ter, falla ett skändligt offer för hunger och köld... och
hvarföre? . .. -
— På det armåen ej skulle vara till hinders för...
rinsen, i hans riksgagneliga planer — sad Coyett med
ett bittert skratt.
— Planer, som dock skola misslyckas — mumlade
Dike.
D rådplägande herrarne åtskildes... stobee skyn-
dade hem för att bereda sig att emottaga sin vän och
slägting, fru Langenhjelm. vid hennes snart väntade an-
komst till hufvudstaden.
TOLFTE KAPITLET.
— Hvar tusan uppehöll du dig i går afton, bror? ..:
Jag sprang som cen narr omkring stadev och sökte dig:
Ved dessa ord rusade Gyllenroth till Stobee, hvilken
nyss hade uppstigi
— Jag var på källaren Dufvan.
— På Dufvan! Hur är det möjligt? Jag tittade också
in der som hastigast, men hvarken kände eller såg jag
annat än fulla riksdagsmän, som grälade och pratade
dumheter.
— Der var jag likväl, men satt inkrupen i ett hörn.
Det moade mig att höra deras ordvexling.
— Ett eget nöje... det mäste jag
väl kunde ha kommit att kosta dig dyrt.
— På hvad sitt da?
— För fan! du kunde ju ha blifvit insulterad och
hvar: skulle du då ha tagit revanche?
— Lappri! sa salig kungen. Jag skulle nog ha
redt mig.
so Så mycket bättre för dig! Jag skulle ej ha
det. Men hvartör gick du ej heldre till Hofverbe 12
Der hade du ätt bättre... och, förbanna m r det oj
gannt, . .. du kunde ha helsat från Apropos: hu
må dina båda skyddlingar?
— Bra. Troligen far du se dem här endera dagen.
Gyllenroth gjorde stora ögon.
— Ämnar du taga dem till stockholm?
Det var öfversten ej okärt, att samtalet tagit denna
vändning. Han kunde nu få gifva luft åt sin harm och
. som lik-
vagat
Hj