JD
(Insändt.)
Också ett ord om Svenska Skolans ifråga
varande angelägenheter,.)
TI.
Ehuru fört. först under den tredje fråga
om friheten upptagit gymnasierna, tord vi dock
näst frågan om läroverkens klyfning längsefter
få taga 1 betraktande dess tvärskäring på mid.
ten d. v. s. deiningen i gymnasium och skola.
Denna delning är liksom den förra redan
af ständerna (1847) och konungen (1849) ut-
dömd, men förf. fnucer dock vintet skäl att
den förkastar. Då han för öfrigt är så ange-
lägen att upprätthålla det, som har en histo-
risk tillvaro att åberopa, så är anmärknings-
värdt, att en kongl. författning af 1849 icke
lika mycket, som en dylik af 1649 för ho-
nom är ett skäl, och ett talande skäl, då den
gäller den ungdom, som nu lefver och upp-
fostras, Dess jemna utveckling störes dock
vida mindre genom en afvikelse från drott-
ning Christinas än från konung Oscars för-
Jordning.
Förf. medgifver, att gränsen mellan gym-
nasium och skola varit för skarpt uppdragen,
men yttrar sig ej närmare, huru han anser
ait den bör uppdragas. Han nämner blott
behofvet af ämneslärare, som ädagalagt sut-
märkande skickligh tv hvar i sitt läroämne,
samt många fördelar,, hvilka man beröivar
sig, om man låter alla rikets skoldocenter ut-
göra en likartad och lika berättigad massa.
För att taga frågan i närmare skärskådande
måste vi erinra om den skillnad mellan gym-
nasium och skola, som fanns före 1849 och
här och der ännu finnes. Vi anmärka såsom
dess hufvudpunkter a) olika namn, 5b) hvar
sin särskilda styresman, c) olika disciplins-
stadga. Den omständigheten, att lärarne un-
dervisa i hvar sitt ämne, hörer ej hit, då re-
dan före och ännu mer efter 1849 denna an-
ordning egt rum i många skolor.
a) Läroverkens olika namn ger åt lärjun-
garne vid det högre en egen titel: gymnasist.
Tilldelades denna utmärkelse såsom belöning
för redan bevisad stadga och pålitlighet, så
vore dervid föga att erinra. Men då den, till
följe af sakens natur, tillfaller en gosse såsom
belöning för ett visst kunskapsmått, hvarmed
stadga och ödmjukhet icke alltid;gå i bredd,
så åstadkommer denna titel, ehuru föga vä-
sentlig denna omständighet för många torde
synas, likväl i sjelfva verket mera ondt än
odt.
E b) Att läroverken haft hvar sin styresman
räknar förf, bland sådant, som är, eller kan
blifva förändradt. Få vi blott läsa bör för
kan, så instämma vi i denna punkt helt och
hållet i hans mening.
ec) Den för gymnasium och skolan olika
disciplinärlagen har länge haft varma förfök-
tare på den grund, att ynglingen bör annor-
lunda behandlas än det spädare barnet. Detta
skäl är icke för lärarne smickrande. Det för-
utsätter att gymnasiilärarne, de samme som
framför andra ega den utmärkande skicklig-
hetens att undervisa i ett ämne, måste i a:-
seende på ungdomens behandling vara lika
utmärkta för oskicklighet. Vore de deruti
blott jemngoda med skollärarne, så kunde
man tryggt lemna dem samma makt. Eller
menar man, att det är likgiltigt, om ett barn
af 3—13 år af en oförnuftig lärare misshand-
las, blott det efter denna tid får taga skadan
igen genom ostraffadt utöfvande a: hvarje
handa förseelser?
1820 års disciplinsstadga är i dubbelt
hänseende olämplig, såsom innebärande två
motsatta ytterligheter. Skolgossen lemnas
utan skydd till spillo åt en lärares möj-
ligtvis vresiga lynne. Åt gymnasisten lem-
nas deremot strafflöshet ända till dess ban
såsom en för läroverket skadlig person der-
ifrån förvisas. Lärares foglighet och sans
kan för skolgossen ersätta lagens brist och
gör det väl i allmänhet. Men om gymnasi-
sten i blind ungdomsyra rusar till sitt för-
lerf, så kan han inbilla sig vara ostrafflig il
det aldra längsta, ty han blir ostraffad, om
han nemligen icke behagar anse lärarens ord
som straff. Tlyvems är skulden? Icke lärar-
res, — de varna och förmana allt hvad de för-
må —, utan lagens, som icke vet af något straff,
lå varningar icke hjelpa. Under en sådan
författning inrota sig oskick ganska lätt.
De behöfva icke tillhöra läroverken,, deri
har förf. rätt (se sid. 70), såsom ock genom
försynens ledning ofta nog faktiskt visat sig.
Men en disciplinsstadga, som omhuldar dy-
likt oskick, behöfver icke heller höra läro-
verken till. Såsom den olyckligaste af 1849
års författnings många och stora luckor anse
vi glömskan att gifva det sammanslagna läro-
) Se Aftonbladet n:o 23 och 25.