JD (Insändt.) Också ett ord om Svenska Skolans ifråga varande angelägenheter,.) TI. Ehuru fört. först under den tredje fråga om friheten upptagit gymnasierna, tord vi dock näst frågan om läroverkens klyfning längsefter få taga 1 betraktande dess tvärskäring på mid. ten d. v. s. deiningen i gymnasium och skola. Denna delning är liksom den förra redan af ständerna (1847) och konungen (1849) utdömd, men förf. fnucer dock vintet skäl att den förkastar. Då han för öfrigt är så angelägen att upprätthålla det, som har en historisk tillvaro att åberopa, så är anmärkningsvärdt, att en kongl. författning af 1849 icke lika mycket, som en dylik af 1649 för honom är ett skäl, och ett talande skäl, då den gäller den ungdom, som nu lefver och uppfostras, Dess jemna utveckling störes dock vida mindre genom en afvikelse från drottning Christinas än från konung Oscars förJordning. Förf. medgifver, att gränsen mellan gymnasium och skola varit för skarpt uppdragen, men yttrar sig ej närmare, huru han anser ait den bör uppdragas. Han nämner blott behofvet af ämneslärare, som ädagalagt sutmärkande skickligh tv hvar i sitt läroämne, samt många fördelar,, hvilka man beröivar sig, om man låter alla rikets skoldocenter utgöra en likartad och lika berättigad massa. För att taga frågan i närmare skärskådande måste vi erinra om den skillnad mellan gymnasium och skola, som fanns före 1849 och här och der ännu finnes. Vi anmärka såsom dess hufvudpunkter a) olika namn, 5b) hvar sin särskilda styresman, c) olika disciplinsstadga. Den omständigheten, att lärarne undervisa i hvar sitt ämne, hörer ej hit, då redan före och ännu mer efter 1849 denna anordning egt rum i många skolor. a) Läroverkens olika namn ger åt lärjungarne vid det högre en egen titel: gymnasist. Tilldelades denna utmärkelse såsom belöning för redan bevisad stadga och pålitlighet, så vore dervid föga att erinra. Men då den, till följe af sakens natur, tillfaller en gosse såsom belöning för ett visst kunskapsmått, hvarmed stadga och ödmjukhet icke alltid;gå i bredd, så åstadkommer denna titel, ehuru föga väsentlig denna omständighet för många torde synas, likväl i sjelfva verket mera ondt än odt. E b) Att läroverken haft hvar sin styresman räknar förf, bland sådant, som är, eller kan blifva förändradt. Få vi blott läsa bör för kan, så instämma vi i denna punkt helt och hållet i hans mening. ec) Den för gymnasium och skolan olika disciplinärlagen har länge haft varma förföktare på den grund, att ynglingen bör annorlunda behandlas än det spädare barnet. Detta skäl är icke för lärarne smickrande. Det förutsätter att gymnasiilärarne, de samme som framför andra ega den utmärkande skicklighetens att undervisa i ett ämne, måste i a:seende på ungdomens behandling vara lika utmärkta för oskicklighet. Vore de deruti blott jemngoda med skollärarne, så kunde man tryggt lemna dem samma makt. Eller menar man, att det är likgiltigt, om ett barn af 3—13 år af en oförnuftig lärare misshandlas, blott det efter denna tid får taga skadan igen genom ostraffadt utöfvande a: hvarje handa förseelser? 1820 års disciplinsstadga är i dubbelt hänseende olämplig, såsom innebärande två motsatta ytterligheter. Skolgossen lemnas utan skydd till spillo åt en lärares möjligtvis vresiga lynne. Åt gymnasisten lemnas deremot strafflöshet ända till dess ban såsom en för läroverket skadlig person derifrån förvisas. Lärares foglighet och sans kan för skolgossen ersätta lagens brist och gör det väl i allmänhet. Men om gymnasisten i blind ungdomsyra rusar till sitt förlerf, så kan han inbilla sig vara ostrafflig il det aldra längsta, ty han blir ostraffad, om han nemligen icke behagar anse lärarens ord som straff. Tlyvems är skulden? Icke lärarres, — de varna och förmana allt hvad de förmå —, utan lagens, som icke vet af något straff, lå varningar icke hjelpa. Under en sådan författning inrota sig oskick ganska lätt. De behöfva icke tillhöra läroverken,, deri har förf. rätt (se sid. 70), såsom ock genom försynens ledning ofta nog faktiskt visat sig. Men en disciplinsstadga, som omhuldar dylikt oskick, behöfver icke heller höra läroverken till. Såsom den olyckligaste af 1849 års författnings många och stora luckor anse vi glömskan att gifva det sammanslagna läro) Se Aftonbladet n:o 23 och 25.