X
RIKSDAGEN.
Hetioner af år R. P. Tersmeden, angående åt
skilliga förändringar i kyrkolaystiftningen.
Sveriges protestantiska kyrka, i sin första börja
egentligen ej uttalande annat än en protest emot mer
niskomyndighet och ett fasthällande v:d ordet, intog
som bekant är, 1593, dä den antog sina flesta sym
boler, en mera sluten ställning, hvilken under de
nitälskande konung Carl XI ytterligare befästade
emot säväl yttre som inre anfall. Förhällandet emel
lan kyrka och stat är till sin id6 ett sådant, att hva
och en af dessa för menniskans utbildning nödvändig
inrättningar bör stå, icke öfver eller under, än min
dre utom, utan i egentl gaste mceniag inom den an
dra, så nemligen, ait kyrkan i sin yttre verksamhet
skyddad af staten, sjelf skyddar dennas inre, högst
lif. Villigt erkännande, att den förening emella:
svenska staten och svenska kyrkan, som uttryckes
1686 ärs kyrkolag, isina grunddrag och syften uita
lar ofvannämnda sats, kan man dock ej förbise, at
ju i flera af dess stadganden röjer sig ett visst sträf
vande att med den verldsliga maktens hotande, sträng:
hand dels inom kyrkans sköte qvarhålla, del: ickc
blott derutur utan ock ifrän samhället utstöta olik:
tänkande, troende, bedjande, och såmedelst genon
rerldsliga skrämskott söka bevara den enhet, hvilken,
om den skall vara något annat än en antagen mask,
endast är en frugt af högre, fridfulla makters inver.
kan. Kyrkan eger visserligen, i likhet med hvarje
annat äfven det mest verldslga samfund, en obestrid.
lig rätt att ifrån sg skilja en medlem, som ej er-
känner dess bud och lagar; men att till denna and.
liga förvisning lägga en borgerlig eller ock annar
straffart, innebär icke blott en omildhet emot der
enskilde, hvilken sålunda utan att ha begätt borger-
ligt brott fär lida borgerligt straff, utan ock, hvad
mera är, en skärande motsats til sjelfva begreppet
af kyrka, såsom en andlig, med andliga medel ver-
kande magt.
1686 års kyrkolag bestämmer i 1 kap. 2 lands-
förvisningsstraffet jemte förlust af arfs- och medbor
garrätt icke blott för affall ifrån den rena evange-
liska läran, utan ock för upptänkandet och utspridan
det af meningar, som strida emot denna lära. Här
stadgas sålunda samma straff för ganska olika qvali-
ficerade brott. Hrad upptänkandet vidkommer, lä-
rer väl detta vara och förblifva oåtkomligt för äkla-
garemakten och till följe häraf äfven för domaremak-
ten. Villomeningars utspridande äter kan vara af
mycket olika art i afsigt, form och verkan. Men af-
fallet i och för sig är någonting som helt och hållet
ligger inom tankens och trons omräde, och bör såle-
des ej kunna utgöra föremål för kriminallagstiftning.
Sanningen hvilar hos Gud, oss tillhör forskningen,,
säger en berömd författare. Att under forskningar
vilsefara, är en olycka, en ännu större den att ej
vilja emottaga den sig erbjudande sanningen; men ett
sådant motstånd är sitt eget straff, af så inten-
siv styrka, att yttre dertill lagda skärpningar en
dast verka bitterhet och förhärdelse. Att göra dy-
lika affällingar till ett slags martyrer — en utmär
kelse, som måhända hos flera bland dem utgör en af
öfvergängens bevekelsegrunder — är en ätgärd, hvar
med Sveriges kyrka och stat ej borde sig befatta:
att låta dem i stillhet upptagas inom skötet af den
församling, hvars läror de hylla, vore den enklaste
utväg att göra sig af med dem. Äfven om härige
nom till en början affallens antal skulle ökas, hade
kyrkan deraf den stora, oberäkneliga fördel att ej
längre omedvetet nödgas sluta inom sitt sköte.en
mängd verkliga diesenters, som af fruktan för straff
ofta bringas att derjemte blifra verkliga skrymtare.
På dessa anförda skäl får jag vördsammast före-
slå: att stadgandet i I kap. 2 S af nu gällande kyrko-
lag om straff för affall måtte till all kraft och verkan
upphöra, äfvensom de hvilka förekomma i Å. B. 7: 4
och M. B, 1: 3.
I sammanhang härmed får jag ock vördsammast
föreslå upphäfvandet af det stadgande i kongl. kungö-
relsen af den 24 Januari 1781, som vid vite ef 10
daler förbjuder att bivista främmande religionsöfningar.
Detta stadgande innebär visserligen en mildring af
den i kyrkolagens 1 kap. 3 förut gifna straffbe-
stämmelse, enligt hvilken för denna så kallade för-
brytelse ålades ett vite af 100 daler silfvermynt, en
på den tiden ej obetydlig summa, hvaremet det ge-
nom berörde kongl. kungörelse nedsattes tll 10 da-
ler, emotsvarande hvad i vära dagar vanligen äläg-
ses för mindre polisförseelser, men är likafullt högst
lämpligt, då det synes innebära en farhåga ifrån
statens och kyrkans sida, att de Lutberska besökan-
les tro skulle kunna rubbas genom blotta ähörandet
ef främmande religionsöfningar. Jag förmodar detta
ara det verkliga, ehuru ej uttalade motivet till ifrå
savarande stadgande; ty det i kongl. kungörelsen an-
örda, att nemligen ingen af nyfikenhet att se an
lras gudstjenster bör försumma sin egen, innebär
u — att ej tala om huru genom förändrade guds-
jensttimmar i de fremmande kyrkorna hela argu-
nentet skulle ramla — ett slags tvång att besöka
tatskyrkans gudstjenster, ett tväng, som, eluru i viss
nän ålagt genom kongl. förordningen af den 28 Maj
746, dock utan straffbestämmelse, för öfrigt fir o-
ändt för vär lagstiftning, utom i fråga om bönda-
ar, hvilka, änskönt grundade på blott menniskomyn-
ighet, likväl af våra lagar mera ombuidas än den
f gudomlig myndighet förordnade sabbatsdagen. Hvad
ter förstnämnde motiv vidkommer, ligger det i sakena
satur och bestyrkes af erfarenheten, att der tron på
n lära ej stödjes af annat än obekantskap med hvarje
annan, den ödmjuka firskning, som pröfvar allt, men
ehåller det bästa, icke bland de tänkande så kan
tveckla sig som der flere kristliga läror sammanbe-
tå i broderlig sämja. I de länder, der sistnämnde
örhållande eger : um, får ock derigenom väktarenas
it en högre lyftning, hvilket till följe af sakens egen
atur mera sällan blir fallet, der ett, om jag så får
trycka mig monopolium i trossaker strängt vidhäl-
es. Svenska kyrkans lära, byggd på Guds ord, af-
attad i symboliska böcker från kristenhetens bästa
ider, beböfver i sanning icke i borgerliga tvångsme-
lel söka den befästningskonst, som hon sjelf eger i
in inre sanning ech sina bekännares andliga erfa-
enhet. Att meranämnde lagbud mig veterligen al-
rig tillämpas, en följd dels af dess egen beskaffen-