jande året dog, lockade storfursten, äfven me guld, till Moskwas murar hans efterträdar Teofilus, hvilken för andra och sista gångei stadfästade den nya institutionen. Sådant är ursprunget till moskowitiska pa; triarkatet. Efter ett sekel afskaffades det a Petter den Siore. Men hvilken glans sprec det under denna mellantid öfver den ortodox: kyrkan. Som storfurstarne hade bestått kostnaderna derför, tillägnade de sig naturligtvis beneficierna deraf. De använde dem efter sina nycker. Alla dessa regenter, som kejsar Nicolaus i dag kallar sina ärofulla förfäder, medgåfvo Moskwas patriark inga andra frioch rättigheter än äran att tjena till eti verktyg för deras despotism och förmågan att röra sig efter deras ukaser. Också har den ortodoxa kyrkan, både före och etter Pette den Store, endast påskyndat sitt förfall. Af. huggen från den ursprungliga stammen, de hon hemtade sin säf, har hon småningom förstenats, och, i brist på inre lif, insvept sg i en massa af ceremonier och toma formler, en slags fetichism, som kanhända täflar med den, hvaråt Ryssarne öfverlemneade sig vid den tidpunkt då de böjde knä inför ett steneller träblock. Allt detta gör att ryska kyrkan för närvarande är, när allt kommer omkring, en död institution. Den katolska kyrkan har utmärkt sig genom under af civilisation. De protestantiska kyrkorna ha emanciperat tanken — ty det finnes i dessa kyrkor en inre princip, som höjer själen. Ryska kyrkan deremoi saknar spänstighet. Allt omkr.ng henne förtvinar; och om man vill uppgöra räkningen öfver hennes framsteg skall man, det är sannt, finna en summa korstecken, knäböjningar. nedfallningar, tillagd till det ursprungliga programmet — men icke en enda fruktbar id, icke en enda skapelse, som antyder en inteligensens verksamhet. Den ryska kyrkan kan tjena till häfstång för en förfäande politik, men icke till ram åt en kult, som är vän till den menskliga friheten och till snillets sjelfverksamma utveckling. Huru många gånger under mitt vistande i Ryssland har jag icke häpnat öfver tomheten i denna massa formler, som man döpt med namnet ortodoxa kyrkan. Nedgräfda i de heliga böckerna, liksom i en tillmurad nekropol, utgå dogmerna aldrig derifrån, för att sprida sitt ljus öfver folket, Det är till och med presterna förbjudet, att allt för ofta göra dem till föremål för sina predikningar, at fruktan att de skola förändra dem! De vaka öfver dem som sagans drake, utan att sjelfva förstå deras herrlighet och värde. Några teologiska böcker tryckas väl för närvarande — men det är endast enstaka kompilationer, förfalskade utdrag — frukten af munkars arbeten — utan anseende hos presterskapet, liksom utan inflytande på massorna. Då ryssen en gång vet, att Gud är Gud och czaren hans profet, är hans religiösa uppfostran — fullbordad. För att bibehålla honom på moalens vägar, förlitar man sig på inverkan af en medfödd naturreligion, som skulle likaväl kunna tillhöra en hedning som en kristi lärunge.