lekens och sjelfkänslans vingar, hvem ku
då hos den framställande konstnären miss
känna m ande, fullt mäktig att på des:
flygt föja den skapande konstnärens snill
och känsla, liksom man egnar sitt lifliga bi-
fall åt det välde öfver rörelser och hållning.
som vittnar om ett allvarligt studium af fram-
ställningens konst i alla dess grenar. Barn-
roten i första akten är en svår uppgift; mlle
Jacobsson löser den dock på ett i de flesta
delar tillfredsställande sätt, ehuru något min-
dre häftishet i gester torde böra iakttagas, t.
ex. 1 scenen med mrs Read och dr Blackhorst.
Åt utförandet af flera bland de sekundära
rolerna egna vi äfven vårt odelade bifall. Ur
Paklqvist låter hos dr Blackhorst på ett för-
trätiigt sätt det hårda hjertat och den kry-
pwuide cgennyttan skina igenom ödmjukhetens
och skenhelighetens mask. Fru Bock fram-
ställer på ett konstnärligt sätt den godsinta tro-
tjenarinnan mrs Harleigh (romanens mrs Fair-
fa-); fru Bergmansson är natursann och gra-
js, såsom den beräknande koketten Geor-
pine, och hr Svensson återger ypperligt den
gamle Sams sårade betjenthögmod. Hr Jolins
summa spel såsom lord Clawdon förtjenar
särskildt erkännas, ty det visar att de stumma
personerna kunna uträtta något helt annat för
ett styckes lyftning än att blott vara till hands
för att hufvudpersonerna skola hafva någon
att adressera sig till då de säga mitt herr-
skap eller något dylikt. Den som jemte
mile Jacobsson tagit största andelen af åskå-
darnes bitallsyttringar är emellertid hr Swariz
ut! Rochesters rol. Vi ha redan anmärkt att
donnarol är den del af hufvudparticrna, åt
hvilken fru Birch-Preiffer minst lyckats gifva
ex konseqvent och med urbilden öfverens-
stämmande hållning. Det kan derföre icke
heller lyckas hr S. att deraf skapa en hel-!
gjuten och fullt tillfredsställande bild. Flera