och hopp!... Hon föll — så oerfaren som hon var —
lätt nog i den utlagda snaran... Hvad ondt kunna de
göra mig? — tänkte hon. -— Har jag icke öfversten här
som beskyddar mig... en innan jag går, skall jag
skrifva till min fostermor och underrätta henne om allt
Cecilia tog madam Hofverbergs bref och inlade i sit
eget, hvarigenom fru Langenhjelm erhöll underrättelst
om: hennes företag. Petta bref lade hon på bordet i si!
kammare, så att fru Langenhjelm nödvändigt skulle finn:
ået, i händelse Cecilia ej hade återkommit morgonel
derpå, och öfversten, sålunda underrättad om saken, kunn:
skynda till hennes hjelp, i fall madamen bedroge och
försökte att qvarhälla henne.
Hur dem unga fickan bäfvade af oro, medan hon räk.
nade de låmgsamt skridande t:mmarne! Hon hade då er
mor! Hon skulle kanhända få återse denna mor, son
varit så öm. emot henne i hennes barndom... Och hen-
nes far... lefde han då också?.. En gubbe med hvit
skägg skynntade förbi hennes inre öga... Hade dett
varit hennes far?.. Lefde han ännu? Skulle hon återsc
honom?
Väl darrade den unga fickan af oro, då hon tänkte
på sitt djerfva beslut, och ett par gånger var hon nära
att yppa alltsammans för fru Langenhjelm. Men då hon
tänkte på hotelsen, att allt skulle begrafvas i en evig
glömska, om hon ej infunne sig, då hemtade hon åter
mod... Det kunde vara ett bedrägeri, det är sannt...
Men med Cuds bistånd fruktade hon ingen fara... Det
kunde ockå vara en möjlighet, att tillförlitliga under-
rättelser om hennes egna och Cornelias föräldrar väntade
henne. Va det icke då hennes pligt att gå dit.
Klockan slog nio. Fru Langenhjelm hade redan dra-
git sig in i sin sängkammare och Cornelia sof oskuldens
sömn... Bäfvande insvepte sig Ceciliai sin kappa, drog
en stor duk ned för ansigtet och smög sig försigtigt ut
på gatan.
Ute var kolmörkt. Men Cicilia misstog sig icke om
vägen till detta dystra ställe, der största delen af hennes
sorgliga barmdom förflutit.
I skymniingen hade öfverste Stobte lemnat sin boning
och begifvit sig till Jesperson, som, redan förberedd,
hade allt i cordning till hans maskering.
Då toilettten var slutad förde skräddaren tobege till
en spegel. - Han betraktade sig deruti och, måste tillstå
att hans förlklädnad var särdeles lyckad. a an utbrast i
ett gapskrattt, så löjlig föreföll han sig sjelf... Han såg
precist ut som ett fruntimmer, hvilket närmar sig den
sorgliga tidvunkt, då behagen -ykta och som derföre
genom konmsienz hjelpmedel vill komma åskådaren och