som deltagit i förslaget och var på riddarhu-
set närvarande, hr Gripenstedt iakttog en
ornbblig tystnad och höll till godo med de
många sarkastiska anmärkningarne deremot;
han undanilrog således propositionen allt an-
nat stöd, än det den kund2a erhålla af den
slutna stedel, hr statsrådet nedlade i vote-
ringsurnan. I stället hade ministeren ett
smickra :sig af hrr Bråkenhjelms och Printzen-
skjölds jemt: m litärb-fälhafvarens på Gott-
land mälktiga understöd!! Deremot åskådlig-
gjordes fförslagets många och stora fel och
brister — dess oförenlighet med en af huf-
vudgrundlerna i vår konstitution om rikets
ständers ritt att vid hvarje riksdag utöfva sin
lagstiftningsrätt, dess obehöflighet, ändamäls-
löshet och slutligen orättvisa — på ett både
värdigt och talangfullt sätt af flera husets
medlemmar både af den konservativa och den
liberala fraktionen, hvarför debatten komme
att redogöra.
Resultatet är kändt och innebar det, enligt
hvad vi kunna erinra oss, mest afgörande ne-
derlag för ministeren i en vital fråga, hvilken
låg henne om hjertat, som hon under värt
s. k. nya statsskick någonsin lidit på riddar-
huset. Wi nämna detta med något mera ac-
cent, efteersom vi veta att hofvet och magi-
straturen sjelfva ännu härvid fästa den stör-
sta betyddenhet, då man vant sig att med ett
slags förrnämt förakt nedblicka på borgare-
och bondleståndens afslag å de kongl. propo-
sitionerna, väl vetande att om man endast är
säker på adeln och prelaturen, så antingen
förfaller frågan, då två ständ stanna mot två
eller ock har man cn tillflykt och en grun-
dad förhoppning till spellyckan inom de för-
stärkta utskotten.
Denna tröst återstår likväl icke här; beräk-
ningen at: få förslaget hvilande till nästa riks-
dag, har helt och hållet slagit felt, äfven om
presteståndet icke denna gång såsom vanligt
skulle följa adelns exempel och gåi dess fot-
spår. Den politiska manöver som man trodde
vara så fint uttinkt, men som var så illa
planerad, nemligen att genom förslagets hvi-
lande vinna en förevändning för uppskof till
nästa riksdag med ett öppet och bestämdt
svar röramde den ömtåliga frågan om in- och
utförselsförbudens borttagande, är totalt miss-
lyckad och regeringen är således försatt i ett
dilemna, från hvilket någon räddning icke
finnes.
Men denna företeelse hvarken kan eller bör
betraktas endast isolerad. Den har och må-
ste hafva en allmän konstitutionel betydelse.
En minister, som i allmänhet förtjenar och
eger landets eller åtminstone representationens
förtroende, ja, vi våga säga, aktning, behand-
las icke på sätt som nu skett. Man blott-
ställer henne icke för ett sådant nederlag, i
en fråga som, på det hela taget, hvarken hade
någon formel eller materiel vigt, då det här
gällde endast en bordläggning till nästa riks-
dag. Man hade således, äfven med tveksam-
het, ja med öfvertygelse om förslagets oan-
taglighet vid den slutliga pröfningen kunnat
tillstädja dess hvilande, utan någon machia-
vellism och utan att alltför ömtåligt såra sitt
politiska samvete, så vida nemligen man velat
skona miristeren och gifva henne ett prof på
sin grannlagenhet,. En så sträng formalist
som sjelfva hr von Hartmansdorff ville handla
efter en sådan metod, under uttryck som lik-
väl mer röjde medömkan än aktning för mi-
nisteren; och friherre Palmstjerna lät till och
med undfalla sig att man icke fordrade ett
större offer. Men, som sagdt är, man ville
icke ens gifva detta, inom sjelfva det hus der
kronan rälnar en så stor pluralitet af sina
egna tjenxe!!
Hur ma än vänder sig, blir det förden-
skull omöligt att för nationens ögon dölja
betydelsen af det lidna nederlaget — Detinne-
bär i sig en fullt ut lika sträng dom, som
en anmälan enligt 107 8 regeringsformen, enär
de rådslag, som föranledt konungen att, i ett
så vigtigt ärende, som det här förevarande,
med en så uppenbair åsyftning att inblanda sig
uti och inslkränka Rikets Ständers beskattnings-
rätt, och wvittnande om en så kortsynt upp-
fattning af en stor ekonomisk och financiel
fråga, framställa en proposition, den både
konstitutionsutskottet och Rikets Ständer fun-
nit sig böra så godt som enhälligt ogilla, väl
mer än någonting annat måste vittna om bri-
stande nit. skicklighet och drift hos föredra
ganden, ssmt en underlåtenhet hos statsrådets
öfriga ledamöter, att, uti ett allmän: mått
och steg iakttaga rikets sannskyldiga nytta.
Vi böra också vara öfvertygad: att konsti-
tutionsutskottet icke underlåter att, vid afgif-
vandet af det s. k. decharge-betänkandet, taga
vara på det af Rikets Ständer nu fattade be-
slutet, såsom en af de mest otvifvelaktiga
anledningar till anmärkning,, som någonsin
blifvit från riksstånden till utskottet remitte-
ride.