STOCKROLS. den I Febrnari När vigtiga händelser förestå folken, hvil. kas allvarliga och högtidliga förkänsla spor. rar dem att anstränga hela sin verksamhet att uppkalla hela sitt medvetande, att koncentrera Ihela sin styrka till stora öch ädlic ansträngmingar; när tidsförhållanden mer är någonsin kräfva en kompakt förening mellar -regering och folk, ett innerligt förtroende mellan sttyrande och styrda, en enhet i tanke känsla och handling melian maktens förval tare och maktens källa, som ger riktning säkerhet och eftertryck ät statens politiska lif då blir fwågan af intresse, huru en sådan en drägt, em sådan innerlig samverkan mellar styrelse och folk lättast vinnes. Är det ge nom att handlöst kasta öfver bord all tanke på inre angelägenheter, allt intresse för utveck ling, alla bemödanden för önskvärda reforrer? Vinner regeringen den be öfliga fastheten genom att till lägligare tider uppskjute tillfredsställandet af nationens billiga fordringar af samhällsformernas förbättring, af den lagbundna frihetens förnuftiga utveckling? Ger nationen sin styrelse det erforderliga stödet genom att för en obestämd tiderymd cfterskänka sina anspråk på förbättringar och framåtskridande, genom att obetingadt bevilj anslag, occh med korslagda armar hoppas det bästa af clem som vårda hennes angelägenheter? iller finnes det måhända andra vägar, som bättrre och säkrare leda till det önskade målet ? Ett praktiskt svar på denna fråga ger ossi detta ögonblick det samhälle som för närvarande går i spetsen för den europeiska civi. lisationens utveckling. Om öppnandet af det britiska parlamentet i alla tider är för det konstituttonella samhällsskickets anhängare en akt af stor betydelse, så är detta händelsen nu mer än nagonsin förut. Sällan har Storbritanniska riket, dess regering och folk, haft en s ; rol att spela, ett ansvarsfullare verksamhetsfält för sig öppnadt, än i närvarande stund. Det har ej blott att upprätthålla och utvidga sin materiella betydenhet, utveckla sina hjelpkällor, föröka sina rikedomar och lägga nya folk i aflägsnaverldsdelar under sin spira, utan det är fastmer kalladt att framstå såsom föriumpen för lagfrihet, ljus och meuniskoriätt, mot godtycke, tyranni, mörker och träldom. och dess folk, som man nämner sjelfviskt och och penninglystet, kallas till anstringninga och uppoilfringar, dess fredliga och idoga nä ringsidkare uppropas till en strid, ej blott för sig sjelfva, utan för hela den civiliserade europeiska verlden. Under sådana förhöllanden behöfver, om någonsin, detta lands regering den fasthet och krait som endast vinnes genom cen innerlig överensstämmelse mellan henne och det britiska folket. Huru hon söker denna endrägt, derom Icnma oss drottning Victorias af oss för två dagar sedan meddelade trontal en lirorik upplysning. ill samhillsförbittringens förfäktare siger hon ej: vitcn till lugnare tider, afstån från all opposition och beviljen endast perningar nu så länge, så skall jiz sc till hvad pg kan göra när det blir tid; ut: i klara oci bestämda ord förbinder hon sin regering at gripa sig an med de stora reformerna. Aldrig har ett engelskt trontal inneburit större Ysften om samhällsförbuttringar. Det är gammalt att Fnglands regering ger förnuftigt vika: för reformens påtryckning; det är nytt att den af egen drift ställer sig 1 spetsen Ör reformrörelsen. Hon förbinder sig att gifta utveckling at 1331 ärs parlamentsreforn. Här såsom annorstädes höras de kända open från framstegens motståndare om nödvärdigheten att uppskjuta de inre förbättringarre, när stora yttre händelser stå för dörren. Det reaktionära Derby-partiets I1cdare hafva i båda parlamentshusen förklarat det olämpligt att nu, nir ett vidtutseende krig hotar, uppväcka frågan om parlamentsreformen. Regeringen delar ej dessa betänkligheter. Om vio, yttrar den af kronans ministrar, som i underwusect förer hennes talan, om vi skola halva olyc an af ett krig, och dermed olyckan afförökade pålagor, är det då ej en passande tid att utvidga folkets rättigheter? AM det ej en limplig tidpunkt, då vi kanhäinda skola hafva att ligga ökade bördor pit tolkets skuldror, att på samma gång betänka oss på en utsträckning af grundvalen för folkrepresentationen, så att underhusets ledamöter, vid påläggandet af bördorna, må bafva att lägga deni på deras axlar som utvalt dem? Ett sådant språk talar en minister, samnmuansatt af eclementer, bland hvilka parlamentsreformen har de mest afgjorda fiender. Och i en tidpunkt, då de yttre förvecklingarne hota att störa Englands näringar och ekonomiska välstand, söker dess regering ej fasthälla de få ännu qvarstående lemningarne af tvängs-, skyddsoch prohibitionssystemet, utan dess regentinna uttalar tvärtom sin glädje öfver att snart få se den sista skrankan filla, som genom kustfartens inskränkning till landets egna fartyg ännu utestängde andra vänligt sinnade nationers flottor från tillfället att gagna Englands invånare. Och medan en bigott och förstockad prelatur hotar att höja vapnen till det sista och me hårdnackade försvaret för sin af allmänna