rigtning, att vetetenskapea mer och mer träder
ut ur klostercel2llen och börjar umgås mnsk-
ligt med menniiskor. MMäruti röjer sig något
prut isktyccllr föl mer apostoölisit. Vo-
: m: Laten edert
ljus lys: iör m xorna ! Christ-nd-men
vill att alla skola komma: till sanningens kun-
skap. Skulle vetenskapen vilja hafva sin
sanning qvarhäller inom en trångare krets,
tillgänglig endast någon gång för några fö
invigda? En sådan partikularism kunde vara
i någon mån berättigad, i fall den vetenskap-
liga sanningen vore oförenlig med den reli-
glösa. Man ville då hafva det arma folk,
hvars hela vetamde är af religiös natur, för-
skosadt för deen obehagliga upptäckten, att
detta deras vetaande är idel bländverk — och
det är ju ädelt, , att icke vilja störa de enfal-
dige i deras Jjuufva villa. Lyckligtvis är detta
ädelmod icke akf behofvet påkslladt. Af den
verkliga sanninggen har religionen intet att be-
fara, men destco mer af dex skenbara. Den
förra är också ii all sin konstlöshet oändligt
mer tillfredsstäällande för tanken, ja äfv.n
oändligt mer pooetiskt skön, än någonsin det
mest koustfullar lekverk, framgånget ur teolo-
gers el:er filosofers dialektiska fabrik. Då t.
ex. Hegel, för att rätt kraftigt inskärpa den
lärsn, att vår lilla jord är ett och allt i uni-
versum, förklarar himmelens stjernor för et
blott ljusutslag (Lichtiussatz), jemförligt med
spetälska eller annat hudutslag på mennisko-
kroppen, så skall man vara mycket förälskad
i Hegelianismen, för att icke finna en dylik
verldsåskådning i högsta måtto inskränkt och
oskön och framför allt osann. Den verkliga
sanningen deremnot, den evidentaste bland alla,
den astronomiskka, huru sublim är icke denna,
huru rik på ett. stort, -tt gudomligt innehåll!
Man läse Humtboldts Kosmos eller Mäd!ers
astronomiska skkrifter, om hvilka man kan
säga, att hvar bokstaf der en stjerna brinner,
och hvar stafvellse, ditt öga finner, är ett sol-
system,. Efter: sådana skrifters läsning stan-
nar man i förunndran och frågar sig sjelf, hu-
mvida icke astitronomien är, hvad teologien
kallas; en vetennskap om Gud och de gudom-
liga tingen. Doet är visst, att teologien och
dess anförvandtt filosofien i de sista tiderna
haft sll möda ospard, för att slå ibjel Herren
Gud och hela hans himmelska här, ehuru,
såsom den bekante Heine qvickt och bitande
yttrar sig, den der teologien eller filosofier
icke ens är i stånd att 8å ihbjel en fluga.
Hura angenämt vederqvickande är det icke, att 4
från de mörka afgrunderna af en tygellös sub-
jektivitet få komma upp i den objektiva ve-
tenskapens sköna och ljusa verld, der man
ändtliger en gång kan få sndas fritt! DenlA
kyrkligt ortodosa tcologien i det protestanti- !1
ska Tyskland njut r redan med stort välbe-)1
hag ef den nya friheten, hverpå bland andralc
Kurtz Bibel nyed astzonomic, och ,Geschichte I f
Fes Alten Bunides,, s:mt Delitzsch Com-lå
mentar zur Gemesis, må tjena till bevis, I
dessa teologiskaa verk möter oss en ren och
helsosam lifsluftft, en den historiska verklig-
hotens lefnadsfrriska poesi, som gör ctt högst
behagligt intryckk i jemförelse med den ande-
lösa och enformniga rationalism och scholasti-
ci:m, med hvillken man förut så ofta blifvit
hemsökt från det hållet. Äfeen i vårt fäder-
nesland hr en reaktion inträdt mot den ny-
tyska obecurantismen, och den bok. hvilk.n
vi hör gå att anmäla, lemnar ett djande
bevis på ihälligheten af denna motv
Författaren har gjort sig till uppg
lemna en populir framställning af Jesu Chris
jordiska lefnadshistoria, sådan denna framgår
af en siringt vetenskaplig behandling af de
g fna käl:orna, lika skild från byperortodox
och hyperkritisk godtycklighet. Denna uppgilt
har för. på ett mycket tillfredsställande sätt
löst, utan att fela bvarken in exe-ssu ell rin
de? ctu, 1 det resultaten af den veteuskapl ga
forskning.n blifvit återgifna med tillbörlig
fullständighet uttan den för berättelsens jemna
fortskridand hinderbga lärda apparaten och
mingen gång imvecklade bevisningen. I for-
melt hänseende är framställningen alltige
hållen i en lugn och ädel, det höga
fullkoml gt väredig ton, och det behagliga i
skrifarten förenar sig lyckligt med det iutres-
santa i innehåll-t, för att frambringa intrycket
af det på tn gäng anganäma och lärorika.
Den destructiva kritikens djerfva försök att
tillintetgöra den historiske Christus har biott
tjenat til att desto mer befästa hans tillvaro
i församlingens medvetande, och härom al-
gifver äfven denna skrift ett hugnande vitt-
resbör., som: lisigt återkallar för erinringen
den frejdade Sschleiermachers djupt rörand:
och sköna ordl, hvilka vi tillåta oss att här
upprepa: Det ggår, säger han, en fabel ibland
menniskorna, coch äfven i dessa dagar höres
den mycket offta; otron. har uppfuanit den,
och klentrogenhh-ten tager den upp. Så lyder
fabeln: En tidd skall komma, och är må-
hända redan kkommen, då äfven öfver denne
Jesus af Nazanreth skall gå hvad skäligt är.
Hvarje menskliig åminnelse är blott fruktbi-
rande för en viiss tid; mycket har mennisko-
slägtet honom att tacka för, stora ting har
Gud genom honom uträttlat, rien han har
dock blott varit en af oss, och hans stund
att blifva glömd skall också slå. Har det
varit hans alvar. att han vill göra verlden
alldeles fri, så måste det äfven hafva varit
bans vilja, att göra henne fri från honom, på
det att Gud må vara allt i alla. Då skulle
menniskorna icke blott lära känna, att de
hafva kraft n. i sig sielfve att uvnfylla den
rr AA
met AA AM