t—— ALL —— tr
— Hvad som c skett kan ske — tinkte Gyllenroth.
— Högt sade han med ctt skratt:
— De tu äro ett.
— Just derföre . .. Stobee hejdade sig... Hör på,
kapten Gyllenroth! om vägskälen du nyss nämnde, skulle
luta åt galet håll? s
— Det får den svara för, som justerat henne.
— Men om du sjelt var med vid justeringen.
Gyllenroth såg forskande på öfversten, hvilken med
en ovanlig häftighet i tonen frågade:
— Hur dog konungen?
En lätt färgskiftning spelade öfver kaptenens ansigte,
men han dolde sin förvirring och svarade kallt:
— Hur skall jag veta det? Jag var, när kungen stu-
pade, lika långt från hufvudqvarteret, som du.
— Nåväl, jag vill tro dig — återtog öfversten, efter
en stunds tystnad. — Jag mäste till och med göra rätt-
visa åt de skil, dem du nyss med så mycken upprigtig-
het anfört. Detta samtal har utplånat en god del af det
missnöje jag kände vid åsynen af ditt — ursäkta uttryc-
ket — allt för stora fjesk omkring prinsen. Dessutom
kunna i så olyckliga tider som vära, tvenne män allt
för väl vara af olika parti och ändå hederliga karlar.
Likväl borde man då vara sitt parti uppriktigt tillgifven ...
d. v. s. följa sin öfvertygelse och ej sin fördel... Til-
låt mig emellertid, för vår gamla vänskaps skull, att
gifva dig ett råd: tro ej att all den nåd prinsen visar,
nu då han behöfver dig, är reelt mynt... Furstar hafva
lärt sig att bortkasta verktygen, då de ej mer behötva dem.
Gyllenroth tycktes mycket vänskapligt upptaga denna
varning. Han medgaf att öfversten hade rätt, att han
sjelf måhända visat sig allt för ifrig em prinsens gunst.
Det hade likvisst varit i obetydliga ting. Han smickrade
sig med det hopp att man .cj skulle kunna n
honom för deltagande i skurkstreck, om nägra sadana
skulle falla prinsen i sinnet. Slutligen frågade han:
— Ämnar du infinna dig på hennes majestäts stora
cour i eftermiddag?
— Nej... hofluften har aldrig varit mitt element.
— Herr öfversten har nyss skrupensat upp den arma
kaptenen; nu måste han visa samma återtjenst... Du