detta ögonblick öppnades dörren, en ung flicka sväfvade
med ohörbara steg fram i rummet, fattade gossen i sina
armar och förde honom bort.
Öfversten hade icke gifvit akt härpå. Hans upp-
märksamhet fästades uteslutande vid fiu Langenhjelm.
Han märkte ej den englalika bild af oskuld, skönhet och
behag, som sakta sväfvat fram till dödens läger.
Han hade ej sett den varma, af rörelse fuktiga blick,
som tvenne ögon, glänsande som himlens blåa azur, fä-
stat på hans ädla, sköna och uttrycksfulla dräg. Han
hade icke sett huru en hand, hvit och fin som en elfvas,
våldsamt blifvit tryckt mot e:t klappande hjerta, liksom
för att hämma dess slag.
Den arma, lilla Cecilia hade skymtat förbi, utan att
hennes välgörare hade märkt henne.
— Catharina, kom! — sade öfversten sakta, — Må
ej dina tårar, din klegan störa den dödas hvila. .. Hon
har ju gått satt uppsöka den som bon mest ä!skat på
jorden... och åt dig har hon ju lemnat en tröstens en-
gel — sitt barn.
— O min Gud! det arma fader- och moderlösa bar-
net! — hviskade hon, knappt hörbart.
— Nej! icke mera hvarken fader- eller moderlöst, —
utbrast öfversten med värma. — Vid hans mors ännu
icke kallnade stoft svär jag att vara honom en far. Han
skall vara mig lika kär som min egen son!
Ett skimmer af hopp tändes i den sörjande modrens
bjerta. Hennes bickar sökte öfverstens och en varm
handtryckning besvarade hans ord,
Annu en gång vidrörde fru Langenhjelms läppar den
dödas kallnade panna. Derefter lemnade hon vid ö ver-
stens arm rummet. (Fats.)