rigtning, att vetetenskapea mer och mer träder ut ur klostercel2llen och börjar umgås mnskligt med menniiskor. MMäruti röjer sig något prut isktyccllr föl mer apostoölisit. Vo: m: Laten edert ljus lys: iör m xorna ! Christ-nd-men vill att alla skola komma: till sanningens kunskap. Skulle vetenskapen vilja hafva sin sanning qvarhäller inom en trångare krets, tillgänglig endast någon gång för några fö invigda? En sådan partikularism kunde vara i någon mån berättigad, i fall den vetenskapliga sanningen vore oförenlig med den religlösa. Man ville då hafva det arma folk, hvars hela vetamde är af religiös natur, förskosadt för deen obehagliga upptäckten, att detta deras vetaande är idel bländverk — och det är ju ädelt, , att icke vilja störa de enfaldige i deras Jjuufva villa. Lyckligtvis är detta ädelmod icke akf behofvet påkslladt. Af den verkliga sanninggen har religionen intet att befara, men destco mer af dex skenbara. Den förra är också ii all sin konstlöshet oändligt mer tillfredsstäällande för tanken, ja äfv.n oändligt mer pooetiskt skön, än någonsin det mest koustfullar lekverk, framgånget ur teologers el:er filosofers dialektiska fabrik. Då t. ex. Hegel, för att rätt kraftigt inskärpa den lärsn, att vår lilla jord är ett och allt i universum, förklarar himmelens stjernor för et blott ljusutslag (Lichtiussatz), jemförligt med spetälska eller annat hudutslag på menniskokroppen, så skall man vara mycket förälskad i Hegelianismen, för att icke finna en dylik verldsåskådning i högsta måtto inskränkt och oskön och framför allt osann. Den verkliga sanningen deremnot, den evidentaste bland alla, den astronomiskka, huru sublim är icke denna, huru rik på ett. stort, -tt gudomligt innehåll! Man läse Humtboldts Kosmos eller Mäd!ers astronomiska skkrifter, om hvilka man kan säga, att hvar bokstaf der en stjerna brinner, och hvar stafvellse, ditt öga finner, är ett solsystem,. Efter: sådana skrifters läsning stannar man i förunndran och frågar sig sjelf, humvida icke astitronomien är, hvad teologien kallas; en vetennskap om Gud och de gudomliga tingen. Doet är visst, att teologien och dess anförvandtt filosofien i de sista tiderna haft sll möda ospard, för att slå ibjel Herren Gud och hela hans himmelska här, ehuru, såsom den bekante Heine qvickt och bitande yttrar sig, den der teologien eller filosofier icke ens är i stånd att 8å ihbjel en fluga. Hura angenämt vederqvickande är det icke, att 4 från de mörka afgrunderna af en tygellös subjektivitet få komma upp i den objektiva vetenskapens sköna och ljusa verld, der man ändtliger en gång kan få sndas fritt! DenlA kyrkligt ortodosa tcologien i det protestanti!1 ska Tyskland njut r redan med stort välbe-)1 hag ef den nya friheten, hverpå bland andralc Kurtz Bibel nyed astzonomic, och ,Geschichte I f Fes Alten Bunides,, s:mt Delitzsch Com-lå mentar zur Gemesis, må tjena till bevis, I dessa teologiskaa verk möter oss en ren och helsosam lifsluftft, en den historiska verklighotens lefnadsfrriska poesi, som gör ctt högst behagligt intryckk i jemförelse med den andelösa och enformniga rationalism och scholastici:m, med hvillken man förut så ofta blifvit hemsökt från det hållet. Äfeen i vårt fädernesland hr en reaktion inträdt mot den nytyska obecurantismen, och den bok. hvilk.n vi hör gå att anmäla, lemnar ett djande bevis på ihälligheten af denna motv Författaren har gjort sig till uppg lemna en populir framställning af Jesu Chris jordiska lefnadshistoria, sådan denna framgår af en siringt vetenskaplig behandling af de g fna käl:orna, lika skild från byperortodox och hyperkritisk godtycklighet. Denna uppgilt har för. på ett mycket tillfredsställande sätt löst, utan att fela bvarken in exe-ssu ell rin de? ctu, 1 det resultaten af den veteuskapl ga forskning.n blifvit återgifna med tillbörlig fullständighet uttan den för berättelsens jemna fortskridand hinderbga lärda apparaten och mingen gång imvecklade bevisningen. I formelt hänseende är framställningen alltige hållen i en lugn och ädel, det höga fullkoml gt väredig ton, och det behagliga i skrifarten förenar sig lyckligt med det iutressanta i innehåll-t, för att frambringa intrycket af det på tn gäng anganäma och lärorika. Den destructiva kritikens djerfva försök att tillintetgöra den historiske Christus har biott tjenat til att desto mer befästa hans tillvaro i församlingens medvetande, och härom algifver äfven denna skrift ett hugnande vittresbör., som: lisigt återkallar för erinringen den frejdade Sschleiermachers djupt rörand: och sköna ordl, hvilka vi tillåta oss att här upprepa: Det ggår, säger han, en fabel ibland menniskorna, coch äfven i dessa dagar höres den mycket offta; otron. har uppfuanit den, och klentrogenhh-ten tager den upp. Så lyder fabeln: En tidd skall komma, och är måhända redan kkommen, då äfven öfver denne Jesus af Nazanreth skall gå hvad skäligt är. Hvarje menskliig åminnelse är blott fruktbirande för en viiss tid; mycket har menniskoslägtet honom att tacka för, stora ting har Gud genom honom uträttlat, rien han har dock blott varit en af oss, och hans stund att blifva glömd skall också slå. Har det varit hans alvar. att han vill göra verlden alldeles fri, så måste det äfven hafva varit bans vilja, att göra henne fri från honom, på det att Gud må vara allt i alla. Då skulle menniskorna icke blott lära känna, att de hafva kraft n. i sig sielfve att uvnfylla den rr AA met AA AM