Lars Larsson, som reserverat sig emot utskottets framställning, sökte redogöra för sina motiver. Han ville afslag på utskottets betänkande för ait få upplifva frågan om hr Dalmans motion, som talaren ansäg. mest af behofvet päkallad. Matts Persson ville förbehälla sig att ej anses egennyttig för det han satte sig emot bränningsförbud. Han ville afslag på utskottets framställning af det skäl, att han ansäg det vara orätt att låta lagstifningen svänga fram och tillbaka; folket borde ha nägon säkerhet att dess lagar blefve beständande i bestämd tid. Man hade prisat utskottets skäl; men Matts Persson trodde att det var en stor osanning att understödslän blifvit begärdt för Stockholms län, och en osanning kunde icke vara nägot godt skäl. Har landshöfdingeembetet gjort nägon framställning om understöd åt länet, hvilket Matts Persson dock icke hört omtalas, så har denna framställning icke varit af behofvet påkallad; ty skörden inom länet ut föll rätt fördelaktigt, utom i fråga om hö, men deraf bränner man väl icke. Matts Persson ville afslag. ifans Persson från Gefleborgs län päminde, att de petitioner, som frän alla landsändar ingått om inskränkning och fördyring af bränvinet, ingalunda äro så obetydliga att icke något afseende behöfver fästas vid dem. Tvärtom äro de att anse säsom en gemensam önskan hos svenska folket, som nu fäster sin uppmärksamhet vid bondeständets ätgärd i frågan. Vid emottagandet af representantkallet hade talaren fått bestämdt uppdrag att verka emot bränvinsfloden, och det tyektes talaren ej vara nägot svärt val emellan möjligheten att skaffa föda ät menniskor eller föda ät kreatur. Dessutom behöfves icke drank till utfordring. I den trakt, derifrån talaren är, hafva brännerierna blifvit nedlagda; och sedan den tiden hafva ladugärdarnes kreatursracer synbarligen förbättrats. Talaren ville bifalla betänkandet. Sandberg yttrade sig hafva kommittenternas uppdrag att yrka inskränkning i bränningsrättigheten, och gjorde det så mycket heldre som man af de höga priserna kunde finna att spanmålstillgängarne äro ganska små. Han önskar att betänkandet i allo blr bifallet Äfven Per Olsson och Wassmuth, talade för bränningsförbud, den sednare äfven dertill uppmanad af kommittenter. Johan Petter Danielsson anser det vara en orättvisa att beröfva dem rätten att bränna, hvilka förut derifrån afhällit sig. Är bränvinsbränningen ett ondt, så är det en inkonseqvens att nu förbjuda dem som vilja bränna en månad att göra detta, dä man förut tillätit de andra att bränna två mänader. Det vore som att säga: den som gjort mera ondt han skall lefva, och den som gjort mindre ondt han skall dö. Talaren ville afslå betänkandet. Petter Mårtensson, som då motionen första gängen passerade ständet, förenade sig om densamma, var nu af samma åsigt. Talaren skildrade med mörka färger det bedröfliga tillståndet med skörden i hans hemort, Jönköpings län, — omtalade huru stora fält sett ut, som om de ej varit besädda, — erinrade, att han redan förut i ständet andragit hurusom han af ett betydande antal bland sin hembyggds invånare blifvit uppmanad att göra allt som kunde göras för att motverka bränvinet, och gillade Lekbergs päminnelse att kreaturen kunna slagtas om man ej har föda ät dem, men att slagta menniskerna det lär ej gå an. Frän Skäne hade talaren haft säkra underrättelser att man redan under hösten brännt raera än man under vanliga förhällanden skulle gjort under hela bränningsperioden, ifall ingen inskränkning deruti blifvit gjord. David Andersson från Halland vill icke ofta ändra lagarne; men nöden stär öfrer lagarne, — den har ingen lag Talaren önskar helst framgång åt herr Dalmans förslag, men om den ej kan vinnas så vill han antaga utskottets mening. I Halland har man potates till öfverflöd, och dess pris är så lägt, att det skulle vara en betydlig förtjenst på att bränna deraf. — Lars Rasmusson och Erik Eriksson instämde. Ola Månsson replikerade Matts Pehrsson och Nyqvist talade till försvar för sin reservation. Jöns Andersson yrkade afslag. Sahlström medgaf att bränningsförbud hade sin ganska ömtåliga sida; men då man sammanställer de enskilda förlusterna vid tillverkningen och handeln med bränvin med de faror, som kunna uppstå för landets invänare genom de nödige födoämnenas afverkning i bränvinspannan, så trodde talaren det vara en pligt att rösta bifall till bränningsförbudet, för att sämedelst bevara de små tillgängar af säd, hvilka förefinnas. Petter Jönsson tyekte att om det vore sannt att landshöfd:ngeembetet i Stockholm skulle ha begått ett streck, så hade Petter Märtensson skildrat förhällan det i ett län, som kunde behöfva få räkna sig det strecket tillgodo. Måns Månsson tillkännagaf att han ämnade rösta för bifall. Sedan frägan genom votering blifvit afgjord till återremiss, såsom i förrgår nämndes, anmälde Berg. ström, Ola Mänsson, Hans Persson, Nils Nilsson från Wermland, Johan Johansson från Örebro län, Sandberg och ätskilliga andra som önskat bifall, reservation emot beslutet. —ÄL 222