— TNA
rade; de äro utsatte såväl för adelns tyranni, som pre-
stens glupskhet och borgarens skinneri. De måste söka
sitt stöd hos konungen... och ers maj:t är konung.
Nu har jag sagt ers maj:t min tanka om de fyra riks-
stånden. Förstå vi att skickligt behandla dessa stridiga
intressen, så är segern vår.
— Du har rätt, min Fredrik sade drottningen helt och
hållet besegrad. — Dina råd äro kloka och jag vill följa
dem.
— Men vårt samtal har redan varit för längt — åter-
tog prinsen — och i morgon kunde ers maj:t derför få
bannor af grefve Horn i rådet. Och nu blott ett ord
innan vi skiljas. Må jag ännu en gång få upprepa mina
råd: uti fredssluten spara Ryssland till sist, öfverhopa
med nådebevis åtskilliga af hertigens parti, ibland andra
Stobbe och v. Gerdtens son, och låta Horn erfara, att
det är ers maj:t, som regerar i landet ooh icke han...
Arma Ulrika! Öfverallt påstod hon sig möta list och
bedrägeri. Hon hade rätt, ty det största mötte hon der,
hvarest hon intet anade. Hon gick blindt i de snaror,
Fredrik utlagt, — hvilken dervid ganska beqvämt steg
uppför trappstegen till den förgyllda silfverstolen under
sidenhimmeln, prydd öfverallt med en kunglig krona.
NITTONDE KAPITLET.
Några dagar efter detta samtal syntes en af den ti-
dens ttunga karosser väntande utanför borggården vid
gamla slottet på Riddarholmen. Öfverste Stobee trädde
snart ut ur slottsporten, ledande fru Langenhjelm vid
handem. Örversten hjelpte sin fästmö uppi vagnen, hvil-
ket måste gå mycket långsamt till följe af de ofantliga
styfkjortlar, som den tidens mod fordrade. Ett afsky-
värdt mod, som gjorde att den tidens fruntimmer hade,
hvad omkretsen beträffar, en ganska stor likhet med stor-
klockan i Upsala domkyrka.
I dag hade för första gången smärtan ötver den äl-
skade dottrens förlust gifvit något vika... Fru Langen-
hjelm smålog åter... Drottvingen hade varit oändbhgen
nådig mot henne... Hon hade beviljat hennes lilla dot-
tersson en årlig pension af sin egen handkassa, att upp-
bäras ända tills han hunnit myndig ålder.
—o— I sanning jag begriper orsaken till denna oför-
tjenta godhet. — sade hon till öfversten.
Stobee sv rarade ej.-- Zan ville icke störa hennes
glädje. Ha n ville så gerna låta henne tro, att deticke
var sågsot ah nat, än hennes eget personliga värde, SOm
irvagit tArottn ingen. Sjelf insåg han alltför väl de mo.
f
at