Enellertid hade kaffet blifvit inburet och fru Langenhjelm hade just satt sig tillreds för att servera sina gäster, (å salsdörren hastigt öppnades. Öfversten kastade en blik ut i salen, uppgaf ett rop af glädje och skyndade itt möta en officer, som just i detsamma inträdde. De båda herrarne skyndade med öppna armar emot hvarardra. — Nå, himlen vare lofvad! — utbrast öfversten, — att jag ändtligen får återse dig i fäderneslandet, hvarifrån vi begge så länge varit skiljda! — Ja, Gud vare lofvad att vi här fått mötas! — sade Loos, ty det var han. — Mig ha visserligen många faror hotat, men jag var dock fri, då du försmäktade i en grym fångenskap... Men låt det förflutna hvila... Vi ha alltförkort tid att tala om det närvarande. I morgon måste jag åter lemna Stockholm och Sverige. — Så kort besök! — utbrast Stopce. — Ja, jag är endast här för att öfverlemna en massa kartor och ritningar, jemte bref och depescher från de orientaliska hof jag besökt. Jag sökte dig der du bodde, men man sade att du var hos din fästmö, hvarföre jag genast skyndade hit. Du får göra min ursäkt. Fn Langenhjelm hade genast igenkänt rösten, Hon gjorde en liten ursäkt för sina gäster och skyndade ut 1 sale. — Hos min Catharina behöfs ingen ursökt göras för min vin, — sade öfversten. — Stobee har rätt! — sade fru Langenhjelm. — Denna titel är alldeles tillräcklig äfven om vi förut ej varit bekanta. Jag vet ej om jag har den lyckan att vara ihågkommen. För min del kände jag genast igen major Loos. — Hvem skulle väl någonsin kunnat glömma den goda och intagande fru Langenhbjelm, hvilken, efter hvad jag ser, sjelfva tiden knappast vågat nalkas, — svarade Loos, i det han kysste hennes hand. — Man har sagt mig att ni till och med genomströfvat Afrika, min major! — svarade fru Langenhjelm skämtsamt, — och likväl har ni bland dess vildar och barbarer ej glömt den ridderliga artighet, som alltid utmärkt er ... Men kom in nu. Till belöning vill jag göra er bekant med Stockholms förnämsta skönhet, — tillade hon sakta. Maoren bugade sig. — Men först — han fattade begges händer — måste jag af allt mitt hjerta önska er lycka till er förestående