verket en på förstånd, billighet och rättvis
grundad disciplinärstadga. Elementerna der
till kunna hämtas från den skola, som ä
grundad på det nya systemet. De äro: förs
muntlig förmaning, sedan skriftlig anmärk:
ning och varning, vidare nedflyttning i straff
klass och slutligen aga. Skulle denna fö
ildre ynglingar anses otjenlig, så kunde för.
visning för kortare eller längre tid träda
dess ställe. Erfarenheten har likväl visat, at
med ett sådant system för skoltukten förvis.
ning sällan eller aldrig behöfver komma
fråga, och att äfven agan under hela årata
icke behöfver användas, om blott möjligheter
af hennes användande i nödfall finnes. Tj
vanligen gör blotta nedflyttandet i straffklass
d. v. s. ynglingens förklarande att vara i der
belägenhet, att vid förnyad vanart kunna er-
hålla aga, tillfyllest.
Och härmed är vårt omdöme uttaladt om
gränslinien mellan gymnasium och skola. Ty
blifva de ett till namn, styrelse och disciplin,
så är deras förening så komplett man vill
begära.
Det betyder då litet eller intet om några
af lärarne undervisa flera skaror ungdom i
ett enda läroämne, andra deremot samma
barnskara i alla läroämnen. Deraf upplöses
icke läroverket i tvenne. Såsom erfarenheten
redan intygar, kunna båda dessa slags lirare
väl trifvas i samma kollegium.
Hvilka fördelar ungdomen har deraf, att
dessa olikartade lärare äro olika berättigade,
så att några, under namn af lektorer, hafva
dels verkliga, dels inbillade, ej sällan afun-
lade företrädesrättigheter — bekänna vi oss
uppriktigt icke förstå. Derigenom händer, att
en gosse, nyss undsluppen ferlans välde och
hedrad med gymnasisttiteln, anser sig jemn-
sod med den magister, hvars vilja för ett el-
er annat år sedan var hans lag, och anser
ig höflig nog, om han blott för sina högre
ärare lyfter på mössan. Visst utgöra gym-
iasister med sådan edukation undantag, ej
egel, men deras narraktiga inbilskhet gynnas,
ör att ej säga framkallas, af den skarpa skil-
vaden mellan gymnasiets lärare och skolans.
För läroverket vore visserligen gagnande,
m utmärkande skicklighet äfven finge röna
tmärkande belöning, och en befordringslag,
om kunde afpassa den sednare efter den
örra, förtjenade det högsta pris. Den skulle,
å vidt en lag kan förmå, framkalla täflan i
kicklighet lärarne emellan. Men för detta
ndamål är ingenting vunnet genom att, re-
an före tillträdet till ordinarie plats med lön,
kifta docenterna i två hopar: a) akademi-
locenter eller ämneslärare, för hvilka de an-
edda platserna äro tillgängliga, och 5) skol-
locenter, som för hela sin tjenstetid böra nö-
as med de underordnade. Hvarken de förre
ller de sednare uppmuntras genom denna
lelning att förkofra sig i skicklighet, sedan
e en gång tillträdt en tjenst med lön.
(Forts. följer.)