X RIKSDAGEN. Hetioner af år R. P. Tersmeden, angående åt skilliga förändringar i kyrkolaystiftningen. Sveriges protestantiska kyrka, i sin första börja egentligen ej uttalande annat än en protest emot mer niskomyndighet och ett fasthällande v:d ordet, intog som bekant är, 1593, dä den antog sina flesta sym boler, en mera sluten ställning, hvilken under de nitälskande konung Carl XI ytterligare befästade emot säväl yttre som inre anfall. Förhällandet emel lan kyrka och stat är till sin id6 ett sådant, att hva och en af dessa för menniskans utbildning nödvändig inrättningar bör stå, icke öfver eller under, än min dre utom, utan i egentl gaste mceniag inom den an dra, så nemligen, ait kyrkan i sin yttre verksamhet skyddad af staten, sjelf skyddar dennas inre, högst lif. Villigt erkännande, att den förening emella: svenska staten och svenska kyrkan, som uttryckes 1686 ärs kyrkolag, isina grunddrag och syften uita lar ofvannämnda sats, kan man dock ej förbise, at ju i flera af dess stadganden röjer sig ett visst sträf vande att med den verldsliga maktens hotande, sträng: hand dels inom kyrkans sköte qvarhålla, del: ickc blott derutur utan ock ifrän samhället utstöta olik: tänkande, troende, bedjande, och såmedelst genon rerldsliga skrämskott söka bevara den enhet, hvilken, om den skall vara något annat än en antagen mask, endast är en frugt af högre, fridfulla makters inver. kan. Kyrkan eger visserligen, i likhet med hvarje annat äfven det mest verldslga samfund, en obestrid. lig rätt att ifrån sg skilja en medlem, som ej erkänner dess bud och lagar; men att till denna and. liga förvisning lägga en borgerlig eller ock annar straffart, innebär icke blott en omildhet emot der enskilde, hvilken sålunda utan att ha begätt borgerligt brott fär lida borgerligt straff, utan ock, hvad mera är, en skärande motsats til sjelfva begreppet af kyrka, såsom en andlig, med andliga medel verkande magt. 1686 års kyrkolag bestämmer i 1 kap. 2 landsförvisningsstraffet jemte förlust af arfsoch medbor garrätt icke blott för affall ifrån den rena evangeliska läran, utan ock för upptänkandet och utspridan det af meningar, som strida emot denna lära. Här stadgas sålunda samma straff för ganska olika qvalificerade brott. Hrad upptänkandet vidkommer, lärer väl detta vara och förblifva oåtkomligt för äklagaremakten och till följe häraf äfven för domaremakten. Villomeningars utspridande äter kan vara af mycket olika art i afsigt, form och verkan. Men affallet i och för sig är någonting som helt och hållet ligger inom tankens och trons omräde, och bör således ej kunna utgöra föremål för kriminallagstiftning. Sanningen hvilar hos Gud, oss tillhör forskningen,, säger en berömd författare. Att under forskningar vilsefara, är en olycka, en ännu större den att ej vilja emottaga den sig erbjudande sanningen; men ett sådant motstånd är sitt eget straff, af så intensiv styrka, att yttre dertill lagda skärpningar en dast verka bitterhet och förhärdelse. Att göra dylika affällingar till ett slags martyrer — en utmär kelse, som måhända hos flera bland dem utgör en af öfvergängens bevekelsegrunder — är en ätgärd, hvar med Sveriges kyrka och stat ej borde sig befatta: att låta dem i stillhet upptagas inom skötet af den församling, hvars läror de hylla, vore den enklaste utväg att göra sig af med dem. Äfven om härige nom till en början affallens antal skulle ökas, hade kyrkan deraf den stora, oberäkneliga fördel att ej längre omedvetet nödgas sluta inom sitt sköte.en mängd verkliga diesenters, som af fruktan för straff ofta bringas att derjemte blifra verkliga skrymtare. På dessa anförda skäl får jag vördsammast föreslå: att stadgandet i I kap. 2 S af nu gällande kyrkolag om straff för affall måtte till all kraft och verkan upphöra, äfvensom de hvilka förekomma i Å. B. 7: 4 och M. B, 1: 3. I sammanhang härmed får jag ock vördsammast föreslå upphäfvandet af det stadgande i kongl. kungörelsen af den 24 Januari 1781, som vid vite ef 10 daler förbjuder att bivista främmande religionsöfningar. Detta stadgande innebär visserligen en mildring af den i kyrkolagens 1 kap. 3 förut gifna straffbestämmelse, enligt hvilken för denna så kallade förbrytelse ålades ett vite af 100 daler silfvermynt, en på den tiden ej obetydlig summa, hvaremet det genom berörde kongl. kungörelse nedsattes tll 10 daler, emotsvarande hvad i vära dagar vanligen älägses för mindre polisförseelser, men är likafullt högst lämpligt, då det synes innebära en farhåga ifrån statens och kyrkans sida, att de Lutberska besökanles tro skulle kunna rubbas genom blotta ähörandet ef främmande religionsöfningar. Jag förmodar detta ara det verkliga, ehuru ej uttalade motivet till ifrå savarande stadgande; ty det i kongl. kungörelsen anörda, att nemligen ingen af nyfikenhet att se an lras gudstjenster bör försumma sin egen, innebär u — att ej tala om huru genom förändrade gudsjensttimmar i de fremmande kyrkorna hela argunentet skulle ramla — ett slags tvång att besöka tatskyrkans gudstjenster, ett tväng, som, eluru i viss nän ålagt genom kongl. förordningen af den 28 Maj 746, dock utan straffbestämmelse, för öfrigt fir oändt för vär lagstiftning, utom i fråga om böndaar, hvilka, änskönt grundade på blott menniskomynighet, likväl af våra lagar mera ombuidas än den f gudomlig myndighet förordnade sabbatsdagen. Hvad ter förstnämnde motiv vidkommer, ligger det i sakena satur och bestyrkes af erfarenheten, att der tron på n lära ej stödjes af annat än obekantskap med hvarje annan, den ödmjuka firskning, som pröfvar allt, men ehåller det bästa, icke bland de tänkande så kan tveckla sig som der flere kristliga läror sammanbetå i broderlig sämja. I de länder, der sistnämnde örhållande eger : um, får ock derigenom väktarenas it en högre lyftning, hvilket till följe af sakens egen atur mera sällan blir fallet, der ett, om jag så får trycka mig monopolium i trossaker strängt vidhäles. Svenska kyrkans lära, byggd på Guds ord, afattad i symboliska böcker från kristenhetens bästa ider, beböfver i sanning icke i borgerliga tvångsmelel söka den befästningskonst, som hon sjelf eger i in inre sanning ech sina bekännares andliga erfaenhet. Att meranämnde lagbud mig veterligen alrig tillämpas, en följd dels af dess egen beskaffen