— Min ädle, trofaste vän! I dag klockan 1 på midda
gen kom jag hit. Om några timmar skall jag icke mer
äga någon dotter... Gode Gud! skänk mig; arma mo
der, tröst och hugsvalelse! — Dessa rader skrifver ja
straxt efter det jag kommit till staden, på det du genas
måtte få veta om vår ankomst...
Biljetten föll ur hans hand.
— Så sent det än är, måste jag likväl genast g
dit, — utbrast han för sig sjelf. — Arma Catharina!..
Min förnämsta omsorg skall bli att försona dig med dit
hårda öde.
Han kastade kappan öfver axlarne och skyndade ut.
Vid sin döende dotters säng satt emeilertid den ädla
och ännu sköna fru Langenhjelm och betraktade mec
oafvända blickar de bleka, snart hopfallande dragen a
den unga qvinna, som kämpade med döden framföi
henne.
Ett barn, en gosse om halftannat år, låg slumrande
på soffan. Scenen var dyster och högtidlig. Nattlam:
pans matta sken belyste densamma och förhöjde ännu
mer det sorgliga intrycket deraf.
Catharina Lasgenhjelm höll sin dotters hand sluten
i sin och lyssnade med modershjertsts stigande ångest
tili hvarje hennes andedrag. Men dessa blefvo allt mer
och mer afbrutna... snart stannade de alldeles — def
stirrande ögat brast i döden...
I detta ögonblick öppnades dörren sakta och öfversten
inträdde.
Gossen på soffan hade vaknat. Han smög sig sakta
Tam till den vid dödsbädden nedböjda qvinnan, gom
under tårar tryckte hoaom intill sig.
— Jag vill gå till mammas, — sade gossen på sitt
barnsliga språk.
— Mamma sofver . .. Icke störa henne. — sade den
stackars qvinnan.
Öfversten kunde ej höra mer. Med tårar af rörelse
störtade han fram, slog armarue om fru Langenhjelms
lif och upplyfte henne.
— Älskade Catharina! För Guds skull...
Öfversten bief aforuten af det arma barnet, som,
skrämdt af hans hättighet, begynte öfverljudt gråta, I