jande året dog, lockade storfursten, äfven me
guld, till Moskwas murar hans efterträdar
Teofilus, hvilken för andra och sista gångei
stadfästade den nya institutionen.
Sådant är ursprunget till moskowitiska pa;
triarkatet. Efter ett sekel afskaffades det a
Petter den Siore. Men hvilken glans sprec
det under denna mellantid öfver den ortodox:
kyrkan. Som storfurstarne hade bestått kost-
naderna derför, tillägnade de sig naturligtvis
beneficierna deraf. De använde dem efter
sina nycker. Alla dessa regenter, som kej-
sar Nicolaus i dag kallar sina ärofulla förfä-
der, medgåfvo Moskwas patriark inga andra
fri- och rättigheter än äran att tjena till eti
verktyg för deras despotism och förmågan att
röra sig efter deras ukaser. Också har den
ortodoxa kyrkan, både före och etter Pette
den Store, endast påskyndat sitt förfall. Af.
huggen från den ursprungliga stammen, de
hon hemtade sin säf, har hon småningom
förstenats, och, i brist på inre lif, insvept sg
i en massa af ceremonier och toma formler,
en slags fetichism, som kanhända täflar med
den, hvaråt Ryssarne öfverlemneade sig vid
den tidpunkt då de böjde knä inför ett sten-
eller träblock.
Allt detta gör att ryska kyrkan för när-
varande är, när allt kommer omkring, en död
institution. Den katolska kyrkan har utmärkt
sig genom under af civilisation. De prote-
stantiska kyrkorna ha emanciperat tanken —
ty det finnes i dessa kyrkor en inre princip,
som höjer själen. Ryska kyrkan deremoi
saknar spänstighet. Allt omkr.ng henne för-
tvinar; och om man vill uppgöra räkningen
öfver hennes framsteg skall man, det är sannt,
finna en summa korstecken, knäböjningar.
nedfallningar, tillagd till det ursprungliga pro-
grammet — men icke en enda fruktbar id,
icke en enda skapelse, som antyder en intel-
igensens verksamhet. Den ryska kyrkan kan
tjena till häfstång för en förfäande politik,
men icke till ram åt en kult, som är vän
till den menskliga friheten och till snillets
sjelfverksamma utveckling.
Huru många gånger under mitt vistande i
Ryssland har jag icke häpnat öfver tomheten
i denna massa formler, som man döpt med
namnet ortodoxa kyrkan. Nedgräfda i de he-
liga böckerna, liksom i en tillmurad nekropol,
utgå dogmerna aldrig derifrån, för att sprida
sitt ljus öfver folket, Det är till och med
presterna förbjudet, att allt för ofta göra dem
till föremål för sina predikningar, at fruktan
att de skola förändra dem! De vaka öfver
dem som sagans drake, utan att sjelfva för-
stå deras herrlighet och värde. Några teolo-
giska böcker tryckas väl för närvarande —
men det är endast enstaka kompilationer, för-
falskade utdrag — frukten af munkars arbe-
ten — utan anseende hos presterskapet, lik-
som utan inflytande på massorna. Då ryssen
en gång vet, att Gud är Gud och czaren
hans profet, är hans religiösa uppfostran —
fullbordad. För att bibehålla honom på mo-
alens vägar, förlitar man sig på inverkan af
en medfödd naturreligion, som skulle likaväl
kunna tillhöra en hedning som en kristi lär-
unge.