lika tjenliga som begärliga för gratinens utsvultna
kreatur, oupphörligen förstöres, utan att han genom
anropande af lagens hjelp häremot kan få verklig
skydd, så tröttnar äfven han; och hade vi än en he
arm af jägeribetjening, skulle äfven de tröttna!
Samma förhållande är det äfven med tillgrepp a
skog eller s. k. skogsäverkan. Sedan bergstings
rätterna upphört; och äverkansmäl instämmas til
häradsrätt, bafva desse för bruksegare, som vanliger
till hvarje ting få Zere sådana mäl att draga infö
rätten, blifvit ett af de tyngsta åligganden; emedar
böterna, som äro de enda ersättningar, som mäls.
egaren förr egde att motväga sin lidna skada med,
nu mera fråndömmas honom. Det händer neml.
oftast, att den obetydligaste delen af äverkningen blir
bevisad, värdet derå på förut uppgifne skäl särdeles
lågt satt, rättegångsersättningen ytterst nerprutad,
och; då mälsegarens lilla summa ändtligen skall utgå,
skaffar äverkaren sig fattigdomsbevis eller afsitter
böterna med fängelse.
Sådan är historien om Äverkan ä enskildtas sko-
gar, och den lönar sig således särdeles väl — för
äverkaren, som man ser!
Huru den lönar sig vare sig ä kronans eller större
korporationers skogar bevisas bäst deraf, att, säsom
allom bekant är, man t. ex. i de norra provinserna,
funnit det lönande att helt öppet nedhugga ofantliga
timmertrakter, plikta derför enligt nu gällande och
dömmande lagar, och ändock göra en brillant affär
på kuppen!
Om under skyddet af sådana lagar, en rationell
ogshushällning, som i sig sjelf är högst dyrbar att
införa och underhälla, ej skulle vinna ett allmänt
antagande, är det i sanning förlätligt. Nu emellertid,
då opinionen är så lifligt riktad på en förbättrad
skogsskötsel, och bågen för dess allmännare införande
odisputabelt är högst betydlig, är det min fullkom-
ligaste öfvertygelse att, om vi egde en ny stängsel-
förordning, och säsom jag nu föreslår:
lagbestämmelserne för åverkan blefve lika med
stöld ; lagbestämmelserne för olofligt bete, hemmans:
brukares salu af kol och ved från frölseskogar jemte
allt hvad som hörer till skogspolisen blefve så skärpte,
att ingen utan vanheder kunde komma ifrän brott
deremot, med ett ord en skogsegare finge i lagen
för den lättast af tjufvar åtkomliga egendom det skydd,
som densamma lika väl förijenar som behöfver, så
vidt den skall kunna som sig bör vårdas oeh existera —
man ej i Sverige mera behöfde tänka på de inskränk
ningar i eganderätten till skog, som de skogsbrist-
förskräekte nu vid alla tillfällen så emot allt förnuft
föreslå. Om remiss till lagutskottet häraf begäres.
Stockholm i Dec. 1853.
V. Cassel.