EL UMUV VOVISRGPV SGTUVIVE MYS UA. VP UBBE är likväll att så den i Mars bland vintersäden eller i April occh Maj bland värsäden, ungefär 1 lispund per tunnlandl, då man efter sädesskörden på hösten erhåller em riklig foderskörd. (P. T.) — HKristallpalatset i Siberien, Bland alla de omvexlingar, en resa i Siberien erbjuder, äro äfven de olika sätten att färdas ganska anmärkningsvärda. Under en färd från ena ändan af landet till den andra, är den resande i tillfälle att se sin person, än färdas i en forvagn, än ridande på en häst eller en ren, än åter sittande i en liten släda, som framsläpas af hundar, eller ock slutligen gungande i en bät, företrädesvis af det slaget som kallas dudscheguska. På floden Lena finnes en båtkommunikation med stationer för dem, hvilka föredraga en båtfärd framför en ridt längs flodens tvärbranta stränder, på en sträcka af utöfver 3000 verst. En resande rysk litteratör skildrar en båtfärd utmed denna flod på följande :sätt. Då jag en klar majdag begaf mig med båt frän en af dessa stationer, njöt jag af det skådespell Lena-flodens romantiskt sköna stränder företer; ockth vaggad af böljorna inslumrade jag omsider, söfl af årslagens enformiga ljud. Men plötsligt tystnade den söfvande musiken, båten framgled långsammare, roddarne upphörde att sjunga, jag uppslogs ögonon — och häpnade vid den syn som mötte mig. Det skarpa, bländande dagsljuset hade ombytts till en dunkel halfdager, emedan floden vid detta ställe var betäckt, på en läng och vid sträcka, af ett ishvalf, som på nära tre sascheners höjd hängde öfver vaitenytan. Detta hvalf hade ett fullkomligt horisontalt läge, eller sänkte sig snarare vid midten nå got nedåt; på några ställen trängde solsträlarne, lika-som genom det klaraste glas. På vissa punkter äterstrålade den genombrytande dagern uti hvalfvets tusende kristaller; men till största delen antog solljuset, som trängde genom isens tjocka lager, en blåaktig färgskiftning, Bvilken i min inbillning fram kallade nninnet af den ryktbara azurgrottan på Capri, med hvares skönhet i öfrigt denna tafla fullkomligt kunde täffla. Under cdet min blick med begärlighet uppfångade heia behaiget af denna min fullkomligt nya och ovan liga omgiifning, kunde jag dock snart nog äfven inse hela vådan af vår belägenhet, i den händels: att det underbara hvalfvet plötsligt skulle nedstörta. Jag uppmanade derföre roddarne att påskynda sin rodd, på det vi icke måtte blifva krossade under isen, men de svarade mig helt lugnt: Tyst tyst, min herre! nu får man hvarken ro eller ropa, utan bör man försöka att så stilla som möjligt komma igenom, ty af buller och rop rasar isen i en hast ned. — Också besrep jag ganska väl sanningen af denna sats, emedan den minsta dallring i luften varit tillräcklig att fullkomligst nedstörta isen, som redan var till hälften i nedrasamde tillstånd. Vänta litet, tillade en af roddarne, när vi kommit ut i öppna luften, kan ni försöka att skjuta ett skott, så skall ni få se huru hvalfvet faller ned; men blif bara icke skrämd af det dån mi då får höra På min fråga, om vi ännu hade långtt att färdas, svarade roddarne mig: ettsädant hvalff brukar ibland räcka ända till 15 verst; men vi hafra i är ännu icke farit denna väg. Och då jag fråigade huru ett dylikt hvalf uppkommer, erhöll jag tilll svar: Det vet Gud; vissa år fryser floden vid högt vattenstånd, och när vattnet om vintern faller, fäster isen sig vid bergväggarne och håller sig uppe, tills solstrålarne smälta den. i sjelfva verket är också orsaken ganska enkel. Uti dessa trakter äro Lena-flodens stränder höga och lodräta, och sedan marken under den korta sommaren nägot upptinat, stiger vattnet under hösten ända till flodbrääddarne, hvarefter floden fryser vid högt vattenstånad. Kommer så en tio mänader lång vinter, då vatttnet faller ända till flodens bädd och qvarle:mnar sittt af den stränga kölden bildade fasta istäcke i sitt ursprungliga läge, der detstöder sig emot tvenne motstående klippor och förblifver hängande i luften; på de ställen, der tvenne dylika stödjepunkter Icke finnas, sänker sig isen med vattenytan och bortföres af floden, krossad i stycken. Im detta underbara lekverk af slumpen skall kunna jenföras med nägot, så är det väl med kristallpalat, inom hvars väggar verldsexpositionen i London ggick. Jag hänfördes åtminstone af en dylik likaelse och fann här alla kristallpalatsets sköna form:r, allt lhvad som fordras för en dylik byggnad: — uu ierbara klippor till grundval och det genomskinliga taket likascom uppfördt på dessa kolonner; och jag uppställde ihär i min fantasi vackra kärl, fyllda med alster främ alla verldens ändar... Jag försökte att med tillbjelp af inbillningens hela kraft komma mig att glömma den ögonskenliga och öfverhängande fara hvaruti jag sväfvade, då plötsligt en bländande dagsirile visade oss att faran snart var öfverstånden; och så snart vår bät hunnit komma utom ishvalfvet, 1ossade jag et skott från min dubbelbössa inåt kristallpalatset. usendefallt upprepades knallen af eko, och straxt derp. hördes dånet från isbyggnaden, som af den genom skottet framkallade dallring i luften ögonbiickligt nedstörtade och under sitt fall i vattnet, i förening med den derifrån utströmmande sammanpressade luften, ästadkom ett så förfärligt dån, som om en häftig åska bullrat eller ett starkt batteri blifvit aflossadit. Roddarne hastade att drifva bäten undan från det ofantliga vägsvall, som förorsakades nf ismassans fall i vattnet, och med möda räddade vi oss från vågornas väldsamma påträngning. (Nord. Biet.) — Fandango. Alexander Dumas, den yngre, som sett fandango utföras af Petra Camara, skildrar denna dans på följande sätt: Tänk er ;yenne fjärilar, tvenne kolibri, tvenne bin, som under sra lekar kretsa om hvarann i luften, än höjande och sänkande sig gemensamt, än uti glädtig jazt; deras vingspetsar beröra och korsa hvarandra, och flyga åer upp likasom genom en elektrisk stöt; tänk er tvene sjönymfer, under en vårnatt på stranden af en sö, gungande på spetsarne af vassen, som knappt böje sig under deras tåcka, genomskinliga fötter; efter tusende spräng, böjningar och utflygter, rycka de steg för steg hvarannan närmare, tills deras lockar sammanblanda sig och deras läppar mötas — denna kyss är dansens glanspunkt. Och derefter upphör den småningom, likasom de begge nymferna sjunka i vägornas sköte. — Hod och sjelfuppoffring. Engelska briggen Venilis afseglade den 30 sistlidne Okt. från Saint-Eustache, der den sålt sin laddning, för att ätervända til Clare i Nya Skottland. Under resan insjuknade äartygets befälhafvare och besättning, inalles sju peroner, i en svårartad feber. Den enda friska ombod var en ung matros vid namn Hilarion Theriau. Uan att läta förfära sig af en så betänklig ställning som denna och hemtande ur sitt mod nödiga krafter för att förslå för allt, öfvertog han genast fartygets förande. Efter att hafva vidtagit sina mätt och steg för att vara beredd mot möjligen inträffande stormbyar, delade han sin tid emellan fartygets manövrerande och värden om de sjuka. tia dagar derefter afledo kaptenen och styrmannen. Från detta ögonblick mängfaldigade sig Theriau. Ömsom kock, sjukvaktare, matros och kapten, begrof han de döda, uppmuntrade samt värdade de sjuka, och slutligen, erättande genom sitt goda naturliga förstånd sin okinnighet i navigationsläran, styrde han fartyget mo: dess destinationsort. Efter fyratio dagars öfvermaskliga ansträngningar anlände den hjeltemodiga minnen till Clare och öfverlemnade ät fartygets egare beloppet af den på S:t Eustache försälda laddningen. — En dyrbar parasoll. Då Dumas ännu var direktör för Theatre historique fick han en dag, då han satt i sin trädgärd och skref en följetongsroman och dikterade en annan, besök af en skädespelares hustru som enträget bad honom ge hennes man, som hade er stor talang, många barn, men inga inkomster, en anställning vid teatern. Ni skulle ha kommit i gå, svarade Dumas, i dag har jag redan. engagent tio skädespelare för mycket. Den unga frun stod bedröfvad upp och gick. Dumas kände sig plötsligt fattad af djupt medlidande. Han i