nerna uppgilna forhällaande, att brist på satt skulle förlidet år uppsttått i landet och detta varit orsaken till de enormt stegrade priserna. Enligt hvåd under borggareståndets diskussion ipplystes, förhåller det sig emellertid med lenna prisstegring på så sätt, att den ingalunda varit allmän i hela landet utan endast lokal. På vestra kusten har funnits riklig tillgång å salt och i Götheborg har t. ex. priset ingen gång stigit ifver 6 å 7 rdr. Att priset något höjt sig vtöfver sin vanliga ståndpunkt har ej föranledts af någon verklig brist, utan har sin orsak i den goda fraktkonjunkturen, som uppjagat frakterna till en förut ej anad höjd, hvilket naturligtvis måst drabba salt lika väl som alla andra varor. Attstegringen såsom nämnt ärr, partielt blef ovanligt stor, har sin grund derri, att åtskilliga af de saltlaster som voro deestinerade till de plat: ser der denna större stegring inträffat, dels gingo förlorade, dels annlände något sent. Brist inträffade emellertid i iingen af landets kustländer. Specielt upplyystes att i Gefle finnas stora förråder af salt, och detärredan nämnt, att totalimporten förlidlet år ej understiger medium at hvad importem utgjorde innan upplagsskyldigheten afskafffades. Attpriset deremot på åtskilliga ställen i det inre af landet blifvit starkt uppdrifve, härrör deraf, att småstädernas handlande, ned anledning deraf att varan under sommarer stod något högre än vanligt, uppsköto med sina reqvisitioner, i förhoppning att priset skulle falla, och uppsköto dermed så länge att det till sist blef för sent att få förråderna försedde. Sålunda lärer till Götheborg ingått flera ordres sedan hösten redan var så långt framliden att intet fartyg kunde befara kanalen och någon afsändning följaktligen ej ega rum. Att emellertid ingen spekulerar på de höga prisernas fortfarande, framlyser klarligen deraf, attsalt redan härstädes blifvit slutadt attlevereras på våren till ett pris af 5 rdr 16 sk. tunnan. Hvad skulle väl nu iföljderna blifva om upplagsskyldigheten återföördes? En lokal brist kan det oaktadt obestrridligen inträffa, ty. det lilla förråd som hvarjee stad kan åläggas hålla, vore snart uttömdt oma tillförsel skulle någon längre tid uteblifva. I Deremot skulle åtgärden hämma spekulatioonen och utgöra en ny tunga för stapelstädernna, skeppsrederierna och vår handel i allmänhett, som under den närvarande tidens högt upppdrifna konkurrens. ej förmår bära några nya. band och bördor. Det en gång bildade förrådet skulle få ligga orördt en mansålder eller mer, för att. blott draga ränta på inköpsbeloppet, derjemte minskas till qvantiteten och slutligen, om det komme i fråga att användas, befinnas hårdt och föga begärligt. Medel till de häraf uppkommande förlusternas betäckande skulle naturligtvis stapelstäderna söka tillvägabringa genom en afgift på hvarje importerad tunna salt, och följden häraf skulle blifva en allmän förhöjnisg i saltpriset, och det blefve sålunda konsumenterna som komme att i sista hand lida häraf, genom att stämdigt få betala ett högre pris för sin vara än det hvartill den naturligen borde kunna ffås. Men nu företer sigz den omständigheten, att det genom produkttplakatets upphäfvande:. blifvit främmande mahkters fartyg medgifvet att tillföra oss salt, oclch en sådan afgift som den ifrågavarande skuulle till följd af afslu-täåde reciprocitetsfördrasg ej kinna dem påläggas. Det af dem inföjrda saltet, som ej drog den särskilda afgiften i och för saltupplaget, skulle således kunna lemnas till billigare pris än det med inhemska fartyg införda, och det är naturligt att under sådant förhållande saltimporten skulle till de främmande fartygen öfvergå. Dertill kommer, att äfven andra än stapelstädernas handlande kunna importera salt, och hela arrangementet blefve saälunda till förmån dels för de främmande fartygen, dels för dem som, utan att vara handlande i stapelstad, befattade sig med saltimport, medan å andra sidan hela tungan af det ständiga saltupplagets underhållande drabbade stapelstädernas handlande och skeppsredare, utan att de hade någon utsigt att kunna derför på något sätt godtgöra sig. . En ojäfaktig erfaren et har dessutom gifvit vid handen, att en dyr vara tryter aldrig. Ingen vara som har efterfrågan saknas någonsin, ty då den blir dyr, blir den ock tillförd, och förhållanderna jemna sig snart åter till det naturliga. : Förhoppningen, att genom saltupplagen förekomma prisstegring, är äfven fullkomligt illusorisk, ty om en god fraktkonjunktur inträder, skulle väl någon skeppare våga sig hem med saltlast, om han ej hade utsigt till någon ersättning? Säkert skulle han i stället antaga de goda frakter som från andra håll erbjödes honom, tillföjrsel uteblef, saltupplagen måste anlitas och priset komme att i alla fall stegras. Dessutom, lika väll som man vill införa saltupplag för att förebygga en möjligen inträdande brist, lika väl skulle man kunna påbjuda upplag af spanmål och andra nöd vändighetsvaror, och det blefve svårt :tt b. stimma hvar gränsen skulle uppdragas för denna upplagsskyldighet. Den åsigt var derför allmän inom borgareståndet, att handeln med salt, liksom handeln med alla andra varor, bäst besörjes af den enskilda omtankan och företagsamhetsandan, som säkert lika litet hädanefter som tillförene skola underlåta förse landets behof. Och om någon lärdom kan dlragas af det sista årets erfarenhet, så är det cdels den, at: våra kommunikationer böra förtbättras, så att priset på en vara ej skall kunma stå flerdubbelt högre i den ena delen af landet än i den andra, och dels den, att allar de onödiga band som hämma vår sjöfart boöra undanrödjas, så att fartyg ej må saknas till hemförande af landets första förnödenhester. -——— oe RR SS EA EEE NORGE. I dag ankommen rorsk post medförde underrättelser från Christiania af den 10 dennes. Tidningarne äro till största delen upptagnt sf annanser i anlednino af den stora vinter