och hopp!... Hon föll — så oerfaren som hon var — lätt nog i den utlagda snaran... Hvad ondt kunna de göra mig? — tänkte hon. -— Har jag icke öfversten här som beskyddar mig... en innan jag går, skall jag skrifva till min fostermor och underrätta henne om allt Cecilia tog madam Hofverbergs bref och inlade i sit eget, hvarigenom fru Langenhjelm erhöll underrättelst om: hennes företag. Petta bref lade hon på bordet i si! kammare, så att fru Langenhjelm nödvändigt skulle finn: ået, i händelse Cecilia ej hade återkommit morgonel derpå, och öfversten, sålunda underrättad om saken, kunn: skynda till hennes hjelp, i fall madamen bedroge och försökte att qvarhälla henne. Hur dem unga fickan bäfvade af oro, medan hon räk. nade de låmgsamt skridande t:mmarne! Hon hade då er mor! Hon skulle kanhända få återse denna mor, son varit så öm. emot henne i hennes barndom... Och hennes far... lefde han då också?.. En gubbe med hvit skägg skynntade förbi hennes inre öga... Hade dett varit hennes far?.. Lefde han ännu? Skulle hon återsc honom? Väl darrade den unga fickan af oro, då hon tänkte på sitt djerfva beslut, och ett par gånger var hon nära att yppa alltsammans för fru Langenhjelm. Men då hon tänkte på hotelsen, att allt skulle begrafvas i en evig glömska, om hon ej infunne sig, då hemtade hon åter mod... Det kunde vara ett bedrägeri, det är sannt... Men med Cuds bistånd fruktade hon ingen fara... Det kunde ockå vara en möjlighet, att tillförlitliga underrättelser om hennes egna och Cornelias föräldrar väntade henne. Va det icke då hennes pligt att gå dit. Klockan slog nio. Fru Langenhjelm hade redan dragit sig in i sin sängkammare och Cornelia sof oskuldens sömn... Bäfvande insvepte sig Ceciliai sin kappa, drog en stor duk ned för ansigtet och smög sig försigtigt ut på gatan. Ute var kolmörkt. Men Cicilia misstog sig icke om vägen till detta dystra ställe, der största delen af hennes sorgliga barmdom förflutit. I skymniingen hade öfverste Stobte lemnat sin boning och begifvit sig till Jesperson, som, redan förberedd, hade allt i cordning till hans maskering. Då toilettten var slutad förde skräddaren tobege till en spegel. Han betraktade sig deruti och, måste tillstå att hans förlklädnad var särdeles lyckad. a an utbrast i ett gapskrattt, så löjlig föreföll han sig sjelf... Han såg precist ut som ett fruntimmer, hvilket närmar sig den sorgliga tidvunkt, då behagen -ykta och som derföre genom konmsienz hjelpmedel vill komma åskådaren och