hennes maj:ts regering lifvit med tillfredsställe
mottaget. :
Sådan, mylord, är den noggranna berättelsen om
mitt sista sa ..a med kansleren.
vag Har den äran etc.
II. Sir H. Scymour till grefve Claremton.
(Mott. d. 20 Januari.)
Petersburg d. 13 Jan. 1854.
Mylcord, jag emottog i gären biljett från kansleren
hvilkem jag visste vara sjuk, hyaruti han bad mig
besöka. honom kl. half 1. Jag fann hans exc. ofull-
komlig:t återställd, och synbarligen svag och ur stånd
till ansträngande samtal. Jag beklagade, att jag hade
ett smärtsamt meddelande till honom, men anmärkte
tillika att hvad jag, genast efter underrättelsen om
hvad som förefallit vid Sinope, yttrade till honom om
sinnesstämningen i England och Frankrike, borde hafva
förberedt hans exc. på hvad jag nu hade att säga
honom. Hennes maj:ts flotta hade blifvit skickad till
Konstantinopel, icke med någon afsigt att anfalla
Ryssland, men visserligen i ändamål att försvåra Tur-
kiet. Hennes maj:ts regering hade varit mycket nöjd
om ingen anledning yppat sig för nägra operationer
till sjös, och detta hade utan tvifvel varit händelsen,
så framt ej affären vid Sinope inträffat, på hvil-
ken jag anspelade. Det meddelande jag gjorde hans
exe. d. 27 Oktober borde, såsom man hoppades, hafva
hafc den verkan att förekomma ett angrepp mot den
turkiska kusten — ett angrepp som de engelska skep-
pen, om de varit till hands, skulle hafva hjelpt till att
tillbakaslå. Det har visat sig att denna förhoppning
varit illusorisk: man har gjort ett angrepp på en tur-
kisk eskader, som fredligt låg för ankar i en turkisk
hamn,, och följden har varit ett fasansfullt blodbad.
Jag imgick i några detaljer om rysligheterna vid Si-
nope, och lade vigt på den verkan som berättelsen
om demna ohyggliga gerning måste hafva frambragt
på allmänna sinnesstämningen i England. Följden var
den öf:vertygelse hos hennes maj:ts regering att strän-
gare åtgärder måste tillgripas; man hade ej gjort till-
räckligt afseende på hennes maj:ts regerings förson-
liga afsigter och på den efterrättelse som blifvit gif-.
ven i den vänligaste anda; och nu hade den beslutit
att träffa åtgärder för att afvända återkommandet af
sådana scener som dem, till hvilka Sinope nyligen va
rit vittne. Hennes maj:ts skepp skola i förening med
franska kejsarens — ty orderna för de båda fottorna
äro fullkomligt lika lydande — insegla i Svarta haf-
vet, och anmana (requerir) hvarje ryskt skepp som de
möia att åter inlöpa i någon rysk hamn. Det ör
smirtsamt för mig, hr grefve, fortfor jag, att göra
en sådan häntydning, men om anmaningen icke upp-.
märksammas, måste man använda våld (on aura re-
cours :å la force). ÅA andra sidan, alldenstund en-.
gelska regeringen är lika angelägen som förut om en
fredlig; uppgörelse, skall man taga mätt och steg för
att himdra turkiska krigsskepp från att göra landstig
ning på ryska kusten. — Är ni säker, inföll grefve
Nessellrode, att denna afsigt är uttryckt i er instruk-
tion? — Jag svarade att jag var viss derom; i annat
fall skulle jag icke hafva uppgifvit det. Jag älskar
sanningen, hr grefve, och jag skulle känna mig bri
sta i hrad jag är skyldig såväl min regering som er,
i fall jag tillbakahölle någon del af det meddelande
jag hir i uppdrag att göra er eller försökte att gifva
det en annan färg. Till bevis härpå, fortfor jag,
var jag just i begrepp att tillägga, det min instruk-
tion fäster sig mera vid de tvingande åtgärder,
som skola användas mot ryska fartyg, och mindre
vid dem som kunna komma i fråga mot turkiska
skepp. Med ett ord, sade jag, England har lofvat
turkiska regeringen bistånd och understöd, och skall
med trohet nppfylla sina förbindelser. Skeppen hafva
blifvit beordrade till Svarta hafvet, för att beskydda
turkiska området och turkiska flaggan. Grefve Nessel-
rode frågade om jag hade i uppdrag att tillställa
horom nägon skrifthg förklaring i detta afseende,
hvarpå jag svarade att detta icke var fallet, och att
jag fätt befallning att meddela honom hufvudsamman
af ers exellens depesch, samt bemödat mig att göra
deita sä troget som möjligt, äfvensom att jag vore
beredd till att så vidt jag förmädde utreda hvarje
ytterligare punkt, som kunde synas tvifvelaktig. Hans
exc. önskade att uppläsa för mig en depesch som
han erhällit frän baron Brunnow, hvari han omtalar
ett samtal han haft med ers exe. rörande de instruk
tioner som blifvit skickade till engelska amiralen i
Bosporen. Jag kunde endast förklara min förvissning
att baron Brunnows berättelse var trogen, dä det
språk som deri tillades ers exc. nära öfverensstämde
med cen depesch jag emottagit. Efter en kort dis-
kussim (controverse) angäende rättigheten för hennes
t regering att känna sig kränkt af Sinope-aftä-
rep, ade sig kansleren nödgad att anmärka, att det
var nycket olyckligt att hennes maj:ts regering skulle
hafva beslutat att tillgripa sä deciderade ätgärder
jus: i det ögonblick dä eftertryckliga bemödanden
gjorde i Wien för en fredlig uppgörelse. Denna
isist, svarade jag, delades fullkomligt af hennes
maj:ts regering, och såsom jag förut uppgifvit, skulle
ingenting sådant hafva skett utan angreppet på Si-
nope och de gräsliga händelser som följde det i spå
rer; men hennes maj:ts regering var ännu högst an-
lägen om freden, ifall den stod att vinna. Då
jag säg att grefve Nesselrode var alltför sjuk för att
kunna fortsätta samtalet, steg jag upp för att taga
afeked af honom, då han sade att han för ögonblic-
ket icke kunde gifva nägot svar på mitt meddelande
utom det, att det skulle blifva hans pligt att så snart
som nöjligt bringa det till kejsarens kännedom och
ara hans maj:ts vidare befallningar i ämnet.
Jag hav äran c.