8 bojor, hvarmed ett föråldradt prohibitifsystem fäng-
ar en af vetenskap och uppfinning nyväckt industri.
m säledes lagstiftaren ville söka en garanti emot
en ena statsmaktens brådstörtande rörlighet, så borde
an äfven i samma lagmoment inlägga en garanti
mot den andras qväfvande tröghet och likgiltighet
ör uttrycken af ett allmänt tänkesätt. Men hvar
inna dessa garantier med bibehållande af jemnvig-
en? Men äfven om de funnos, vore det rätt att in-
aga dem i grundlagen? Denna stadgade visserligen
ättigheter och former, tillhörande de begge stats-
nakternas inbördes förhållanden till hvarandra och
erkningssätt hvar för sig, men stiftaren stödde den
lock ytterst på ett förtroende dem emellan, som åt
taten ger helsa och kraft. Den ifrågavarande ino-
rationen hade åter sitt ursprung i ett misstroende!
Stt sådant, framskjutet från ena sidan, alstrar natur-
igen ett motstycke från den andra — och misstroen-
let införes i regeringsformen såsom lagprincip, sam-
idigt med den oföränderlighet man vill söka gifva
it nägra få tullsatser. Lagstiftarne af 1809 förbe-
völlo den ekonomiska lagstiftningen ät den styrande
nakten, hvars enhet och upphöjning äro nödiga för
ut bringa hvarje särskild del af ettsam : ansatt stats-
ushällningssystem till öfverensstämmelse med de öf-
iga delarne och med det hela. Men de stödde ytterst
rela statsbyggnaden på grunden af ett allmänt och
upplyst tänkesätt; och aldrig hade förtroendet till re-
geringen varit af större vigt vid den ekonomiska lag-
tiftningen än i närvarande tidpunkt, utmärkt ej blott
för brytningen af gamla former och en ny tid, utan
ock för ett nyfödt lif i alla grenar af industrien. —
Med all benägenhet att befordra stadga i tullsatserna
sunde på dessa skäl talaren dock icke annat än af-
styrka ifrågavarande sätt att vinna detta vigtiga än-
damäl. Talaren nedlade vidare sin protest mot ut-
skottets tydning af konungens ekonomiska lagstift-
ningsr tt så vidsträckt, att han, för att förekomma
blifvande vådor af inträffande förändringar i tullsat-
serna, skulle ega makt att återställa de fordna skydds-
förbuden i särskilda fall, intilldess annan lämpligare
afgift kunde blifva antagen. En sådan regeringsåt-
gärd skulle i talarens tanka utöfva ett menligt infly-
tande j blett inom riket, utan verka störande på
rikets handelsförbindelser med andra stater och fram-
kalla ett oerhördt lurendrejeri. Talaren tillstyrkte
således att ridderskapet och adeln, jemlikt 814 rege-
ringsformen, mätte afslå den kongl. propositionen.
Hr af Dalström, G. J., ansäg det betänkligt att
stödja sig på en hop löst uppkastade teorier och hade
i bevillningsutskottet hört sig trött på de s. k. fri-
haändelsmännens rop på borttagande af allt skydd för
landets näringar. Han ville fästa uppmärksamhet
dervid, att 60,000 menniskor hemtade sin lifsbergning
från husslöjden. Huru skulle de kunna bestå om
man kunde med ett penndrag tillintetgöra densamma?
Han vore tacksam mot konungen, som i sin vishet
velat förebygga detta och föreslagit ett medel att
uppnå fasthet i handels- o:h industriförhållanden,
hvilket deremot ej vore möjligt då hvart 3:dje år
omkastningar i tullagstiftningen egarum, emedan nå-
got industrielt företag af större omfattning ej kunde
under sådana förhållanden företagas. På dessa, jemte
de af justitieministern anförda skäl, tillstyrktes bifall
till den kongl. propositienen.
Friherre af Ugglas (ledamot af konstitutionsutskot-
tet). Den hufvudgrund, hvarpå de talare, som upp-
trädt mot utskottets betänkande stödt sig, vere den
att det af Kongl. Majestät föreslagna tillägg skulle
medföra äsyftad stadga i tillsatserna. Friherren
trodde deremot att den alldeles icke skulle medföra
en sådan stadga utan endast föranleda en inskränk
ning i ständernas oeh konungens ömsesidiga rättig-
heter. Förslaget innehölle väl att det vore Rikets
Ständer obetaget att fastställa tullafgifter på högst
10 är, men ständerna vore derigenom icke förbjudet
att fastställa dessa på kortare tid, t. ex. på 3 är;
och utskottet hade ansett fullt sannolikt att sistnämn-
de rättighet fortfararande skulle blifva begagnad.
Man ville nemligen icke föreställa sig att ständer i
allmänhet skulle vilja inkräkta på blifvande ständers
rätt, än mindre att 3 ständ skulle blifva ense om en
sådan iokräktning. Men äfven om detta skulle kom-
ma att inträfta, så skulle beslutet ej medföra stad-
ga ä tullsatserna för flera artiklar än dem som
nu voro fängslade af in- och utförselförbud; det
vill säga summa 23. Hela det öfriga stora anta-
let, som icke är skyddadt af förbud, skulle ej eller
få tillgodonjuta den önskade stadgan. I allt fall
vore ständerna icke betaget att förhöja, endast att
nedsätta tullafgifterne. Det förra kunde dock blifva
lika farligt, om t. ex. förbudet boritoges och en mått-
lig tull stadgades å artikeln jern, så skulle deraf
uppstå en mängd gjuterier, valsverk och andra in-
rättningar, hvilka åter, derest tullen vid nästa riks-
dag förhöjdes, komme attruineras. Näringarne borde
således för att åstadkomma stadga vara skyddade
både mot förhöjning och nedsättning, om nemligen
den föreslagna reformen skulle tillvägabringa nytta
och fördel, eller om det vore möjligt att genom en
lagparagraf bereda en sädan stadga, hvilket talaren
ansåg såsom ett vanskligt försök, som aldrig skulle
yckas, emedan den enda tillförlitliga garantien låge
uti insigt, klokhet och rättvisa hos lagstiftningen.
Palaren upptog äfven i korthet hrr Bråkenhjelms och
Printzeuskölds argumentation och visade att de huf-
rudsakligen missförstätt betänkandets motiver och föga
nträngt i sjelfva saken.
Hr Cederschiöld R. T. ville instämma i regeringens
premisser om nödvändighet af stadga i tull-lagstift-
ning, men äfven om ändamålet vunnes genom den
xongl. propositionen, vore han likväl förhindrad an-
saga densamma, emedan grundlagen uttryckligen för-
pjöde rikets ständer att stifta en lag, utan rättighet
stt förändra den vid en blifvande riksdag. Medgäfve
srundlagen att en oföränderlig lag stiftades för 10
ir, kunde sådant äfven ske för 50 är. Sjelfva grund-
agen kunde förändras på 3 är, nemligen antagas till
vilande 1854 och inträda såsom lag 1857 eller till
eh med 1856. Således skulle det kunna hända att,
m det föreslagna tillägget till 61 4 regeringsformen
olefve lag 1856, metion då kunde göras och bifallas
m dess upphäfvande vid påföljande riksdag eller 1859.
skalle då rikets ständer vara hindrade att ändra
ämnde 6, emedan de bestämt tullsatserna för 10 ä:?
in sådan princip skulle vara alltför vädlig och tala
en kunde icke sanktionera densamma. Ej eller kunde
an instämma i doktor Bromans reservation att ut-
kottet bordt tydligt erkänna det ansvarsfulla bemö-
dande regeringen genom den nådiga propositionen
ådagalagt, att medla stridiga äsigter, emedan ett
ädant särskildt förklarande skulle innebära snart
agdt en ohöflighet mot regeringen, då talaren miste
örutsätta att regeringen i alla irågor vill bemöda sig
m att medla mellan olika äsigter. (Forts.)
Eorgareetåndot.
Plena den 1 Februari.
Såsom vi redan nämnt föredrogs i förmiddagens
lenum statsutskottets utlåtande AM 21 ianledning af
351 års staterevisorers berättelse om granskningen
F statsverkets och allmänna fonders räkenskaper. Ut-
wwandet, upptagande 53 paragrafer, föredrogs punktvis.
Dervid blefvo återremitterade :
6, hemställande, att revisorernas anmärkning mot
betalning af arfvoden till kanslirätters sekreterare
ch vaktmästare ej måtte till någon åtgärd föranleda.
s 42, tillstyrkande en begäran om fastställande af