rättade har hennes dottersj snart förmodade död och
anledningen dertill.
Fredriks blick mörknade allt mer... Hans läppar
darrade konvulsiviskt. Och han förstod mer än väl den
indirekta anklagelse, som den redlige krigaren slungade
mot den furstlige förrädaren..,
Men en diplomat, sådan som han, låter ingen läsa sina
tankar... Dä Stobee slutat sin berättelse var prinsens
ansigte lika lugnt som förut...! Han var sjelf den för-
ste att beklaga förlusten af så många tappra krigare.
Stobees harm ökades ytterligare genom den köld,
som drottningen visade sin systerson och hvilken af alla,
utom af de utländska ministrarne, efterapades. Hela den
återstående tiden förekom honom ytterst tråkig. Hvarken
de kungligas nåd eller hoffolkets utmärkta artighet kunde
förkorta den.
Ändtligen lemnade de kungliga salen. En tyngd väl-
trades från Stobees bröst och han gjorde ett dyrt löfte
att ej så snart ånyo infinna sig der, sedan han nu lyck-
ligen öfverstått denna första penitens.
Diäker, ej mera road än han, sällade sig till honom
och begge aflägsnade sig, så fort sig göra lät.
Hoffolket uttömde sig i sarkasmer öfver den stela och
tråkiga öfversten oeh hans ofrälse härkomst. Nyheten
om hans förestående giftermål med en mormoder, mil-
drade dem icke.
FJORTONDE KAPITLET.
Diiker och Stobåe vandrade en stund tysta bredvid
hvarandra. Ändtligen bröt generalen tystnaden.
— Vårt motstånd skall bli fåfängt herr öfverste —
sade han dystert. — Denna afton har öfvertygat mig
derom ... Alla skynda att tillbedja den uppgående so-
len och Fredrik skall snart ha vunnit sitt syftemål...
— Förbannelse öfver honom! — röt Stobee. — Den
dag, då det sker, vore jag nästan färdig att krossa min
värja och fly ur detta arma land...
— Ni lur orätt — sade Diker allvarligt. — Om alla
rodliga, tahngfulla och tappra män tänkte så... hvad
blefve väl Bljden?... Hvem som än regerar, så ha vi
j ett enda. gemensamt och älskadt fosterland! ... Om