kunna törtfaäkta dess rätt. -
Hvad det mycket omordade drankbehofvet angär,
vore det någonting för talaren alldeles obegripligt.
ilar man i April spanmål eller potates att bränna upp,
så har man spanmäl och potates att gifvå åt kreatu-
ren. Om man af en tunna spanmäl, som man ärnar
bränna upp ger en tredjedel åt kreaturen och använ-
ler de återstående tvätredjedelar till brödföda, så län-
ler det till mera välsignelse för både menniskor och
kreatur och ti!lika för det allmänna, än om alltsam-
mans förvandlats i bränvin och drank. Att represer-
tationen uttalar sig för en inskränkning i bränningen
kan icke medföra något men eller anses obehörigt.
Regeringen kan derpå fästa det afseende den anser
denna hemställan förtjena och underlåta att utfärda
nagot sttecligare bränningsförbud, om den finner att
fara för hungersnöd icke är för handen; skulle- dere-
mot regeringen finna sig nödsakad att utfärda ett
sådant förbud så kan ett töd af representationen i
en sak som berörer så mångas enskilda intressen, väl
vara godt att ha; men ha ständerna deremot på för-
hand uttalat sig derhän, att något sädant förbud icke
bör kunna ifrågakomma, så blir åtgärden derigenom
i icke obetydlig grad försvårad.
Professor Carlsson. Två stånd !ha afslagit det at
utskottet förordade förslaget. Finnes nu någon ut-
sigt att de två öfriga stånden bifalla detsamma, så är
sällningen ganska fördelaktig. Då ifrågakommer
nemligen icke den underd. skrifvelse, hvarom man
från några håll befarat, att den skulle lägga alltför
mycket band på regeringens beslutanderätt i denna
sak; men deremot kan då regeringen, för den hän-
delse att den skulle anse ett bränningsförbud nödvän-
digt, hemta ett icke ringa stöd af den uttalade opinio-
nea inom tvenne stånd. Talaren ådagalade derefter ge:
nom åtskilliga statistiska uppgifter den betydliga steg-
ring, som egde rum i spanmålspiserna, i det han ansåg
priserna såsom för tillfället de enda något tillförlitliga
mätarne på tillgängen. I slutet af är 1848 var priset på
råg 6 rdr 4 sk. bko; är 1849 vid semma tid 7 rdr
i sk.; 1850: 9 rdr 14 sk.; 1851: 10 rdr 46 sk. 1852:
9I rår 42 sk. I slutet af förlidet är stod rägen till
11, 12 å 13 rdr 16 sk. bko. Ar 1847, det är då ex-
portförbudet för spanmäl ansägs nödvändigt, var pri-
set i Maj mänad 15 rdr 45 sk. Öfver hela Europa
ha spanmälspriserna en höjd, som vittna derom att
tillgången ej är stor. I England har priset på hvete
på tvenne veckor ökats med 6 shill. sterl. Öm man
nu skulle vara öfvertygad derom att förlidet ärs skörd
i värt land skulle vara tillräcklig för våra behof;,
kan man då äfven vara fullt öfvertygad att den skall
blifva det — efter April sedan brännerierna fullgjort
sitt hvärf — sedan vären inträdt med alla de fruk-
tade eventualiteter den bär i sitt sköte? :
De talrika undsättningsanhällanden, som redan in-
kommit till regeringen äro otvifvelaktigt talande vitt-
nesbörd om befarad nöd. Aldrig tillförene ha de in-
kommit så tidigt, utan vanligen först i Mars, April
eller Maj mänader. Man har anmärkt, att den be-
gärda summan icke är så stor, men dervid bör erin-
ras, att landshöfdingarne på sednare är begynnt att
icke på en gäng utan snecessivt göra sädana hemställ?
ningar. Så har under nägot af de sednare ären från
ett län 6, från ett annat icke mindre än 13 undsätt:
ningsanhällanden blifvit till regeringen ingifva. Om
det nu sälunda vill synas som skulle statens -biträde
till behofvens fyllande i vidsträktare män tagas i
anspråk, är det- då rimligt att staten skall läta ge-
nom obehindrad bränning ännu mera minska de ringa
tillgängarne och öka skaran af behöfvande?
Efter hvad man hittills känner för 21 län ha an
mälanden till bränning under April skett för brän-
vinsredskap af första klassen till en sammanlagd pan-
nerymd af 271,754 kannor och af andra klassen ller
för konstredskap till en rymd af 20,282 k:r. Om
man nu sslunda endast beräknar de anmälanden, som
skett vid mantalsskrifningen, så skulle att döma deraf
i April mänad komma att afverkas mellan . 6 och 9
millioner kannor bränvin. Brenvinstillverkaren befin
ner sig icke nu i samma ställning, som den 13 Juli
sistlidet är. Den nu från Jlagstiftningens sida vän
tade framtida högre beskattningen skall egga honom
att uppdrifva sin tillverkning så lingt som möjligt
och längt ifrån att bränna potates och slösäd skall
han tillgripa det bästa, det mest gifvande.
Aro nu landets ställning och de yttre förhållandena
sädana, att man med fullkomligt lugn kan äse huru
tillgängarne på lifsförnödenbeter inom landet förspillas ?
Det är svårt mot hvarandra afväga krigs- och fredsmöj-
ligheterna. Talaren ville dock erinra om det yitrande af
en berömd fransk statsman som nyligen bestämt för-
hållandet mellan dessa möjligheter på följande sätt:
lägg i en urna 99 lotter mel päskriften Krig och en
med päskrift fred; skaka om dem väl; och om dä
ordet fred kommer ut skall jag begynna tänka på
möjligheten af en fredlig lösning,.
- Om spanmålsexportförbud, som äfven af nägra blif-
vit förordadt för undvikande af bränvinsförbudet, äro
dock meningarne i det hela föga delade. Man kän-
ner ännu efterdyningarne af exportförbudet 1847;
detta rubbade i högsta grad förtroendet hos de ut-
ländske spanmälsköparne och de ha sedermera hellre
köpt till högre pris från länder, der de ansett sig
icke behöfva befara nägot exportförbud.
Talaren hade för sin del icke tvekat bifalla betän-
kandet, då å ena sidan står en uteblifven vinst för
några bränneriegare, ä den andra hungersnöd för det
fattiga folket. Man har sett den rörelse, som redan
förliden höst framkallats i en provins åf stegringen å
priset på lifsförnödenheterna, under det ängbränne-
rierna arbetade dag och natt; och man bör derföre i
mensklighetens och i ordningens intresse se sig väl
före, om man än, såsom tal. sjelf, är en aldrig så
stor vän af stabilitet för näringarne.
Prosten Linnarsson hade äfven önskat att betänkan-
let hade kommit under behandling i onsdagens ple-
num, för att presteståndet kunnat visa att det utan
betänkande och utan afseende på enskild vinst vill
appträda säsom den fattiges mälsman. Någon hade
vtirat åt talaren, då han begat sig till riksdagen, att
pinom ständen är det aldrig grunder, utan intressen,
som afgöra saken; detta har tal. visserligen icke
kunnat förmå sig ait tro, men han hade dock funnit
det gräsligt att äse, kuru man i den ena vägskålen
lagt det fattiga folkets nöd och i den andra speku-
lanternas vinst. Eljest visar man sig icke alltid sä
rädd och ömtålig i afseende på ingrepp i den en kil-
les rätt och förmåner. Då förslag väckas, som gå
at på att inskränka de fattigas boningstillfällen, att
sedrifva taket öfver deras hufvuden och jaga dem ut
på vildmarken säsom skadedjur, då hade ingen röst de
vöjts, men då bränvinsbrännarnes rätt kommer i int
räga, då blir den så helig och oantastlig framfår all lläs
innan gudomlig och mensklig rätt, då talar man med I
örelse om den personliga friheten, då ordar man med Öp)
alvelse om konungsliga löften, i det man synes för- I hä!
ta att det verkliga bestående kungsordet är folkets ! an;
äl, min högsta lagn. Ö , an!
Biskop Heurlin fann det mycket obehagligt att yttra ) ga
ig i denna fråga, men trodde sig dock skyldig att jan
itsäga-sin tanka: att huru välment än motionen och ! lif
wuru förtjenstfollt än betänkandet vore, den i det- att
amma föreslagna skrifvelsen icke vore önskvärd, j me
medan den skulle kunna bringa konungen i förl
enhet; finner konungen skäl vara till ett förbud, ut-
irdar han det säkerligen äfven ständernas bön för-
tan. Ett slags brott mot konungaordet kan utan
vifvel sägas ega rum i afseende på dem som urakt- .
itit att bränna i December, utan föredragit April I ass
nånad. För att om möjligt förekomma missbruk, I Bo:
nskade dock talaren framgång åt hr Dalmans mo- der
on och önskade återremiss för närmare utredning af I näg
ensamma. äro
Doktor Guwmelius instämde med den föregående ta- I me
wen och anförde såsom bevis på att spanmålsbrist I på
ke vore för handen, atträgen å Hindersmässo mark- I Föl
ad i talarens hemort försälts för 17 och 18 rdr rgs! rät
innan. Pe talrika undsättningsanhällandena ansäå -iven
Jaren endast förorsakade af det myckna ropet om -
;irestående nöd. Tal. önskade äterremiss af hr Dal- I Jan
ans motion,
Hofpredikanten Wensior sade sig ha länge varit arei
eksam i denna fråga, men genom diskussionen ha! hen
ommit till en sädan öfvertygelse att hans samvete ej I haf
dm mm CA MA mm
RR br PP mye 0 AK AA