uppsöka.
BLANDADE ÄMNEN.
En maskeradbal i Neapel. From May
fair to Marathon, heter en nyss utkommen engelsk
resebeskrifning, hvarur vi låna följande intressants
skildring af en maskeradbal i hans sicilianska maje:
stäts alldratrognaste stad Neapel: Då vi framkommo
till San Carloteatern, väckte det vär förvåning att se
en kavallerisqvadron uppstäld framför ingången, der
för öfrigt blott några dagdrifvare syntes till. Hvad
skulle det betyda? Var det förberedelser till en ma-
skeradbal? Vi beslöto likväl att gå in, då en ma-
skeradbal i Neapel, midt under karnevalen, hör till
de märkvärdigheter som man ej gerna försummar.
Sedan vi betalt inträdesafgiften, stego vi, förvänade
öfver den djupa tystnad som herrskar omkring oss,
uppför en herrlig trappa, fylld af beväpnade gendar-
mer. Teatern är stätlig; hundratals lampor glänsa
som i ett fpalats. Den liknar ett verkligt glädjens
tempel. Men, min Gud, hvar är publiken? Salon-
gen är ju nästan alldeles tom. Dock nej! jag har
orätt. Vi kunna räkna hundratals soldater och polis-
tjenare i byggnaden, utom kavalleriet derutanför, —
alla med barska mustascher, sablar, gevär och bajo-
netter. Hvarje dörr, hvarje gång är uppfyld med
dessa lagens väktare. Men balgästernas antal belö-
per sig till jemt 7. Sju i denna oerhörda byggnad!
Tre personer, klädda ungefär som clowns i Astleys
teater, gå upp och ned, två af dem arm i arm, den
tredje ensam. Ännu en person i svart domino, ej
olik en sorgemantel — sannolikt en resande -— och
två unga engelsmän som stå vid dörren och tala om
Vesuvius, utgöra med oss jemt sju. Musiken spelar
upp ett muntert stycke, och esomoftast instörtar ett vid
polisen anstäldt individuum med oro i blick och åtbör-
der för att efterse om icke någon af oss händelsevis
har en mantel, som måste affordras oss och bortbäras.
Äfven kontrollören inträder, då han derute ej har nå-
got att göra, och vi inlåta oss i samtal med honom.
Är balen slut? — Nej, han har ännu ej börjat.,
— När skall han börja? -— Kontrollören skrattar
och pekar med en nästan omärklig rörelse på ett af
polisprefekturen undertecknadt plakat, som straxt invi
ger oss i hemligheten. Neapolitanska regeringen har
förvandlat den pikanta nationalrätten till vattsoppa, och
ingen vill smaka derpå. Nöjet har förlorat sin krydda
och man undvarar det heldre helt och hället. I plaka-
tet var allt förbjudet som kunde ge lif och intresse ät
denna lustbarhet, hvilken i Italien har sitt rätta hem
och af italienarne älskas med passion. Der stod att
läsa en lång lista på masker, i hvilka ingen fick upp:
träda, och en ännu längre på saker, som ej fick sä-
gas. Intet under att scenen var så död; icke ett
skämt, icke ett skratt hördes från de sju sorgliga figu-
rerna under hela den stund jag uppehöll mig på tea-
tern. Jag qvarstannade en stund, emedan jag ville
se saken till slut, och först då de begge arlekinerna
försvanno och de begge engelsmännen gingo in i
foyen för att inlösa sina mantlar, lagade jag mig i
ordning att lemna de begge öfriga gästerna åt sin
enslighet. På trappan blef jag naturligtvis uppehäl-
len af en bajonett; det var icke den patenterade ut-
sängen; jag mäste gå utför trappan till höger, icke
len till venster. Jag gjorde som man be allte, och
lä jag lemnade byggnaden, hörde jag blott ekot af
na egna steg återljuda genom de öde korridorerna