Enellertid hade kaffet blifvit inburet och fru Langen-
hjelm hade just satt sig tillreds för att servera sina gä-
ster, (å salsdörren hastigt öppnades. Öfversten kastade
en blik ut i salen, uppgaf ett rop af glädje och skyn-
dade itt möta en officer, som just i detsamma inträdde.
De båda herrarne skyndade med öppna armar emot
hvarardra. -
— Nå, himlen vare lofvad! — utbrast öfversten, —
att jag ändtligen får återse dig i fäderneslandet, hvar-
ifrån vi begge så länge varit skiljda!
— Ja, Gud vare lofvad att vi här fått mötas! —
sade Loos, ty det var han. — Mig ha visserligen många
faror hotat, men jag var dock fri, då du försmäktade i
en grym fångenskap... Men låt det förflutna hvila...
Vi ha alltför- kort tid att tala om det närvarande. I
morgon måste jag åter lemna Stockholm och Sverige.
— Så kort besök! — utbrast Stopce.
— Ja, jag är endast här för att öfverlemna en massa
kartor och ritningar, jemte bref och depescher från de
orientaliska hof jag besökt. Jag sökte dig der du bodde,
men man sade att du var hos din fästmö, hvarföre jag
genast skyndade hit. Du får göra min ursäkt.
Fn Langenhjelm hade genast igenkänt rösten, Hon
gjorde en liten ursäkt för sina gäster och skyndade ut
1 sale.
— Hos min Catharina behöfs ingen ursökt göras för
min vin, — sade öfversten.
— Stobee har rätt! — sade fru Langenhjelm. —
Denna titel är alldeles tillräcklig äfven om vi förut ej
varit bekanta. Jag vet ej om jag har den lyckan att
vara ihågkommen. För min del kände jag genast igen
major Loos.
— Hvem skulle väl någonsin kunnat glömma den
goda och intagande fru Langenhbjelm, hvilken, efter hvad
jag ser, sjelfva tiden knappast vågat nalkas, — svarade
Loos, i det han kysste hennes hand.
— Man har sagt mig att ni till och med genom-
ströfvat Afrika, min major! — svarade fru Langenhjelm
skämtsamt, — och likväl har ni bland dess vildar och
barbarer ej glömt den ridderliga artighet, som alltid ut-
märkt er ... Men kom in nu. Till belöning vill jag
göra er bekant med Stockholms förnämsta skönhet, —
tillade hon sakta.
Maoren bugade sig.
— Men först — han fattade begges händer — måste
jag af allt mitt hjerta önska er lycka till er förestående