för dess upphäfvande, enär en lag, otillämpad, alltic
blir en olämplighet, verkande vanvördnad för lagskip
ningen.
Längre fram i samma kyrkolag, nemligen i dem
11 kap. 2 5 jemförd med 10 kap. 2, 3, 4 4S möte:
man af en utan något stöd i Guds ord gifven befall:
ning att årligen gå till H. H. nattvard, och straffe
för öfverträdelsen häraf, i förra lagrummet bestämd:
till vådan att anses och tilltalas som okristen, för.
vandlas genom hänrisning till sednare lagrumimen till
någonting af känbarare art. Här drabbas öfverträ
daren nemligen af bannlysning och i händelse deriöa
skulle räcka längre än ctt år, af landsförvisning.
Att med straff belägga försmåendet af en gäfra —
och här är ju fråga om den bästa af alla gåfror —
att med andra vapen än kärlekens bekämpa kärleks
löshet och köld, att sätta det högsta mysterium inom
strafflagsparagrafer, är en om öck välment profana-
sm af det heliga, ett obefogadt, klumpigt menni-
skoförsök att vara visare än den eviga visheten sjelf,
som aldrig för otron stadgade timliga straff, ett hot,
som så lätt hos de oomvända verkar en frestelse att
af fruktan för straff och verldsliga olägenheter skrym-
tande möta sin Herre och sin Gud.
Jag hoppas ej behöfva anföra mera till stöd för det
förslag jag härmed vördsamt får framställa; att ifrå-
gavarande stadgande, nemligen 2 i 11 kop. af 1686
års kyrkolag måtte till alla delar upphäfvas.
Den såkallade kyrkoplikten, eller som den fordom
bättre benämndes uppenbara skriften, ursprungligen
af en skön och sannt kristlig betydelse, såsom va-
rande ett brottslingens återupptagande iförsamlingens
gemenskap, har äfver; räkat ut för det missödet att
blifva behandlad af borgerliga maktens händer. I
1686 ärs kyrkolags 9 kap. 1, 2, 3 6 är dess begrepp
riktigt angifvet, ehuru den höge lagstiftaren af sin
kända och i allmänhet högst lofvärda benägenhet för
kraftiga mått och steg äfven här låtit leda sig ända
derhän att söka tvinga menniskor till ångerbetygel-
ser, bön och bättringslöften, för hvilket ändamål Våre
befallningshafvande, som det heter, sk la räcka pre-
sterskapet handen, ett uttryck, som profetiskt skil-
drar det nära samband; som i kommande tid
fastare skulle knytas emellan clerus och stra!f:
rerkställare. 1734 ärs allmänna lag nämner rvislig
ngenting härom: i kongl. brefvet af den 20 Decem-
ber 1737 förklarades, att dermed skulle förfaras ef-
er de författningar, som förut egt rum, och i kongl.
örklaringen af den 23 Mars 1807 behandlas ämnet
tförligt i ej mindre än tjugu momenter, i hvilka
tyrkoplikt ådömmes och föreskrifves som straff. Så
ångt hade man redan afägsnat sig ifrän den ur-
prungliga betydelsen, hvilken ännu 1736 icke synes
afva varit helt och hället förlorad, då det i en en-
kild kongl. resolution af den 14 Juli sistnämnde år
ette att den uppenbara skriften och aflösningen ej
f sådan heskaffenhet anses kan, att sökanden der-
öre sitt embete mista bör eller af någon, eho det
ck vara må, derföre förevitas.s I kongl. brefret af
len 29 April 1830 anses den deremot ssåsötn eö till-
kning i straffet, och ofta för den drygaste delen
leraf. Följden af detta reglementerande och kyrk-
iga penitensers inflyttande i strafflagen har blifvit,
tt hvad som af ålder och till sin natur var en hand-
ing af återupprättände, försönande art förvandlats till
t. vanärande straff med Guds hus till cxekutiöns-
lats. Opinioncn, inom hvars område i förevarande
all såväl det ena som det andra ligger, har här; för-
edd af lagstiftningen, utbildats i samma fälskä rigt-
ing, så att ifrågavarande kristliga inrättning numera
elt och hållet förlorat sin ursprungliga betydelse,
om endast qvarlefver i den enskilda skriften.
I anledning häraf föreslår jag vördsamt, att alla de
tadganden, hvilka såsom straff ålägga ofentlig kyrko-
likt måtte upphäfvas, samt att i alla de fall, der så-
an nu är föreskrifven, endast enskild skrift och aflös-
ing inför pastor och kyrkoråd måtte ega rum,