Fredrik blir konung... nåväl, skola vi lemna honom i
händerna på ömkliga lycksökare och eländiga örontass-
lare? ... Nej... det blir då vår pligt, att med upp-
offrande af våra enskilda känslor samla 0oss- omkring
honom... icke för hans, men för fäderneslandets skuld.
— Jag kan ej annat än gilla dessa högsinta tänke-
sätt — sade öfversten. — Men hoflifvet är min afsky.
Jag förstår ej, hur de stora på jorden kunna dväljas i
dessa själsmördande sammankomster, som man nämner
courer, leveer och dylikt...
— De ge ju företräde åt sina undersåter?
— Ät sina undersåter? Hur många af dem lära de
väl känna på couren? Är det dygd, snille, embetsmanna-
duglighet, som skänka tillträde till dessa samlingar? ...
— Hm! — sade Diiker — man måste väl egna något
åt börden... anorna...
— Anorna! — afbröt Stobee föraktligt. — Combien
danes avez-vous dans votre famille? frågade don tyska seig-
neuren.
— Jag förstår ej — återtog generalen — hvarför ni
hatar adeln... Ni tillhör dock sjelf detta stånd...
— Jag gjorde det ej alltid — sade Stobge med en
suck. — Ah, om ni visste! Alla min första ungdoms
sköna drömmar om kärlek och lycka blefvo krossade
genom detta ömkliga adelshögmod, som... men det är
ej värdt att tala derom nu... Det är längesedan, men
fastän såret är läkt, har dock ärret stadnat qvar...
— Nå det der är saker som icke angå mig — sade
Diker. — Men Sverges lycka och räddning — det är
mer än den enskilda sorgen och harmen... Må vi för-
ena oss, öfverste Stobee, för att rädda fäderneslandet —
det är mitt första ord och mitt sista... Farväl!
Han tryckte Stobees hand till afsked och teg vägen
till sitt hus.
Få ögonblick derefter hade äfven öfversten uppnått sin
boning.
Det första han varseblef då han inträdde i sin säng-
kammare, var en på nattduksbordet liggande biljett. Han
igenkände fru Langenhjelms hand och skyadade att bryta
den. :
Brefvet var af följande innehåll: