Hran att innebära nagot hån eller nägon förnärmelse
mot de furstliga personer som der vidröras, tvärtom
vara hällen i cen värdig, aktningsfull och dertill i en
djupt deltagamde ton, lika långt skiljd från det ve-
dervärdiga hämet som det lika vedervärdiga smickret.
Preussens konwng beklagas ju till och med säsom
svag och olyckslig. Är detta smädelse, så måtte me-
ningen väl varra, att en konung är så upphöjd öfver
menskliga förmällanden att svagheten och olyckan cj
kunna falla påt hans lott, Historien bekräftar ej en
sådan uppfattning.
Aklagaremakten har genom understrykning säsom
brottslig betecknat allusionen på medeitidssagan om
personer, som sålde sig åt mörkrets furste för erhål-
lande af jordiska fördelar. Detta kunde ej annat än
i hög grad förvåna svaranden och han kunde endast
förklara detta så, att Hans Ex. hr justitiestatsmini-
slern förvexlat analogi med identifikation, och före-
ställt sig artikelns mening vara den att czaren af
Ryssland verkligen skulle deri vara identifierad med
denna celebritet, och de båda öfriga höga personerna
med de olycksaliga menniskor som åt honom sålde
sina fattiga själar. Om så vore, kunde det endast för-
växa svaranden,, att hr justitieministern icke befallt
att artikeln skulle åtalas såsom smädlig och förgrip-
lig framför alllt mot H. M. Czaren, såsom efter hans
excellens förmecnande satt i jemförelse med den po
tentat, som i ffolktron afbildas med atributerna af
klöfvar och horm, en jemförelse som naturligtvis vore
i högsta grad opassande. Men vid en uppmärksam-
mare genomläsning skulle hans ex. hafva funnit att
här icke är fråga om en )emförelse, utan om ett lik-
artadt förhållande, Om man säger att 1 förhåller
sig till 2 som ett tusen till tvåtusen, så är denna
als! tillfredsställande för hvarje sundt mennisko-
örstånd, utan att det derföre faller någon in att en-
heten. skulle betyda lika med tusendet celler tvåan lika
med tvåtusendet, hvilket naturligtvis vore en uppen-
bar öri nlighet.
I det följande, äfvenledes understrukna stycket, ta-
las om att de två tyska stormakterna satt sig i be-
nde af Ryssland för att med dess hjelp — hvilket
När ej behöfrer endast vara en hjelp af soldater och
noner, utan kan och bör förstås i vidsträcktaste
m2ning såsom en hjelp i råd och däd, såsom ett mo-
raliskt understöd — tillbakahilla folkens politiska ut-
veckling: de båda tyska staternas beroende kallas ett
slafveri, nemligen i andlig och bildlig mening, och
något annat slags slafveri kunde omöjligen härmed
betecknas dä båda staterna såsom bekant åtnjuta
ett yttre och formelt oberoende. Svaranden kunde
ej förmola att nägot af de häri anförda fakta skulle
.dragas i tvifvelsnål. Är det ej en känd sats att Öster-
irike Cndast genon rysk vapenhjelp lyckades qväfva
-den ungerska inswrektionen och att det endast ge-
nom fortsatta belsgringstillstånd lyckas hålla sina öf-
riga lydländer i undergifvenhet ? Är det ej allmänt
; bekant att dess styrelsegrundsatser blifvit mer abso-
lutistiska i mån söm det kommit i ökadt beroende af
- den: monark, som öppet bekänner sitt hat till all kon-
stitutionell styrelse. Hvad Preussen angår, så har väl
hittills icke erfördrats nägon synbar rysk styrka, för
att sammankKålla detta välde, men det är alldeles
klart, att vid minsta rörelse i riktningen af en utvidgad
folkfrinet, skulle rysk hjelp både erbjudas och mottagas.
Svaranden anförd: ur en redan 1844 härstädes tryckt
och då utan all mmärkning utgifven brochyr, kallad
aden Orientaliska, det är den ryska frägan sid. 53
några ord, hvari det heter bland annat att Preussen
-oaktadt de bittraste rön ännu icke är befriadt från
den olyckliga tron. att det mäste stödja sig på Ryss-
lanå; Preussen inser icke att det ryska stödet är en
boja 0. s. v. Svwaranden trodde att de sista ärens
erfarenhet icke jäffvade detta omdöme: han påminde
om Marsrevolutionten i Berlin, då konungen, slagen i
sin egen hufvudstad, blek och vacklande blottade sitt
hufvud, liksom till en bön om förläte!se för de fram-
burna liken af sina undersåter; en hvar som var vittne
till denna upprörande scen med de derpå följande
förödmjukelserna, iringförandet af den tyska fanan
0. s. v. kallade hmom då i sitt hjerta svag och olyck-
lig. Han trodde sg icke behöfra erinra om de sed-
nare händelserna, m huru Preussens regent efter hand
:återtagit de konstiutionella friheter han under nödens
tid beviljat sitt folz och inrättat sin styrelse allt mer
och mer efter rysk: mönster; man eriure sig återfö-
randet af tvånget som hårdare och hårdare tryckte
pressen, och huru en af Tysklands mest utmärkte for-
skare och mest högsinnade tänkare, Gervinus, äfven
inom Preussen blifvit förföljd för det han vågat fram-
lägga i tryck resultaterna af sin djupa, lugna och
sansade historiska forskning.
Om det säledes befunnes, att den ätalade artikeln,
långt ifrån att innehålla något sraädligt eller förgrip-
digt mot de ifrågavarande staterna och deras sty-
relser, tvertom på tt lungt, ädelt och aktningsfullt
språk framställde erkla fakiska förhållanden ur allde-
les samma synpunkt hvarur de betraktas af hela den
sjelfständiga samtih pressen, så hoppades svaranden
att det väckta ätalt skulle komma att förfalla, och
det så mycket mer: som det vid den flyktigaste blick
på de citerade lagrmmen visar sig att dessa afse en-
dast sådana fall, di genom smädliga, förgripliga eller
till osämja, med fränmmande makter ledande yttranden
eller omdömen om främmande länder och deras re-
geringar, m. m., hndets lugn eller säkerhet kunde
spå något sätt äfventyras eller störas. Attsädan är afsig-
ten med det citerade momentet i tryckfrihetsförord-
ningen, visar sig Ögonskenligen deraf, att dertill
lämpas 5 af 6 kapitlet missgerningsbalken, som an-
går myteri och uppror, och ej det 60 kap. i samma
balk, som angår personliga förnärmelser. Men det
mäste för hvar och en vara klart, att någon väda för
wvänskap med främmande makter icke kan uppstå af
Teproducerande af en utländsk tidningsartikel, som
icke med ett enda od vidrör eller anspelar på sven-
:ska f rhällanden, uten bedömer utländska, Sverge icke
i aflägsnaste män rirande politiska omständigheter,
ur den synpunkt hurur de måste betraktas med af-
scende på det land ivari artikeln först skrefs. Akla-
garemakten hade också ur det citerade momentet i
tryckfrihets-förerdningen uteslutit orden som angå
osämja med främmand: makter, såsom något hvilket i tö-
revarande fall saknade all tillämplighet. Men sälunda
har äfven momentet i tryckfrihetsförordningen blifvit
lösryckt ur sitt tydliga kaussal-saramanhang med det
lasrum i allmänna lagen, som angår myteri och
upprors, och vådor för statens säkerhet, på ett sätt,
hvaraf, om det godkändes, skulle bli en följd, att nästan
inga utländska politiska ämnen skulle vidare kunna
af den offentliga pressen behaadlas. Men tryckrihets-
förordningen medger frihet att behandla och kriti-
sera, till och med klandra den egna regeringens hand-
lingar, och att förneka den en dylik frihet med af-
seende på främmande regeringars, var en orimlighet,
som uppenbart är stridande mot tryckfrihetsförord-
ningens både anda och bokstaf. På dessa anförda
grunder yrkade svaranden att varda i denna sak från
allt ansvar befriad, och hänsköt för sin del målet
till den blifvande juryns upplysta bepröfvande.
Sedan svaromålet sälunda blifvit framstäldt, och
aktor dervid upplyst ett han icke ämnade ingå i dis-
kussion angående de olitiska förhällanden, som blif-
vit af svaranden förejragta, samt bäda parterna för-
klarat sig beredde att utse jurymän, förklarade rät-
tens ordförande att hin, då svaromälet blifvit munt-
ligen framfört, icke kunde anse målets behandling
hos rätten slutad, förr än protokollsjustering skedt,
och bestämdes dertill nästkommande måndag, då äfven
val till jurymän skulle företagas.
saa
MAP
- HANDELS-UNDERRÄTTELSER.
4