det inför en person, hvilken just ansägs springa med
sqvaller.
— Mina båda fosterdöttrar — sade han — komma
att åtfölja fru Langenhjelm, som reser hit, för att vaka
vid sin dotters dödsbädd.
Han uppläste sin slägtings bref-och sparade dervid
ingalunda på kärnfulla uttryck, då fråga var om finska
armbens öde. Till hans stora förundran instämde Gyl-
lenroth i alla hans anmärkningar.
Öfversten betraktade honom med förundran. Hör då
denne man, frågade han sig sjelf, till detta, det uslaste
slag af spioner, som hålla med alla, för att aflocka dem
deras tankar?
— Gyllenroth, jag förstår dig ej — utbrast han slut-
ligen. — Jag skulle åtminstone tro, att du tillhör hessiska
partiet, och du instämmer dock i alla mina äsigter.
— Herr bror — svarade kaptenen med låtsad upprik-
tighet — jag är ej i den lyckliga s illning, att jag kan
vara oberoende. Jag egeringenting annat än min värja ...
Kan du då misstycka, att jag följer, dit vägskälen lutar.
Jag medger gerna, att hertigens bättre rätt till kronan ej
kan disputeras; men hvarför iakttog han ci sin tid? Du
skulle da ha sett mig med lika mycken trohet och ni
gå honom tillhanda. Hvad hade jag, hvad hade hertiger
för gagn af, om jag öppet uttalade mig till hans för-
del?... Jag skulle. utan att kunna tjena honom, blot
göra mig sjelf olycklig och aldrig ha någon vidare be:
rordran att hoppas. Att jag tiger skadar ju ingen. Der
med hvarken förråder eller bedr.ger jag nagon. Utom.
des: hafva vi ju alla svurit drottningen trohetsed, oct
alla måsten j medgifva prinsen tapperhet och fältherre.
talang.
Gyllenroth had aa an uppriktis
het i sin ton, att öfversten känd ig törsonad . .. Penn
man, tänkte han för sig s elf, är visserligen en lycksö
kare och stackare, men någon egentlig skurk är hal
dock ej.
— Det är visst sannt — återtog Stobee högt, — at
jag svurit drottningen trohetsed, men märk väl... prin
sen har jag ej svurit någon.