verket en på förstånd, billighet och rättvis grundad disciplinärstadga. Elementerna der till kunna hämtas från den skola, som ä grundad på det nya systemet. De äro: förs muntlig förmaning, sedan skriftlig anmärk: ning och varning, vidare nedflyttning i straff klass och slutligen aga. Skulle denna fö ildre ynglingar anses otjenlig, så kunde för. visning för kortare eller längre tid träda dess ställe. Erfarenheten har likväl visat, at med ett sådant system för skoltukten förvis. ning sällan eller aldrig behöfver komma fråga, och att äfven agan under hela årata icke behöfver användas, om blott möjligheter af hennes användande i nödfall finnes. Tj vanligen gör blotta nedflyttandet i straffklass d. v. s. ynglingens förklarande att vara i der belägenhet, att vid förnyad vanart kunna erhålla aga, tillfyllest. Och härmed är vårt omdöme uttaladt om gränslinien mellan gymnasium och skola. Ty blifva de ett till namn, styrelse och disciplin, så är deras förening så komplett man vill begära. Det betyder då litet eller intet om några af lärarne undervisa flera skaror ungdom i ett enda läroämne, andra deremot samma barnskara i alla läroämnen. Deraf upplöses icke läroverket i tvenne. Såsom erfarenheten redan intygar, kunna båda dessa slags lirare väl trifvas i samma kollegium. Hvilka fördelar ungdomen har deraf, att dessa olikartade lärare äro olika berättigade, så att några, under namn af lektorer, hafva dels verkliga, dels inbillade, ej sällan afunlade företrädesrättigheter — bekänna vi oss uppriktigt icke förstå. Derigenom händer, att en gosse, nyss undsluppen ferlans välde och hedrad med gymnasisttiteln, anser sig jemnsod med den magister, hvars vilja för ett eler annat år sedan var hans lag, och anser ig höflig nog, om han blott för sina högre ärare lyfter på mössan. Visst utgöra gymiasister med sådan edukation undantag, ej egel, men deras narraktiga inbilskhet gynnas, ör att ej säga framkallas, af den skarpa skilvaden mellan gymnasiets lärare och skolans. För läroverket vore visserligen gagnande, m utmärkande skicklighet äfven finge röna tmärkande belöning, och en befordringslag, om kunde afpassa den sednare efter den örra, förtjenade det högsta pris. Den skulle, å vidt en lag kan förmå, framkalla täflan i kicklighet lärarne emellan. Men för detta ndamål är ingenting vunnet genom att, rean före tillträdet till ordinarie plats med lön, kifta docenterna i två hopar: a) akademilocenter eller ämneslärare, för hvilka de anedda platserna äro tillgängliga, och 5) skollocenter, som för hela sin tjenstetid böra nöas med de underordnade. Hvarken de förre ller de sednare uppmuntras genom denna lelning att förkofra sig i skicklighet, sedan e en gång tillträdt en tjenst med lön. (Forts. följer.)