BLANDADE AMNEN;
(Insändt från Upsala.)
Till Fredrika Bremer vid låsningen af dess
sföredrag. den 31 December 1853.
Du har skrifvit... Du har talat... Och Du gjort
än mycket mer!...
Du har handlat! .. Du har verkat... Och en Gud
din handling ser!...
Från sin himmel Han dig sänder mången rik väl-
signelse;
Såningsqvinna! — bland de svaga... fyll din ädla
kallelse!
På det fält, du går att olla, månget ogräs vexa skall;
Men du skall din grödavårda, tills den bringar tiofall;
Och du tror på solens strålar!... Och du tror på
himlens näd!...
Och ditt arbete Den skådar, som dig räcker hjelp
och råd.
Och sä mången vänlig stjerna lyser på din fromma
stig! ...
Och för hvar fullbordad getning — hviskar mod och
frid till dig.
Då i nödens skumma boning en gäng med din fot
du trädt.
Ej dess tröskel förr du lemnar innan ljuset dit inträdt.
Och der härjarn nyss förödde, lifvet åter spirar opp:
Många korn för vinden strödda, med din hand du
plockat opp.
Ensam ej du allt förmådde; men ditt föredöme bär
Vittne, att ännu på jorden uti hjertat styrkan är!...
Derför Herrans tjenarinnor, svaga barn på lifvets stråt,
Räckte här, hvarandra handen och i kärlek följdes åt...
Att i Herrans namn J börjat vet nog Han, som
sände er,
Som er mödas stig skall skydda, tills vid målet Han
er ser.
Då i hvarje frälsadt hjerta, skåden J — Hans skic-
kelse...
Och 1- hvar förmildrad smärta sen J Hans välsignelse.
Och då tacksamheten vänder sina blickar hän till er...
Högre de af Eder riktas... Till den Ged som
allting ger!...
— — —— —.. ?C?9mv