enn
Hr Cassels motien I skegsfrågan.
Det stora inflytande; hvilket numera är fullkomli-
gen ädagalagdt att skogen eger på ett lands klimali
förhållanden och fruktbarhet, torde kunna få änses
lika kändt som erkänrdt, och dess värde skledes oskatt-
bart. Det stora inflytande skogen särskildt för Sverige
eger, såsom en ai vårt lamds rikaste inkomstkällor,
bar särdeles på sednaste tiden gjort sig allt mer och
mer gällande, så väl genom priset på de effekter den
lemnar för direkt export, som ock genom den stora
mängd ef brännmaterial den mäste tillsläppa, ej alle-
nast för tillgodogörandet af alla våra ofantliga mi-
neraltillgängar, utan ock för det dagliga lifvets i ett
härdt klimat oundgängligaste bebof af bränsle. Allför
sent har man dock kommit underfund med, att äfren
skogen, den af gammalt alltför litet värderade, kan
börja neka sina otacksamma egare nögot litet af
hvad de utan skonsamhet af honom fordra. Men
sändt och erkändt är detta förhällande dock
nu, och uppmärksamheten derföre lifiigt fästad
på rationell skogshushillning, sä att man torde
kunna fi avtaga, att de testa ar våra skogs-
egare som gjort sg förtrogne med nyare tidens fram-
steg och upptäckter i si kötsel, tillämpat hvad de
sålunda inhemtat vid bushållningen med sina egna
skogar. Sädant är åtminstone förhållandet inom det
bruksdistrikt jag har äran representera; och samma
förhällande vågar jag pästå mäste eförtöfvadt, om
det ej ännu gjort det, jå andra orter inträda. Den
enskildta fördelen, denna alla företags största och
oemotstindeligaste driffjäder, manar högt deruill!
Det finnes dessutom tydliga bevis på, att all-
månaa uppmärksamheten högeligen är fästad härpå,
det ingen riksdag, allmänt landtbruksmöte eller pro-
vinsmöte numera går förbi, der ej detta ämne utgör
ett föremål för det lifigaste deltagande, den ifriga-
ste diskussion Man bar ju t:ll den ändan gjort för-
slager, visserligen ej utgängne från skogsegare, utan
från skogsskötare, om de alldra strängaste ätgärder
för ekogens bevarande frin sin egön egåres fria be
gagnande till och med; och man har velat organisera
hela körer af i statens tjenst antagne förvaltare af
enskiltas skogar; allt för att bevara skogen från
irrationellt begagnande af dess egen egare!
Under det man sålunda erkänner bebofvet af en
bättre hushällning med skogen; under det staten
applicerat nyare tiders erfarenhetör vid skötseln af
sina skogar; under det så väl staten som bruksegaren
enskildt organiserat instituter för danande af skick-
lige skogsförvaltare och skogvaktare; under det att
brarje skogsegare, fom är tillgänglig för upplysning,
om ej redan infört, ätminstone är på det allvarligaste
betänkt på införandet af en rationell skogshushållning,
tänker man icke på hvad som möjligen kan vara att
tillgöra, för att bjelpa och underlätta de skogsegare —
och desse äro nu mera ej få — som kunnige och niti-
ska i värden af sina skogar, med ifver sträfva för
det stora mälet men hvilkas sträfvanden så ofantli-
gen mycket motarbetats af en mängd uräldriga, oskä-
liga och oskadliga vanor och bruk; ja till och med la-
gar; utan iman vill, genom allmänna förbud fö .OSS-
egare i gemen att nyttja, bruka och besitta sin ärfda
eiler förvarfda egendom på det sätt, hvars och ens
fördel, läge och öfrige omständigheter bjuder, d. v.
3. genom så kallade skogslagar föreskrifva, huru de
enskildt böra sköta sina skogar ända ifrån och med
martallemoarne invid Snögränsen till och med Skä-
nes yppiga bokskogar!
Att sådana päståenden äro grundade på lika liten
rätt som klokbet, mäste väl kvar och en, som aldrig
så litet gör sig reda för saken, medgifva. När ett
godt frö er utstdt och börjar komma frodigt upp,
icke plöjer en klok landtman då upp hela äkern,
hade han äfven aldrig så mänga plöjare, .om ville
ha förtjenst, för det att deribland äfven f.nnes ogräs ?
Nej! ban ränsar bort ogräset; ty ban vet allt för väl,
att hans utssde derigenom vinner den bästa tillväxt
och förkofran. Så äfven med skogshushällningen! —
Der är just detta frö; frodigt är det redan uppkom-
met, och frukter skall det ock bära, om vi blott;
sorgfälligt urplocka ogräset! I
Ett ogräs i denna Åker af lika förderfiig natur,
som qvickroten för åkerbrukaren, är X och XIII kap:s
i byggningabalken bestämmande i afseende på straf-
fen för tillgrepp och ofredande af annans skog. I
Med äkerbruket har skogsskötseln rationellt, utöf-
rad, det gemensamt, att sedan man skördat, mäste
man bereda fältet för ny sädd, derefter så och se-
dan vi sitt utsäde, att det mä kunna gifva hög-
a skörd.
Emellan äåkeibruket och skogsskötseln är i denna
sista del likvisst den väsendtliga skillnad, att, dä
erbrukarens skörd mognar på ett är, behöfver skogs-
skötarens omkring 100 år. .
Skogsskötarens tillsyn och värd af sin sådd är sä-
edes i tid kundrafallt större, och i omkostnader och
rärde ej heller stort att underskatta. Skogsskötaren
var likvisst nästan intet skydd i lagen för sitt fält,
jemförelse med hvad landtbrukaren har för sitt.
Skogsskötaren må ba sin sädd aldrig så vackert
ippkommen, sin skog i aldrig sä väl vårdad, samt på
less beständ, med ett ord, hafva nedlagt aldrig så myc-
ket möda och kostnad, så mäste kan enligt nuva-
ande lagar tåligt underkasta sig, att för ett af ut-
vultna kreatur om vären afbetadt, med unga friska
kogsplantor fullsatt fält taga den ringa bötesskilling,
m häradsrätten, hvilken tillfölje af dels en ganska
örlätlig okunnighet om den kostnad och det besvär,
som fordras för att bringa ett skördadt skogsfält till
1y äring, dels till följd af gammal praxis, och ändt
igen af en alldeles grundfalsk lagbestämmelse, till- l
lömmer honom! Då det vid all rationell skogshus- :
ning, så vidt görligt är, ställes sä, att ärsbyggen
ke i ett sammanhang, och derföre ett stort fält
anligen med vnga plantor på en gäng är besatt, ut l.
ättes också alltid en stor sträcka för sådana okynnig-
etens tilltag, och uppskattningen af sådan skada, som l:
vär är antydd, uppgjord efter rationell beräkning, i!
lir, säsom den ock är, stor, men vanligen, såsom l:
;
:
;
förstädd och misstrodd af häradsrätten, nedprutad till
tt belopp, som utan att straffa och afskräcka ill-
riljan, icke allenast icke lemnar skälig ersättning ät
skogsegaren, utan genom de kontanta förluster, som
if dylike rättegängar vanligen för honom uppstä,l:
lutligen afskräcker honom frän beifrandet af sädana
illtag. . Ser han derföre gång efter annan, att hansi
med sä stor möda och kostnad besädda och i tiotall