrar
denna dans på följande sätt:
Tänk er ;yenne fjärilar, tvenne kolibri, tvenne bin,
som under sra lekar kretsa om hvarann i luften, än
höjande och sänkande sig gemensamt, än uti glädtig
jazt; deras vingspetsar beröra och korsa hvarandra,
och flyga åer upp likasom genom en elektrisk stöt;
tänk er tvene sjönymfer, under en vårnatt på stran-
den af en sö, gungande på spetsarne af vassen, som
knappt böje sig under deras tåcka, genomskinliga
fötter; efter tusende spräng, böjningar och utflygter,
rycka de steg för steg hvarannan närmare, tills deras
lockar sammanblanda sig och deras läppar mötas —
denna kyss är dansens glanspunkt. Och derefter upp-
hör den småningom, likasom de begge nymferna
sjunka i vägornas sköte.
— Hod och sjelfuppoffring. Engelska brig-
gen Venilis afseglade den 30 sistlidne Okt. från
Saint-Eustache, der den sålt sin laddning, för att
ätervända til Clare i Nya Skottland. Under resan
insjuknade äartygets befälhafvare och besättning, in-
alles sju peroner, i en svårartad feber. Den enda
friska ombod var en ung matros vid namn Hilarion
Theriau. Uan att läta förfära sig af en så betänk-
lig ställning som denna och hemtande ur sitt mod
nödiga krafter för att förslå för allt, öfvertog han
genast fartygets förande. Efter att hafva vidtagit
sina mätt och steg för att vara beredd mot möjligen
inträffande stormbyar, delade han sin tid emellan
fartygets manövrerande och värden om de sjuka.
tia dagar derefter afledo kaptenen och styrmannen.
Från detta ögonblick mängfaldigade sig Theriau.
Ömsom kock, sjukvaktare, matros och kapten, begrof
han de döda, uppmuntrade samt värdade de sjuka, och
slutligen, erättande genom sitt goda naturliga för-
stånd sin okinnighet i navigationsläran, styrde han
fartyget mo: dess destinationsort. Efter fyratio da-
gars öfvermaskliga ansträngningar anlände den hjel-
temodiga minnen till Clare och öfverlemnade ät far-
tygets egare beloppet af den på S:t Eustache försälda
laddningen.
— En dyrbar parasoll. Då Dumas ännu
var direktör för Theatre historique fick han en dag,
då han satt i sin trädgärd och skref en följetongs-
roman och dikterade en annan, besök af en skädespe-
lares hustru som enträget bad honom ge hennes man,
som hade er stor talang, många barn, men inga in-
komster, en anställning vid teatern. Ni skulle ha
kommit i gå, svarade Dumas, i dag har jag re-
dan. engagent tio skädespelare för mycket. Den
unga frun stod bedröfvad upp och gick. Dumas
kände sig plötsligt fattad af djupt medlidande. Han
-
i