uppsöka. BLANDADE ÄMNEN. En maskeradbal i Neapel. From May fair to Marathon, heter en nyss utkommen engelsk resebeskrifning, hvarur vi låna följande intressants skildring af en maskeradbal i hans sicilianska maje: stäts alldratrognaste stad Neapel: Då vi framkommo till San Carloteatern, väckte det vär förvåning att se en kavallerisqvadron uppstäld framför ingången, der för öfrigt blott några dagdrifvare syntes till. Hvad skulle det betyda? Var det förberedelser till en maskeradbal? Vi beslöto likväl att gå in, då en maskeradbal i Neapel, midt under karnevalen, hör till de märkvärdigheter som man ej gerna försummar. Sedan vi betalt inträdesafgiften, stego vi, förvänade öfver den djupa tystnad som herrskar omkring oss, uppför en herrlig trappa, fylld af beväpnade gendarmer. Teatern är stätlig; hundratals lampor glänsa som i ett fpalats. Den liknar ett verkligt glädjens tempel. Men, min Gud, hvar är publiken? Salongen är ju nästan alldeles tom. Dock nej! jag har orätt. Vi kunna räkna hundratals soldater och polistjenare i byggnaden, utom kavalleriet derutanför, — alla med barska mustascher, sablar, gevär och bajonetter. Hvarje dörr, hvarje gång är uppfyld med dessa lagens väktare. Men balgästernas antal belöper sig till jemt 7. Sju i denna oerhörda byggnad! Tre personer, klädda ungefär som clowns i Astleys teater, gå upp och ned, två af dem arm i arm, den tredje ensam. Ännu en person i svart domino, ej olik en sorgemantel — sannolikt en resande -— och två unga engelsmän som stå vid dörren och tala om Vesuvius, utgöra med oss jemt sju. Musiken spelar upp ett muntert stycke, och esomoftast instörtar ett vid polisen anstäldt individuum med oro i blick och åtbörder för att efterse om icke någon af oss händelsevis har en mantel, som måste affordras oss och bortbäras. Äfven kontrollören inträder, då han derute ej har något att göra, och vi inlåta oss i samtal med honom. Är balen slut? — Nej, han har ännu ej börjat., — När skall han börja? -— Kontrollören skrattar och pekar med en nästan omärklig rörelse på ett af polisprefekturen undertecknadt plakat, som straxt invi ger oss i hemligheten. Neapolitanska regeringen har förvandlat den pikanta nationalrätten till vattsoppa, och ingen vill smaka derpå. Nöjet har förlorat sin krydda och man undvarar det heldre helt och hället. I plakatet var allt förbjudet som kunde ge lif och intresse ät denna lustbarhet, hvilken i Italien har sitt rätta hem och af italienarne älskas med passion. Der stod att läsa en lång lista på masker, i hvilka ingen fick upp: träda, och en ännu längre på saker, som ej fick sägas. Intet under att scenen var så död; icke ett skämt, icke ett skratt hördes från de sju sorgliga figurerna under hela den stund jag uppehöll mig på teatern. Jag qvarstannade en stund, emedan jag ville se saken till slut, och först då de begge arlekinerna försvanno och de begge engelsmännen gingo in i foyen för att inlösa sina mantlar, lagade jag mig i ordning att lemna de begge öfriga gästerna åt sin enslighet. På trappan blef jag naturligtvis uppehällen af en bajonett; det var icke den patenterade utsängen; jag mäste gå utför trappan till höger, icke len till venster. Jag gjorde som man be allte, och lä jag lemnade byggnaden, hörde jag blott ekot af na egna steg återljuda genom de öde korridorerna