har den arbetat och sträfvat ända från d. 28
Jan. 1832 till närvarande stund. Riksdagen
har ofta nog förtrutit, att den på nyssnämnda
tidpunkt, medan det ännu var tid, icke slog
till och aflägsnade ministeren, obekymrad om
de fogelskrimmor som regeringen hade för-
skrifvit från utlandet; men oaktadt riksdagen
väl vet, att den nuvarande sakernas ordning
så småningom måste medföra dess egen ruin,
bar den icke mod att göra hvad som blott
är nödvärn. Om min uppfattning af förhål-
landena är riktig skall snart visa sig, då bi-
skop Monrad ställer sin interpellation till stats-
rådet: riksdagen skall då åter prestera stora
ord, men ingen handling.
Utom denna spänning, som om den en
gång upphörer torde föra oss i armarne på
absolutismen, ha vi ännu en kris, som upp-
stått på ett helt annat ställe, nemligen mel-
lan H. M. Konungen och ministeren. Hvar
och en vet — och isynnerhet läsarne af Af-
tonbladet, som med så stor utförlighet och
sakkunskap behandlat dessa förhållanden —
att hiimndplanen mot konferensrådet gehei-
mearkivarien Wegener, i anledning af denne
patriots protest mot upphäfvande af den gamla
arflagen till fördel för Ryssland — strandade
så till vida, att Wegener frikändes för den,
man kan väl säga löjliga anklagelsen både i
första och sista instansen, och högsta domsto-
Jen har gifvit russomanerna i statsrådet en
eklatant dementi. Men hämdplanen skulle
fullbordas och en liten omständighet, den att
Hu. M. Konungen vid sin privata taffel drack
ett glas med konferensrådet Wegeners för-
svarare inför rätten och tackade honom för
svaret — har gifvit anledning till en mini-
steren värdig slutscen, förföljelseakten mot hr
Wegener. Mimisteren har nemligen begärt
revanche af H. Majestät för denna skål, som
enligt dess uppfattning innehöll en förnär-
melse mot ministeren, och upprättelsen skulle
icke bestå i någonting mindre än — konfe-
rensrådet Wegeners afskedande. Konungen
har under de sista 14 dagarne, som förgått
sedan dess, ståndaktigt vägrat att oförskyldt
beröfva en man, som nationen har rätt att
vare stolt öfver och för hvilken konungen
hyser personlig vänskap och högaktning, hans
embete, men ministeren är envis och hotar
att i motsatt fall ingifva sin afskedsansökan.
Så stå ännu sakerna. Efter ett längre afbrott
har på de två sednaste dagarne hållits stats-
råd, som säkert rört denna sak, men ännu
känner ingen utgången, som måste blifva an-
singen ministerens afskedande eller en seger,
som skulle föra densamma ännu närmare till
målet, absolutismen och konungens abdika-
tion, som nu i hela: tre år varit hofpartiets
och reaktionens ljufvaste dröm. Hela staden
talar icke om annat än denna kris, som om
den utfaller till fördel för Wegener, skulle
innebira en egen nemesis, i det. arffrågans
konsejvenser redan skulle visa sig för den af
Rysslind bedårade ministeren.
Under dessa omständigheter, då så myc-
ket står på spel, aktar man mindre på den
skandinaviska neutralitetsalliansen, som dock
torde vara af allra högsta betydelse för Dan-
marks närmaste framtid. Besynnerligt nog
ha de ryska sympatier, som hysas af flera
till och med af de mest inflytelserika med-
lemar af ministeren icke förmått göra sig gäl-
lande Man kan antaga tör alldeles otvifvel-
aktigt att Danmark, under hvilka eventualiteter
som hilst aldrig skall sluta sig till Ryssland, äf-
ven on de styrandes beslut i detta hänseende
mindr: ledes af tillbörligt afseende på frihet
och selfständighet än af simpel klokhetsbe-
räkning: vi veta och vår historia under detta
århundrade har gjort det klart äfven för den
simplaste man i landet, att vi äro förlorade,
om vi under ett allmänt krig taga parti mo!
England ; och då ministeren icke vågat trotsa
den offentliga meningen i en sak, der rent
strategiska grunder måste visa densamma vä-
gen, har den till allas tillfredsställelse sökt
beträch neutralitetens kinkiga bana. Ingen tror
emellertid riktigt allvarsamt på möjligheten
att kina bevara densamma och trotts de
jugnairde noterna från stormakterna, som sä-
gas ha inlupit under de sista dagarne, skaka
man misstrogen på hufvudet. De handlande
som genom Danmarks neutralitet under et
utbrytande krig skulle skörda guld, hålla sig
med ängslan ifrån hvarje spekulation på vå
ren; kapitalisterna äro förtviflade öfver an
vändamdet af sina penningar och köpa landt
egendomar till höga priser, för att sålund:
låta sig nöja med en mindre men säker vinst
alla vänta och motse med spänning de kom:
mande händelserna. Denna oro både för de
yttre ch det inre skulle verka feberaktigt p
hvarje annan nation än den danska och vis:
sig 1 örtviflade spekulationer, men vi dan
skar lar i arfslott fätt ett lugnt — dess värr
alltför lugnt sinnelag och ta oss sakerna ick
så nän 3; Vi vänta blott med mer eller mindr
ängslan.
Här har De, in nuce, en framställning af hva
som i. detta ögonbblick rörer sig hos oss
inom politiken. För denna gång skall ja
icke längre missbruka Deras tålamod i afse
ende på detta ämne.
Jag har denna gång att berätta om ett no
tabelt dödsfall. Biskopen öfver Sällands stif
J. P. Mynster har i dessa dagar vandrat hä
dan, aära 80 år gammal. Mynster hörde til
wårt lnds yppersta män och har intill sil
yttersa verkat ofantligt mycket, isynnerhe
såsom andlig talare och författare, i hvilk
hänsendea han presterat mycket som är ful