för dess upphäfvande, enär en lag, otillämpad, alltic blir en olämplighet, verkande vanvördnad för lagskip ningen. Längre fram i samma kyrkolag, nemligen i dem 11 kap. 2 5 jemförd med 10 kap. 2, 3, 4 4S möte: man af en utan något stöd i Guds ord gifven befall: ning att årligen gå till H. H. nattvard, och straffe för öfverträdelsen häraf, i förra lagrummet bestämd: till vådan att anses och tilltalas som okristen, för. vandlas genom hänrisning till sednare lagrumimen till någonting af känbarare art. Här drabbas öfverträ daren nemligen af bannlysning och i händelse deriöa skulle räcka längre än ctt år, af landsförvisning. Att med straff belägga försmåendet af en gäfra — och här är ju fråga om den bästa af alla gåfror — att med andra vapen än kärlekens bekämpa kärleks löshet och köld, att sätta det högsta mysterium inom strafflagsparagrafer, är en om öck välment profanasm af det heliga, ett obefogadt, klumpigt menniskoförsök att vara visare än den eviga visheten sjelf, som aldrig för otron stadgade timliga straff, ett hot, som så lätt hos de oomvända verkar en frestelse att af fruktan för straff och verldsliga olägenheter skrymtande möta sin Herre och sin Gud. Jag hoppas ej behöfva anföra mera till stöd för det förslag jag härmed vördsamt får framställa; att ifrågavarande stadgande, nemligen 2 i 11 kop. af 1686 års kyrkolag måtte till alla delar upphäfvas. Den såkallade kyrkoplikten, eller som den fordom bättre benämndes uppenbara skriften, ursprungligen af en skön och sannt kristlig betydelse, såsom varande ett brottslingens återupptagande iförsamlingens gemenskap, har äfver; räkat ut för det missödet att blifva behandlad af borgerliga maktens händer. I 1686 ärs kyrkolags 9 kap. 1, 2, 3 6 är dess begrepp riktigt angifvet, ehuru den höge lagstiftaren af sin kända och i allmänhet högst lofvärda benägenhet för kraftiga mått och steg äfven här låtit leda sig ända derhän att söka tvinga menniskor till ångerbetygelser, bön och bättringslöften, för hvilket ändamål Våre befallningshafvande, som det heter, sk la räcka presterskapet handen, ett uttryck, som profetiskt skildrar det nära samband; som i kommande tid fastare skulle knytas emellan clerus och stra!f: rerkställare. 1734 ärs allmänna lag nämner rvislig ngenting härom: i kongl. brefvet af den 20 December 1737 förklarades, att dermed skulle förfaras efer de författningar, som förut egt rum, och i kongl. örklaringen af den 23 Mars 1807 behandlas ämnet tförligt i ej mindre än tjugu momenter, i hvilka tyrkoplikt ådömmes och föreskrifves som straff. Så ångt hade man redan afägsnat sig ifrän den urprungliga betydelsen, hvilken ännu 1736 icke synes afva varit helt och hället förlorad, då det i en enkild kongl. resolution af den 14 Juli sistnämnde år ette att den uppenbara skriften och aflösningen ej f sådan heskaffenhet anses kan, att sökanden deröre sitt embete mista bör eller af någon, eho det ck vara må, derföre förevitas.s I kongl. brefret af len 29 April 1830 anses den deremot ssåsötn eö tillkning i straffet, och ofta för den drygaste delen leraf. Följden af detta reglementerande och kyrkiga penitensers inflyttande i strafflagen har blifvit, tt hvad som af ålder och till sin natur var en handing af återupprättände, försönande art förvandlats till t. vanärande straff med Guds hus till cxekutiönslats. Opinioncn, inom hvars område i förevarande all såväl det ena som det andra ligger, har här; föredd af lagstiftningen, utbildats i samma fälskä rigting, så att ifrågavarande kristliga inrättning numera elt och hållet förlorat sin ursprungliga betydelse, om endast qvarlefver i den enskilda skriften. I anledning häraf föreslår jag vördsamt, att alla de tadganden, hvilka såsom straff ålägga ofentlig kyrkolikt måtte upphäfvas, samt att i alla de fall, der såan nu är föreskrifven, endast enskild skrift och aflösing inför pastor och kyrkoråd måtte ega rum,